Etikettarkiv: tomheten

gudarnas betraktelser, känslan, kärlek, livet

Femton fåfängliga haikun

1 kommentar

Tog en promenad upp till Fåfängan och satte mig och såg ut över Saltsjöns inlopp. La mig tillrätta på berget och knopade ihop femton stycken haikun av varierande kvalitet. Håll till godo.

I
Nattliga oron
med förvirrade hjärnor
förstår ingenting

II
Sängen ekar tomt
bara kuddarna kramas
saknar armarna

III
Löven prasslar tyst
framfarten sker i tomhet
hjulen rullar två

IV
Rostiga stängsel
lurar stillsam bris från öst
tvålkoppar anlöper

V
Ensamt majestät
tronar egot över sjön
drömmarna slås bort

VI
Silvriga droppar
längtans portar spricker upp
torkar bort allt regn

VII
Mannen från norr
tröstar hjärtats dova skrik
plåten ekar tomt

VIII
Sakrala minnen
spelar biljard i hålet
ekot väcker kön

IX
Vass mossa skaver
maskrosbladen vissnar bort
jag förenas dom

X
Skymningen mojnar
vita pärlor rullar in
ute inget kvar

XI
Halvdöd mans kista
spelar tre falska toner
med tom flaska rom

XII
Rött tappat hjärta
fladdrar ensamt på vägen
ingen plockar upp

XIII
Grusar hoppets väg
sorlet dödar lyckans plan
tvekans tomma steg

XIV
Kvinnor passerar
står ensam kvar på kanten
färgerna bleknar

XV
Ledsamma stigar
snirklar ned genom grönskan
slutar rotlöst mörkt

cykel, familjen, gudarnas betraktelser, känslan, kärlek

Magisk avlösning

Lämna en kommentar

Exakt trettiosex timmar senare åkte hon hem. Det var trettiosex timmars orgie i axelpussande. Magiska axelpussar. Och dom hjälper mot värken. De hjälper mot det mesta, de där pussarna. Mot smärta, mot tårar, mot saknad, mot tomhet, mot cykelabstinens. De hjälper mot allt, de där magiska pussarna. När hon är nära, saknar jag ingenting. Magiskt.

Imorgon är det avlösning, då kommer Klonen. Han har inte varit här på nästan två månader. Tänk om det kunde vara så här jämt, att mina älskade avlöser varandra så jag slipper vara ensam?

hälsa, känslan, livet

Tillbaka till verkligheten

2 kommentarer

Höll på och bli riktig tokig i helgen. Jag var så urless på att vara hemma, att inte få cykla, inte få jobba, inte ha nåt vettigt att göra. Det var så jävla tråkigt! Sen var jag trött på värken i axeln, skuldran och ryggen. Det tar på krafterna att ha ont hela tiden och inte få sova ordentligt och behöva knapra smärtstillande.

Sen var det ju söndag igår också. Som bekant är mina söndagar hemska. Igår var det i och för sig ingen som jag skiljdes ifrån, men saknaden fanns där ändå. Saknaden efter Klonen och saknaden efter Elin. Jag kände mig fruktansvärt ensam igår.

Men äntligen började jag jobba idag igen efter två veckors konvalescents. Härligt att slippa vara hemma ensam, att ha något att göra, att få göra något vettigt, träffa folk och ha någon att prata med. Solen lyser, det är varmt ute och jag har fortfarande kortbyxor. Äntligen tillbaka till verkligheten!

gudarnas betraktelser, känslan, kärlek, livet, platser, resa

Sexkommasju meter

2 kommentarer

Det är 296,4 kilometer mellan mig och Elin enligt Hitta.se. Det tar förvisso endast två och en halv timme med X2000, men det får plats hemskt mycket saknad och tomhet på den sträckan och på den tiden. Inga spontana kramar, inga hastigt påkomna kyssar, inga små trevliga blåbärsplockningar tillsammans. Ingenting sånt.

Enligt Eniro är det värre, hela 303,1 kilometer mellan oss. Alltså 6,7 kilometer längre. Men oavsett vem som har rätt, är det ändå för långt. Helst skulle jag vilja att det som mest bara är 6,7 meter mellan oss.

hälsa, känslan, kärlek, livet

Väntat men oönskat samtal

3 kommentarer

Det finns telefonsamtal jag väntar på, men som jag inte vill ha. Igår kom det ett sådant. Men det var lite annorlunda än vad jag räknat med. Det var inte farsans fru som ringde som väntat, utan det var syrran. Vad roligt tänkte jag först, det var länge sen vi pratade med varandra. Men det var inget roligt det hon hade att förmedla. Pappa är på intensiven. Igen. Han hade fått svårt att andas och fick åka ambulans. Han ville inte att vi skulle få veta det, men det blev så ändå när syrran ringde frun igår. Är man 80 år, har haft två hjärtinfarkter, har KOL och käkar femton mediciner, då är man inte frisk. Det är därför jag de senaste tio åren gått och väntat på det där samtalet jag inte vill ha. Men igår kom det.

Elin var snäll och försökte sedan att muntra upp mig via msn, men jag var absolut inte mottaglig för det. Jag var lite chockad så jag missförstod henne. Signalerna gick tyvärr inte fram via msn. Och speciellt inte efter ett sådant telefonsamtal som gör mig rädd. Det blev tyvärr fel.

Det första jag brukar tänka på när jag vaknar, är att hon är vacker, om hon ligger bredvid mig. Eller att jag saknar henne om hon är annorstädes. Men det gjorde jag inte imorse. Jag vaknade helt tom på tankar och känslor. Inte en enda tanke eller en enda känsla. Ingenting alls. Det var helt tomt. Först när jag cyklade till jobbet kom det smygande; rädslan. Jag började bli rädd. Samtidigt är det det här jag väntat på i tio år. Men det hjälper inte. Jag är rädd. Väldigt rädd just nu. Rädd för att bli faderlös.

känslan, kärlek

Anpassningsförmåga

3 kommentarer

I nästan en vecka har det alltid legat någon i sängen varje gång jag tittat in i sovrummet. Hon har sovit mycket, varit mentalt trött efter sin senaste törn. Jag har därför blivit bortskämd med att när som helst kunna krypa ned bakom någon, hålla om någon och bli omhållen av någon.

Men igår när jag la mig, var det tomt i sängen. Och det var lika tomt imorse när jag vaknade. Sovrummet känns som ett öde slagfält utan hennes saker överallt. Allt är bara tomt och stilla. Ett oroväckande lugn har infunnit sig. Tänk så fort man anpassar sig efter att ha någon intill sig hela tiden. Det kommer säkert att att gå lika bra att anpassa sig till tomheten. Även om det inte är lika kul.

gudarnas betraktelser, känslan

Saknad

1 kommentar

Det kan vara bra att sakna någon, riktigt nyttigt. Då visar det sig att man verkligen tycker om någon, att man verkligen bryr sig. Det är inte alltid man kan känna det när man är nära inpå. Då kan avstånd vara nyttigt, så saknaden kommer. En frisk fläkt att få känna lite saknad då och då. Men bara kortare tider, inte så här länge.

Jag har fått tillräckligt mycket med saknad i mitt liv, så jag klarar mig helt utan den känslan för en längre perioder. Att inte få träffa den jag älskar och tycker om en längre tid gör ont. Fruktansvärt ont. Det är den saknaden som är orsaken till min tomhetskänsla och söndagsångest. Jag klarar mig helt utan Saknaden. Det är inte en skön känsla för mig när den pågår länge. Det gör mig nedstämd och jag mår riktigt dåligt. Tack bra, det räcker nu.