Mjölk ger starka ben heter det. Styrketräning är nog bättre, men hur är det med cykling? Det lutar nog att köra fixie ger starka ben, då jag endast har en växel, som ibland kan vara för tung och att jag bromsar genom att helt enkelt hålla emot med pedalerna.
På gårdagens tisdagsrajd drog jag av kedjan redan efter 200 meter mitt i Grumma Värsta Backen. Har aldrig hänt mig förut, så det är nog ett tecken på att jag har starka ben. För jag tror inte det var en klen kedja. Inte alls.
På något sätt lovade jag att bli fröken E:s (populär initial det där) tränare inför hennes Vätternrunda. Vi började redan i fredags med att känna på varandra över några glas vin. Känslan när vi skiljdes åt på krönet av Götgatsbacken var skön. Det här var en trevlig, söt och verbal kvinna. Tyvärr blev den efterföljande nattens känsla ambivalent pga cykelstölden. Det var svårt att inte låta de negativa tankarna över stölden ta överhanden, så de positiva tankarna av dejten drunknade. Det var en orolig natt med mörka moln.
Vi möttes vid Karlberg och trampade utåt Ekerö och tog en längre paus vid det vackra Ekebyhovs slott. Vädret var perfekt, hyffsat vindstilla, över tjugo grader varmt och solen sken från en klar himmel. Vidare med Slagstafärjan och tråcklandet genom söderförort till Nyfiken gul. Där käkade vi och samtalade och hade hur trevligt som helst i vårsolen. När vi kollade cykelpolon vid Mariatorget satt vi och småpratade samtidigt som jag var lite avis att jag inte hade någon fixie och kunde vara med. Återigen ambivalenta känslor: glädje och sorg på en gång.
Det är en söt trevlig snäll tjej, allt verkar perfekt. När vi skiljdes åt vid Slussen kramades vi mitt ute i gatan och hon ville cykla med mig igen! Det är ju för bra för att vara sant! Eller hur? Men allt förmörkas av min irritation över cykelstölden i fredags. Jävla dret att det ska ske samtidigt. De mörka hotfulla molnen förmörker effektivt mitt sinne och hindrar den leende och skinande solen att tränga in. Finns det någon omvänd regndans för att skingra molnen eller är det whisky som hjälper?
Nu när nån jävla idiot snott min Peugeot stod jag i lördags utan fixie. Så för att stilla abstinensen åkte jag till stan och köpte kedja, bromsvajrar mm och började meka för att få ihop Crescentramen jag köpte i måndags. Av en händelse beställde jag i fredags ett nytt fixiebakhjul, så tills den är klar, kör jag singlespeed med frihjul. Upptäckte dock att det var glapp i vevlagret och då det är franska gängor, vilket i stort sett är omöjligt att få tag på nya. Andreas hade lyckligtvis ett liggande, och han var hemma pga förkylning, så jag köpte en dunk vin och trampade hem till honom på på Crescenten. Det var tungt med vin i väskan, cykelskor och en massa verktyg utifall han inte hade.
Det visade sig att vevlagren var helt ok, bara rengöra, fetta in och justera, så var glappet borta. behövde inte byta vevlager. Köpte dock hans vevarmar med vanliga pedalgängor så jag kunde köra med äggvispar, istället för rostiga pedaler med franska gängor. När cykeln var färdigmekad, pizzan uppäten, vindunken halvurdrucken och jag var lagomt lullig av allt vin, var det dags att trampa hemåt. Tog Andreas i hand och tackade så hemskt mycket för hjälpen. Han svarade det som jag själv sa till Maria när vi mekade hennes cykel hos mig i vintras (fritt ur mitt minne):
– Jag bara ger tillbaka all den hjälp jag fått av andra snälla cyklister
Tack Andreas, och tack alla andra som jag fått mekhjälp av. Och varsågod alla jag själv fått hjälpa. Klart vi ska hjälpas åt!
Roligare lördag har jag haft. Det var ju kalasväder med 25 grader och alla var ute och cyklade antingen i skogen eller på landsväg. Men inte jag. Irrade runt på Södermalm istället, gata upp och gata ner. Varenda språng, trappa, bro, cykelställ och park på cirka tre kvarters avstånd från Medborgarplatsen rekade jag imorse. I fyra timmar irrade jag omkring och försökte vara så metodisk som möjligt. Var inne i tre cykelbutiker där jag har blivit lite tjenis och bad dom hålla utkik. På Happymtb.org har många beklagat sig och de kommer hålla korpgluggarna öppna. Många har börjat ledsna på alla cykelstölder och den frustrationen kommer att göra det direkt ohälsosamt och smärtsamt att sitta på fel cykel ett tag framöver. Så tänk på vems cykel du sitter på. Egentligen.
Bilden visar hur min Peugeot såg ut senast i måndags. Ser du den, lägg beslag på den och kontakta mig. Hittelön utlovas.
Det var nog för att dagen var för perfekt, som den även skulle sluta så. Solen sken, det var över 20 grader och jag slutade tidigt. Åkte förbi Hattbaren och köpte en ny sommarkeps i linne, beställde ett nytt bakhjul till Klonens nya fixie, träningen gick bra och dejten på Medborgarplatsen var både söt och trevlig. Vi satt och snackade i fem timmar och drack vin och tiden bara rann iväg. Vi pratade om dit och datt, allt mellan himmel och jord. När vi skiljdes åt spikade vi tiden för söndagens cykeldejt, då vi ska cykla sex mil tillsammans inför hennes Vätternrunda. Då kändes det bra, att det här kan bli nåt. Men den braiga känslan försvann illa kvickt när jag upptäckte att min Peugeot var borta! Nån jävel hade stulit min sköna fixie! Chockad irrade jag omkring planlöst på Medborgarplatsen för att se var tjuven eventuellt kan dumpa en fixie med bara frambroms och som saknar vanliga pedaler som det är svårt att cykla på med vanliga skor och utan erfarenheter.
Det är inte en cykel som jag blivit stulen på, det är min älskade! Det är en del av min själ. Jag har lagt ned massor av tid och kärlek för att fullända cykeln med olika delar och egenskaper. Visst, det mesta går att ersätta, men inte själva stålramen från 1980. När jag sitter här känns det tungt, det känns tomt. Det är inte en cykel som jag blivit bestulen på, det är samma känsla som när en flickvän gjort slut efter ett långt och kärleksfullt förhållande. Det är bara tomt, fullständigt tomt. Samtidigt är skallen är full av tankar som ”tänk om jag ställt cykeln där istället” eller ”tänk om jag tagit det andra låset istället” och så vidare. Det snurrar.
Livet är ironiskt, här försöker jag träffa en kvinna att leva med. Men istället blev jag av med min älskade cykel. Vad är värst, rida en gudomlig cykel och vara singel, eller behöva åka tunnelbana med en livskamrat?
Sextio cyklister med varierande skick på cyklar stod förväntansfullt nedanför backen vid Haga norra. Det var finräcers, mountainbikes, fixies, pendlarhojar, det var barn i barnstolar, ja alla dess varianter på temat cykel. Det var backtävling som gällde, och de 30 första som kom upp, skulle gå vidare till nästa heat, där hälften åkte ut Och så vidare tills två var kvar i sista heatet. Den halvan i varje heat som kom sist, fick stanna på toppen och grilla, dricka öl och umgås. Så frågan var, hur många gånger orkar jag cykla uppför, eller vill jag grilla istället?
Vädret var strålande, sommaren hade redan kommit i grönskan och så gick starten. Redan efter några hundra meter märkte jag vad jag redan befarat. En fixie med utväxlingen 42/16 och 28 millimeters slicks var inte det optimalaste för en brant grusväg, där underlaget var allt mellan lösgrus och grov makadam. De som tog sig upp utan att behöva gå, körde med växlade mountainbikes med grovmönstrade däck. Så får det bli nästa år. Men det är inte att vinna som är huvudsaken. Det är att tävla och ha kul. Och det hade jag. Många gamla bekanta att språkas med, och en del nya bekantskaper. Riktigt trevlig tillställning.
Var jag trött i benen i tisdags är jag inte ett dugg piggare nu när jag kommit hem. Det blev lite rejsigt genom stan uppför Götgatsbacken påväghem. Med några öl i kroppen, blev vi lite som korna i hagen första vårdagen. Lite spattiga i benen. Det ska bli intressant att se hur helgens planerade cykelturer avlöper. Särskilt på söndag då jag har en cykeldejt på sex mil. Undrar om hon blir imponerad när mina vader krampar?
Filmen är kreerad av kollegan Micke
Redan när jag cyklade hem från jobbet i tisdags i motvind och uppför i 8 kilometer, kände jag mig schleten. Strax efter cykelbytet hemma, drog jag till skogs för lite stigcykling. Och inte var det pigga ben jag drogs med, nähejdå, tvärtom. Tungt och segt var det. Vid en liten lerpöl hade jag för låg fart och fastnade med framhjulet och vurpade. Ja, jag vet att man ska ha fart, men det är svårt när andra står stilla ivägen. Där låg jag i troligtvis skogens enda lerpöl och grimaserade. De andra frågade hur det gick, om jag hade slagit mig. Men det var ingen fara, jag hade bara sträckt högervaden. Och det var bara början, sen började båda vaderna sakta krampa. När jag väl var hemma, drog jag i mig en hel påse med salta cashewnötter. Min kropp bara skrek efter salt. Det är lätt att glömma saltbehovet, nu när det är varmt ute och jag svettas mer.
Det bränner i mina vader fortfarande, två dagar efteråt, speciellt det högra. Det känns att jag gjorde något roligt i tisdags.
Maj månad betyder kortbyxor. Iofs har jag haft kortbyxor på mig när jag cyklat under april, men igår var det premiär för kortbyxor vid vanlig promenering. Känslan av befrielse är enorm, det känns ledigt och lätt. Inget fladder vid bensluten. Oavsett temperatur är det nu kortbyxor som gäller i fem månader fram tills det blir oktober.
Någon pappaledighet, föräldraledighet eller några garantidagar har jag aldrig haft. Sån lyx fick jag som pappa och vårdnadshavare aldrig ens se röken av. Alla sådana dagar lade modern beslag, helt enligt lagen. Vi lever ju i ett jämställt land. Eller hur? Nu har jag förmånen att ha 34 dagars semester per år, så vi kan vara tillsammans rätt mycket ändå, förutom helgerna. Så efter omständigheterna är det så bra det någonsin kan bli.
Idag har det varit en underbar dag för faderskapsrollen. Klonen ville själv ut och cykla, dock var han väldigt trött imorse. Å andra sidan är han det jämt nuförtiden. Det var kortärmat och kortbyxor som gällde, det var hur varmt som helst. Snabbheten har han inte cyklat ihop ännu, men det kommer. Men det är underbart att få vara ute i skogen med sin avkomma under avslappnade former som cykling. Först kommer jag stolt som en tupp, efter kommer han jag är stolt över, trött som en liten gris. Men kämpar gör han. I sådan gyllene stunder skiter jag blankt i ur många pappaledighetsdagar jag inte haft, jag njuter av våra dagar tillsammans ändå. Det kan ingen ta ifrån oss. Aldrig!
Man blir bra på det man gör ofta. Man tränar helt enkelt upp sin förmåga genom att repetera. Sålunda har jag blivit väldigt duktig på att cykla i 20-25 minuter. Det är så lång tid det tar att cykla till och från jobbet. Men jag är inte lika duktig på att cykla nästan kontinuerligt i sex timmar. Vilket jag märkte igår när vi cyklade långt i den kortärmsvarma vårsolen. Det blev segt på slutet. Med andra ord behöver jag mer och fler långturer. För idag är benen riktigt trötta, och jag som ska in till stan på fixien…