Kategoriarkiv: cykel

Mariga maror och maraton

Sommarvärmen och fyllan gjorde natten till en mara. Vaknade ofta, pissade ofta och drack vatten ofta. Det blev mycket igår, dock inte så sent, men somnade förty i soffan när vi kom hem. Klonen väckte mig efter ett tag och tyckte jag skulle lägga mig i sängen istället. Snäll kille.

Det var inte en mara att cykla inne i stan idag. Förberedelserna för maraton var igång, och många bilister verkar hörsammat polisens uppmaning att ställa bilen. Det var nästan helt tomt på bilar, sånär på någon enstaka taxibil. Dock var det lite marigt att cykla uppför den branta backen till Fåfängan och lite marigt att ta sig ned med fixie. Mycket däckslitage senare var vi nere välbehållna allihopa.

Klonen tyckte det var lite marigt att komma i korgarna på cykeln, men det gick bättre och bättre med tiden. Dock var hemresan en liten mardröm, då ena bromshandtagen hade lossnat för honom och dinglade löst. Men han gillade sin nya Peugeot, bara den blir fixie så blir han supernöjd. Det blev ännu en underbar dag på stan tillsammans. Kan en dag med Klonen bli bättre såhär? Bara vara tillsammans, helt okomplicerat utan krav, utan måsten, utan tider att passa. Så som livet skall vara helt enkelt.

Bortglömd kompis

Ett tecken på att en cykel inte använts på ett tag, är att den hamnat längst in i högen. Eller att lufttrycket i däcken är lågt, eller tom obefintligt. I det tillståndet plockade jag fram Surlyn. Och liksom Salsan var i våras, var nu Surlyn lite putt för att det blivit åsidosatt. Och det märktes när jag trampade iväg. Vi var inte ett, vi var inte i symbios med varandra.

Det var när ryggen började göra sig påmind om sin existens, som jag kom ihåg varför jag en gång i tiden köpte den heldämpade Salsan. Det slår rakt upp i ryggen med en hard tail! Och inte var jag kvick i benen heller. Med andra ord behöver jag cykla mer på Surlyn, så jag får starkare ben och starkare rygg. För det här var förskräckligt dåligt. Skärpning!

Söndagspolare

Försökte med undanflykter som:

-jag har svårt att ens cykla framåt, hur ska jag då kunna stå still med cykeln eller cykla bakåt med en hand?

Men jag kunde inte blidka tjatet. Det var bara att hugga tag i en klubba och prova på cykelpolo helt enkelt. Det var inte så svårt som jag trodde att hålla i en klubba med en hand och cykla med andra. Värre var det att försöka få med sig bollen och samtidigt hålla koll på motspelaren som flåsande cyklade bredvid mig och försökte ta bollen. Särskilt spännande var det när jag satsade på att komma först till bollen och kom lite för fort mot stängslet som gick runt basketplanen. Inga krockar eller andra otrevligheter uppstod, tvärtom. Lyckades tillochmed göra två mål.

Förhoppningsvis blir jag duktigare på att cykla fixie efter det här. Bättre på att kunna skidda med bara en hand på styret, eller stå still och balansera utan fuskhjälp av klubban. Nästa gång ska jag spela igen, det har var ju kul! Övning ger färdighet.

Söndagstempo på en lördag

Ånyo körde vi hennes träningsrunda via Ekerö och Slagstafärjan och tillbaka till stan cirka fem mil. För att ge henne en chans att hänga med mig, tog jag min fixie. Alltså en enväxlad cykel utan frihjul. Likförbannat fick jag stanna och vänta på henne varje kilometer. Försökte hetsa henne att ta i, att kämpa sig upp för backarna, att bli lite flåsig. Men förjäves. För mig kändes det här inte som en träningsrunda. Träning för mig är när pulsen går upp, och musklerna och hjärtat blir belastat. Det är då de utvecklas och blir starkare till nästa gång. Det här var mer som en lugn söndagstur. Och i denna söndagslunk tänkte hon köra Vätternrundan! Lycka till säger jag.

Själv funderar jag på hur vi ska kunna gå vidare, göra mer än att bara cykla tillsammans. Mitt tålamod börjar tryta. Det går för sakta, både med cyklingen och med dejtandet. Alldeles för sakta för mig. Känns som jag har punka och det går fruktansvärt segt och sakta. Låt mig pumpa upp och dra iväg innan jag växer fast.

Frieri i källarförrådet

Hon ledde mig ner två våningar till källaren i det gamla huset och låste upp sitt källarförråd. Därinne stod cykeln jag skulle titta på som jag sett på Blocket. Men mina blickar föll istället på den stora arbetsbänken och verktygstavlan ovanför.

– åh, ett sånt här stort förråd med arbetsbänk vill jag också ha

Jag hann inte riktigt med, som vanligt slank det bara ur mig, men hon fann sig snabbt:

kan inte jag få flytta ihop med dig, frågade jag
neeej, jag har nyss blivit av med en, svarade hon med ett förskräckt leende

Det blev ingen kärleksaffär den här gången heller. Men det blev ett cykelköp. Nu igen. Det börjar bli dyrt med alla cykelköp, så en kvinna vore bättre. De är lite billigare i drift och underhåll.

Stripclub i köket

Mitt kök är inte bara en cykelverkstad. Den är även en stripclub emellanåt. Igår var det så. En ny cykel skulle strippas på ovidkommande detaljer som stödben, växlar, bromsar, pakethållare och skärmar. Stefan kom förbi och hjälpte till med att sätta vevaxeln åt fel håll. Två gånger. Sen blev det rätt. Självklart mekade vi med hjälp av whisky, det fungerar alltid bättre då. Och med whisky i kroppen var associationsförmågorna höga. Vi gick igång på orden fett, gänga och franskt. Behövs inte mycket för att har roligt i ett kök.

Snorhalt i Sörmland

Trots alla sina datorer för flera miljoner, klarar inte SMHI av att ställa en korrekt väderdiagnos. De skulle ha mer tur om de istället spådde väder med att kasta benbitar, kasta tärning eller spå i kaffesump. Det var lovat uppehållsväder för söndagen, men det regnade hela tiden. Mer eller mindre. Men det var inte så farligt, i skogen med lite fart märks inte regnet av alls. Värmen i kroppen och skogens skyddande växtlighet skyddar bra. Fuktigheten märks bara när man står stilla, då glasögonen immar igen och tröjornas kylande väta gör sig påminda. Men det avhjälps enklast med att låta bli att stanna helt enkelt.

Vi var tretton tappra själar som klev av pendeltåget i Mölnbo för att cykla Sörmlandsleden tillbaka till Södertälje via Järna. Det var lite äventyrligt på hällarna och på rötterna, då vätan gjorde dom snorhala. Men med rätt sorts däck med lägre lufttryck samt lite fart, var det aldrig någon fara tyckte jag. Kände mig trygg hela tiden så länge jag hade fart och cyklade. Enda gångerna jag hade problem med halkan, var när jag gick på de såphala spängerna. Halkade omkring som Bambi på is. Vid ett tillfälle halkade jag till med båda fötterna och landade raklång på rygg, så där snyggt som på film. Jag riktigt kände vad kul det såg ut. Vilket jag fick bekräftat av den skrattande omgivningen. Såhär efteråt inser jag ändå vad härligt det är med regn, det är riktigt roligt! Särskilt med trevligt sällskap.

Snabbare utan bil

Nya arbetsskor skulle inhandlas på Jula i Kungens kurva. Enklast, snabbast, hälsosammast och miljövänligast är ju såklart att cykla. Enkel resa tog cirka 45 minuter i maklig takt med fixien. Cyklade inte exakt som Eniro föreslog med sina 16 km, men nästan.

Hade jag istället rest med SL hade enkel resa tagit mig 53 minuter! Med andra ord sparade jag totalt 16 minuter och 40 kronor för biljetterna. Fast jag blev blöt om rumpan, då det regnade och jag hade glömde stänkorna.

Blev det några arbetsskor då? Näe, min storlek var slut, så det blev en kudde från Ikea istället.

Sju dagar senare

Sju dagar senare är jag fixerad igen. Nu på en brandgul Crescent. Det var meningen Klonen skulle få den som fixie, men som vårdnadshavare konfiskerar jag den som ersättning för min Peugeot. Idag fick jag nytt fixiebakhjul, det hjulet det var tänkt Klonen skulle få. Samma sak här, jag lägger beslag på det. Dock fick jag inget nytt framhjul, då Cykelcity missförstod ordet silver och tolkade det som svart nav. Men det fixar dom till nästa vecka. Nya svarta pedaler inhandlade hos Dr Spoke. Så nu äntligen: Fixie v 2.0.