“Håll dig alltid till ursprungsplanen och improvisera inte under vägen!” – Gammalt djungelordspråk. Fick snilleblixten att köra backintervaller vid Lilla Kaknäs. Backen är ju perfekt; kort och brant och ingen trafik. Förutom att någon smällt upp bommar längst ned i backen, så det blev att starta stillastående med ena foten urklickad. Eh… hur bra som helst. Gick ju inte få upp farten alls. Irriterad stängde jag av datorn istället för att markera ett varv. Begåvat. På gps-plottningen ser det ut som jag flugit mellan Hammarby och Farsta. Kan avslöja att det gjorde jag inte.

Vidare till nästa backe. Farstakrossen är ju klassisk, men den breda öppna gatan gjorde att den kraftiga motvinden på över 9 m/s gjorde det hopplöst att försöka spurta uppför. Kändes som jag tränade mer vind än backe.

Tredje försöket. Det blev Ullerudsbacken igen. Vilket ju var ursprungsplanen. Varför drog jag inte dit direkt?! Blev bara sex gånger, fast egentligen blev det åtta intervaller om jag räknar med de andra (misslyckade) försöken.

Men blåste det verkligen så här mycket förr när vi var små?