Hittade inte mina knävärmare imorse, så jag fick dra på mig mina Craftlångkalsonger. Det blev alldeles för varmt, det är ju hela tio grader ute. Hade nog kunnat kört utan både långkalsonger och knävärmare. Som jag hittade i torkskåpet på jobbet. Ordningen är återställd, fn.
Kategoriarkiv: cykel
Är det alltid så här?
Är det en slump eller är det alltid så här? Åker tunnelbana ungefär fyra gånger per månad, och då är det alltid stopp eller förseningar. Det kanske är en slump, att det alltid händer när jag åker. Det kanske till och med bara händer när jag åker, och alla andra tusentals avgångar är i tid. Vad vet jag. Förty är det ett faktum, att mina slumpmässiga resor alltid drabbas av förseningar eller som imorse, av stopp. Ett stopp som innebar att en femtonminuters resa tog 40 minuter med oändliga byten mellan bussar och långa promenader med en smärtande tå. Därför dristar jag mig i sann konspiratorisk anda, att dra slutsatsen att det alltid är så här. Det är alltid förseningar och stopp i tunnelbanan. Jag är bara lyckligt omedveten om dom när jag cykelpendlar. Och det är nu jag börjar fundera på hur jag ska vinterutrusta cykeln, för jag tänker inte stå och vänta en kall vinterdag på ett obefintligt tunnelbanetåg.
Sex gör skillnad
Såg en bild på mig från Retarden, och tyckte det såg ut som jag satt för lågt. Höjde sadeln igår bara sex millimeter, och oj vilken skillnad det blev. Mycket mer driv i benen, kändes som jag flög fram. Undrar om det var sadelstolpen som sjunkit ned, eller om jag växt? Tror nog mer på det första.
Trist trist trist
Trist väder, det bara vräker det ner och tallarna böjer sig för den hårda vinden. Det slår och smattrar mot fönstren. Helst vill jag ut och cykla, men när det regnar så här mycket, så hjälper det inte hur man än klär sig. Man blir blöt ända in i själen. Trist. Istället skulle det sitta fint med kramar, Lisas goa bamsekramar som känns ända in i själen. Men hon är för långt borta, både i tid och rum. Trist trist. Istället försöker jag roa mig med att springa i tvättstugan, för det behövdes. Kläderna började krypa upp ur tvättkorgen. Men hur kul är det som kompensation för utebliven cykling eller uteblivna kramar? Trippeltrist helt enkelt.
Lingonvecka
Det bekommer mig inte alls om jag blir röd i nyllet. Kan snaska på som vanligt. Andra verkar inte gilla det, men det är väl deras privatsak. Får passa på så länge det går, vet ju inte hur länge tillfällena ges. Några blåbär fanns det också kvar i skogen. Hittade en hel del under dagens cykling.
Inte bara jag
Det är inte bara jag som tycker det fortfarande är för varmt med långbyxor. Kaffekillen är här och servrar vår kaffemaskin, och han berättade att han idag för första gången sen sommaren har långbyxor på sig. Skönt att veta att jag inte är ensam och galen. Nu känner jag mig styrkt! För det är hopplöst för varmt för långbyxor både inne och ute. Jag cyklar fortfarande med kortbyxor, men när jag går på stadens gator som en vanlig man, har jag långbyxor. Tröttnade på allas blickar och gliringar, som började redan i september. Men nu åker långbyxorna tillbaka in i garderoben och kortbyxorna fram igen. Slut på lidandet för min del.
Hälsans dag
Det var inte förrän jag kom ut på gatan med cykeln, som jag förstod varför det var så tyst på morgonen. Det är alltid tyst och lugnt i mitt hus på morgonen, men idag var det ovanligt tyst och lugnt, nästan så jag kunde gripa tag i lugnet. För där på trottoaren stod en lång kö av människor som väntade på ersättningsbussen för tunnelbanan. Då förstod jag vad tystnaden berodde på, det var frånvaron av tunnelbanetågen. Tåg som passerar mitt hus var tionde minut i vardera riktningen, men som jag aldrig annars hör, de har alltid funnits där. Men nu när de inte gick, var frånvaron och tystnaden så påtaglig. Vad fort man vänjer sig vid ljud.
Tydligen hade det varit stopp en längre tid och folk verkar ha gett upp att vänta på ersättningsbussarna. På vägen in till stan var det lämmeltåg av promenerande människor. Hela vägen från Sofielundsplan utefter Nynäsvägen och över Skanstullsbron var det promenerande människor. Och de verkade inte lida, de verkade må riktigt gott i den svala morgonluften. Stockholmarnas hälsotal måste slå nya rekord idag, med så många promenadkilometer avverkade på samma morgon. Själv cyklade jag med ett lyckligt leende till stan, helt oberoende av Europas sämsta lokaltrafikföretag.
Ut och in
Stigen Fem svåra är inte så lång, bara cirka 2,2 km, men nu skulle det tävlas. Enkla regler; snabbast tid vinner. Stigen börjar med en ganska rejäl backe som inte är omöjlig att tas sig uppför. Tillochmed Klonen klarar den. Men kör man på tid och tävlingsnerverna är med, så är den jobbig. På toppen var jag tvungen att stanna och försöka få tillbaka andan. Den kom tillbaka, men försvann lika fort igen. Sen var det bara att maxa i den berg-och-dalbane-liknande stigen. Sista hundra metrarna var det bara utför och min puls som låg på 90% av max, gjorde att jag hade dålig kontroll på ekipage. Men ner kom jag, och ner stoppade jag lungorna som hade hamnat på utsidan. Var totalt slut. Efter bara två kilometer. Ännu en rolig dag i skogen.
För tidiga pms-besvär
Vaknade redan före fem och hjärnan gick igång direkt. Förvisso var det en trevlig tanke som malde runt, och just därför kunde jag inte somna om. Gav upp efter ett tag, kunde lika gärna vara tidig på jobbet. I höjd med Globen fick jag ett trevligt godmorgon-sms av salta flickan, vilket värmde gott i morgonsvalkan. Väl på jobbet inser jag nackdelen med att vakna 4.50-någonting; jag flippade ur fullständigt innan jag hann få i mig gröten. Förlåt alla som drabbades av mitt pms-iga morgonhumör. Jag ska inte svara på telefon, e-post eller msn-chatt före gröten.
Nyförälskad igen
Det var tre veckor sen jag lägrade min sommarkärlek, men nu var vi ut tillsamman igen. Det blev två timmar i Sicklaskiftet tillsammans, min Meta och jag. Oj vad skoj det var! Både hon och jag var pigga, så det gick undan där det gick, och på stöket hade vi världens flyt tillsammans. Hon? Ja, klart det är en hon! Alla cyklar är av honkön. För det mesta är de följsamma och gör som den som håller i styret bestämmer, men emellanåt styr de på eget bevåg helt galet. Helt plötsligt kan de få för sig att inte vilja växla, eller tappar luften för minsta bagatell. Men när känslan av total cykellycka är så stor att jag nästan kommer i brallan, då är det klart att cykeln är en hon.