Kategoriarkiv: cykel

cykel

Repetition

Lämna en kommentar

Det var kallat till träning med Fredrikshofs sub11-grupp för att vi skulle få känna på varandra inför Vätternrundan. Det kändes riktigt bra, solen sken och motvinden var inte allt för grym. Lite ovan att cykla i klunga. Av diverse olika skäl, har det har det bara blivit en enda gruppträning för mig iår. Inte bra, men det gick bra.

Det var några starka i gruppen som inte skulle köra i vår subb11-grupp på Vättern, som hade svårt att respektera det stipulerade snittet på 30. De spurtade i varenda backe, så många av oss drog onödigt på oss mjölksyra. Efter Gnesta tog det ut sin rätt. De första 14 milen fram till Gnesta snittade vi runt 29-30 km/h, men de sista 6 milen efter Gnesta låg snittet bara runt 26. Stundtals låg vi och matade runt 35-40 km/h och det var inte problem alls för mig. Utan det var det där med uppförsbackarna. Det gäller att hålla igen i uppförsbackarna, så vi inte drar på oss mjölksyra i onödan, för då sjunker maxhastigheten och snitthastigheten rejält för resten av rundan. Ledaren var på de starka flera gånger, men det är svårt att vara stark och snabb och hålla igen. Förty är det fruktansvärt onödigt. Ledaren poängterade det efteråt.

Lunchen intogs i Sillekrog, där de bara hade en micro att värma lasagnen till 15 hungriga cyklister. Och ändå var lasagnen bara halvljummen. Typisk sunkig vägkrog utefter E4:an. I Gnesta var fiket stängt! Men ägaren var där och satte på kaffet och sålde gårdagens utmärkta wienerbröd som vi intog på bakgårdens fina lilla park.

Nu är frågan, orkar jag hålla detta tempot i 30 mil? Jag orkar hålla det i 20 mil, om vi bara håller igen i uppförsbackarna. Det planeras en ny chans nästa söndag. Då fan får de hålla igen i backarna, jag vill inte cykla i flera timmar med gnagande mjölsyra.

cykel, hälsa, känslan, kärlek, livet

Borttappad motivation

3 kommentarer

Måste ha glömt något i Helsingborg. Sex dagars frånvaro från all form av cykling har satt sina spår. Förra veckan kunde jag ensam utan problem stundtals ligga och cykla snabbare än 32 km/h, med ett snitt på över 27 km/h. Men i onsdags hade jag problem att överhuvudtaget orka driva upp till 28 som max. På söndag är det sista chansen att certifiera sig för att få cykla i mastergrupp med Fredrikshof på Vätternrundan. Min ledare i min grupp har utannonserat en tur på söndag på 20-25 mil där vi ska hålla vårt planerade snitt på 30 km/h. Förra veckan hade jag sagt att det är inga problem. Men idag känner jag mig inte lika självsäker. Ska ut på en tur idag, där jag ska maxa järnet och ta det lugnt imorrn lördag. Hoppas att jag därmed kan återfå förra veckans toppform och motivation. För jag har varken ork eller motivation längre…

Det är för mycket känslor som bubbla runt i magen och tankar som snurrar i hjärnan. Var nära sätta mig vid vägkanten i onsdags för att bara gråta och skrika ut min förtvivlan. Jag har helt enkelt tappat all form av motivation till att cykla fort, cykla i grupp eller överhuvudtaget göra nånting alls. Jag vill bara kokonga mig i några veckor tills mina känslor återtagit den normala formen av granit. Bli hård och okänslig och bara ägna mig åt cykling. Det är bara två veckor kvar till Vätternrundan och jag börjar känna en viss form av stress och oro över om jag överhuvudtaget ska klara mig runt de där 30 milen under 11 timmar så som jag mår nu. Fan!

cykel, gudarnas betraktelser, känslan, kärlek

Frustrerad

2 kommentarer

Har gjort massa taktiska fel den här veckan. Borde cyklat i onsdags men då hade jag ont i huvudet. Så det blev torsdag. Därmed tog jag vilodag på fredagen. Och lördagen var det dumt att träna, då jag tänkte ställa upp på Roslagsvåren idag. Kloka Johanna tyckte det var dumt att cykla i spöregn, ösregn, åskregn och spyregn och riskera bli sjuk bara några veckor före Vätternrundan. Cykla 13 mil blöt och i kyla är som gjort för att bli sjuk.

Vi struntade därför i Roslagsvåren och avvaktade. Vid 12 tittade solen fram, och påklädda och taggade var vi redo att ge oss ut. Jag kom till Skogskyrkogården innan himlen öppnades, och hon kom från sitt håll till Odenplan. Sittande hemma på varsin sida om stan med full cykelmundering väntade vi. Vid fyra blev jag för hungrig, hade bara ätit frukost vid sex. Efter den sena lunchen rann all vilja att cykla av mig. Hela dagen hade gått åt till väntan. Och väntan gör mig frustrerad! Avskyr att vänta. Jag vill göra saker spontant och nu!

Hade jag vetat det här, hade jag iallafall gett mig ut och cyklat igår när det var så fint väder. Detvar kalr himmel och säkert 24 grader. Ännu ett förlorat träningspass. En förlorad träning kan aldrig tas igen. Förra helgen gick det bort minst två pass då jag var i Malmköping och kommande helg är jag sex dagar i Helsingborg hos fröken Mumsig. Trevligt i och för sig. Men på dessa tre veckor kommer det bara blivit fem träningspass, mot planerade åtta till tio! Om en vecka har jag alltså förlorat tre till fem träningspass som jag aldrig kan ta igen.

Nu är jag frustrerad och stressad. Jag tar allvarligt på det här. Mycket allvarligt. Det handlar inte om att jag ska cykla Vätternrundans 30 mil. Det handlar om att jag ska cykla runt sjön under 11 timmar. Vårt rullsnitt ska ligga över 29 km/h i elva timmar. Det är inte att leka med! Och då måste jag få träna mina tre till fyra pass per vecka!

Sitter här och är stressad och frustrerad. För att jag får cykla för lite. För att jag längtat och väntat i en månad på att få träffa Sara. Tolamåd är inte min starka sida, jag kan inte ens stava till det! Och när jag är stressad och frustrerad är jag inte rolig att umgås med. Har därför stänkt av mobilen och andra möjligheter att kontakta mig. Risken är för stor att min frustration kommer gå ut över nästa som hör av sig. Nu tar jag en whisky till för att lugna ner mig. Skål!

cykel, fôlk, gudarnas betraktelser

Murphy

Lämna en kommentar

Vilken dag det var igår! Allt som kunnat gått fel verkar ha gått just fel. Började dagen med bara fyra-fem timmars sömn. På jobbet sulle jag uppgradera en skrivare, det brukar ta tio minuter. Det tog två timmar, för servern fick startas om nöttielva gånger. Hann därför inte ta på mig skorna, så barfota sparkade jag in tårna i en stol som jag inte såg. Med en blå tå som resultat. Som tur var inte höger stortå. Då hade jag dött.

När jag skulle cykla ut på min träning på Ekerö, gick cykelglasögonen sönder. Hållaren för de färgade glasen gick inte att klämma på själva bågarna. Snabbt till Cykelcity som hade delar hemma. Men det tog 4 män och en halvtimma för att sätta på den nya hållaren på mina bågar. Normalt tar det max 10 sekunder.

Väl ute vid Skå upptäckte jag att vänster vevarm satt så löst att den höll på att trilla av. Bara att skruva på, men ändå. Fick sen för mig att klotsen under högerskon inte satt bra, och började justera den. Vilket jag inte skulle gjort. Det tog fyra gånger innan jag fick den bra igen. Rör aldrig det som inte är trasigt!

På väg hem via Slagsta funderade jag på vad mer som kunde gå fel. Kommer jag komma hem levande eller blir jag ihjälkörd? Det gick bra, som ni märker, kom hem utan blessyrer. Trots en överstrulig dag, var det inget som gick sönder, allt gick att laga eller byta ut. Blev 95 kronor fattigare för glasögonen, bagateller i förhållande vad dyrt allt kunnat blivit.

cykel

Det går utför

6 kommentarer

Äntligen lite medvind. Johanna och jag försökte oss på lite backintervaller ute på Ekerö medelst superspurt i alla uppförsbackar. Kändes rätt bra när jag nådde krönen flåsande med en puls upp i taket, för att sen rulla utför lugnt och sakta. Och vänta in Johanna.

Det märks på oss båda att det här är välbehövligt, vi är båda dåliga på uppförsbackar, och blir vi snabba uppför, måste vi väl bli snabba även på platten. Resonerade vi, och spurtade uppför en gång till.

Dock var det inte lika skoj att spurta i uppförsbackar i motvinden. Men det är god träning det med.

cykel, känslan, kärlek

Egentligen vilken söndag som helst

2 kommentarer

Alla med vett och uppfostran har hört av sig. Anmärkningsvärt att några jag levt ihop med inte ens bemödar sig säga grattis, trots att jag uppvaktat dom senast. Tänker exempelvis på min mor, men det finns andra också. Nå, det säger ju mer om deras egocentrering och självupptagenhet.

Cyklade 15 mil med Fredrikshofs mastergrupper inför Vätternrundan. De första milen i härligt högt tempo, men efter fikat fick jag dra hem en trött Johanna. Det är nog för att hon inte drack kaffe på fikat som hon bonkade, tror jag. Stod och drägglade över bakelserna på fiket i Saltå kvarn, men vi hade bara 30 minuters fikarast, så det blev ”bara” kaffe och humosmacka.

Så egentligen har dagen varit vilken cykeldag som helst. Inga presenter alls. Inte ens en puss! Saknar…