Behöver jag translitterera bloggen till hindi? Eftersom den funktionen finns undrar jag. De förstår väl ingenting ändå, eftersom jag skriver på svenska?
Kategoriarkiv: fôlk
Svensk språkförbistring
Ta seden dit man kommer, anser jag är en bra levnadsregel. Den försöker jag leva efter. Så gott det går. I somras gick det sämre när vi var i Paris, för jag kan ingen franska. Och inte begär jag att fransmännen ska kunna svenska, så det fick bli engelska. Och det fungerade förvånansvärt bra, kunde den man frågade inte engelska, skickade de fram någon som kunde. Så det var aldrig några problem någonstans att göra sig förstådd. Det tog bara lite längre tid och så fick man ha god portion fantasi. Vill man så kan man förstå. Så enkelt är det.
Fram till för ungefär tvåhundra år sen, var Finland en del av Sverige i över femhundra år. Inte tillhörde, utan var just en del, såsom Svealand är en del av Sverige. Fortfarande lär sig finnarna svenska i skolan och många kommuner är officiellt tvåspråkiga. Vilket märks på alla skyltar i dessa kommuner, som är på två språk. Svenska ska alltså i teorin vara gångbart i Helsingfors. Trodde jag.
Vi var inne på (svenska) Stadium och skulle fråga om en hockytröja Klonen ville ha. Ställde min fråga på svenska (såklart) till en kille och en tjej, och båda svarade på engelska. Eller rättare sagt, på bräkig amerikanska. Stôni som jag är, fortsatte jag prata på svenska. Och personalen fortsatte bräka på amerikanska. Uppenbarligen förstod de mig, men vägrade tala svenska.
Efter ett tag i samtalet, började jag le, tyckte det hela var tragikomiskt. Här är vi i Östra Sverige och får svar på engelska av folk som uppenbarligen kan svenska. Har anglofieringen gått så långt att man ska få svar på amerikanska i Sverige?
Elakhetens år
Det är mycket elakhet och ovänskap numera, tycker jag. Och jag verkar inte vara själv om den känslan, men andra lyckas bättre sätta ord på det.
– Som trendspanare får jag väl konstatera att hatberoende är årets sjukdom. År 2007 kanske kommer att gå till historien som elakhetens år. Någonstans verkar vi ha tappat det grundläggande sunda förnuftet.
Uttryckte Ebba von Sydow det hela i dagens DN. Jag kunde inte sagt det bättre själv; elakhetens år.
Snabbmat
Snabbmat kallas det inte för att det går fort att få maten. Tvärtom. När man väl fått maten efter lång väntan, har man så ont om tid, att man får kasta i sig maten.
Absolut acceptans
Vi kan acceptera många saker utan att alltid förstå dom. Inte många förstår hur jorden snurrar runt sin egen axel, men vi har lärt oss att acceptera det. Men det underlättar accepterandet om vi även kan förstå hur och varför.
Det är att göra det enkelt för sig, att kräva absolut acceptans utan att förklara. Finns där något att förstå, försöker man förklara. Allt annat är bara ett sätt att komma undan för att dölja sin egen rädsla och osäkerhet.
Vill man så kan man
Vill man inte, så kan man inte! Det går aldrig att lyckas med något, om man redan i förväg bestämt sig för att det inte går. Om man inte försöker, så får man aldrig veta om det går. Många säger gärna ”det går inte” eller ”det fungerar aldrig”. Men vad är de rädda för? Rädda för att det kommer att gå eller för att det kommer att fungera? Det är väl bra om det går eller fungerar. Så varför vara rädd för det som är bra?
När någon frågar om man kan något, låt oss säga flyga ett flygplan, svarar de flesta ”nej, det kan jag inte”. Jag svarar istället ”jag vet inte, för jag har aldrig försökt”! Jag är övertygad om att man kan göra allt, bara man vill, bara man försöker. Lyckas man inte, har man inte velat eller försökt tillräckligt mycket. Att ingen ännu lyckats ta ned månen, är för att ingen velat tillräckligt mycket.
Klart att det inte går, när man inte ens vill att det ska gå! Jag försöker alltid! För hur ska jag annars veta om det går eller inte? Jag är hemskt vetgirig, och jag vill inte leva i ovisshet. Alltså försöker jag ta reda på om det går. Eller inte. Och om det inte går eller fungerar då? Vad bra då! Då kan jag gå vidare utan att behöva fundera mer på saken. För ovissheten har förbytts i kunskap. Och kunskap är makt!
Just nu är jag på väg att försöka. Försöka ta reda på om det går eller fungerar. För jag vill försöka, jag vill veta. Jag vill! Inte leva hela livet med ovetskapen om hur det kunde gått eller kunde fungerat. Synd bara att inte alla tänker så. Tråkigt att inte alla vågar försöka, utan sätter upp en massa hinder för sig själva. Som ”vet inte”, ”vill inte”, ”vågar inte”, tänk om” samt alla dessa ”men”.
Vill man, så kan man! Jag kan, därför att jag vill! Så enkelt är det. Varför krångla till det?
Vad är det för årstid, egentligen?
För nästan tre veckor sedan var det höstdagjämningen. Dagen då natt och dag är lika långa. Dagen då hösten påbörjar sitt intåg. Sommaren är på väg ut och vi går alltså mot höst. Igår blev det oktober, den första höstmånaden. Enligt SMHI infaller hösten normalt den 29 september i Stockholm, och så här säger de om hösten:
Definitionen för höst är att dygnsmedeltemperaturen ska hamna i intervallet 0 till 10 plusgrader.
Så enligt SMHI är det nu höst.
När jag ser folk på stan undrar jag om det inte är vinter. En del har redan dragit på sig största värsta dunjackan. En jacka gjord för tjugo minusgrader. Det måste vara kolossalt svettigt när det är femton plusgrader ute. Ännu lustigare blir det när polaren bredvid står i kortbyxor och enbart t-shirt. Kan de inte samordna sin klädsel innan de går till skolan? Ett kort sms på morgonen bara; ”dunjacka eller kortbyxor?” Så slapp de se ut som två idioter utsläppta på permission.
Från igår fick man även lägga på dubbdäcken på bilen! Alltså är det vinter nu. Vägverkets omsorg om människorna är bra, dubbdäck räddar liv säger dom. Dubbdäcken river upp asfalt, och 2000 oskyldiga människor dör varje år av dammet. Hur kan dubbdäck då rädda liv?
Enligt våra klockor är det fortfarande sommar. Fram till den 28 oktober har vi sommartid, då vi går över till vintertid. Alltså är det fortfarande sommar.
Svårt att veta det här. Sommardäck eller dubbdäck? Kortbyxor eller dunjacka? Är det höst, vinter, eller fortfarande sommar? Vilken årstid är det, egentligen?!
En bagatell i jämförelse
Oskar ringde och frågade hur jag mådde. Jag berättade det, samt hur det gick till och att det var på stigen Traktormakt det hände.
– Ah, det var där jag bröt armen, utbrast Oskar
Stigen verkar vara otursförföljd. Men undrar vad som är värst, bryta armen eller få axeln ur led, tänkte jag tyst för mig själv?
Oskar fortsatte och berättade om andras cykelöden. Ett gäng hade varit söderut för att cykla. M hade vurpat så illa så de stelopererade dennes halskotor och H hade brutit båda armarna.
Helt plötsligt känns en axel ur led som en bagatell, som ett litet myggbett bara. Nu känns det hela lite mer uthärdligt.
Kunden i centrum
Vissa företag vet verkligen hur man sätter kunden i centrum. Inför köpet av cykelramen Surly 1×1 skickade jag några frågor till Cyclecomponents. Jag kanske ställde mina frågor på ett obegripligt sätt, för vi missförstod varandra, jag och killen på CC. Helt plötsligt ringer det i telefonen, och det är han på Cyclecomponents som hellre ville ta det på telefonen än via epost. Så vi redde ut allting. Hur många företag gör så, ringer upp sina kunder oombett för att reda ut saker? Det är seriöst!
Imorse ringde jag Dr Spoke för att höra när de öppnar. Fick beskedet att de öppnade tolv och då klockan bara var elva var det tyvärr för sent för min plan, så jag tänkte att jag tar det nån annan gång. Klockan sjutton ringer Phil på Dr Spoke. Han var på väg hem och undrade om jag var på väg, så jag inte skulle komma till en låst cykelverkstad. Det är verklig och äkta omtanke om sina kunder! Jag blev riktigt rörd av omtanken.
En del företag vet verkligen hur man gör för att sätta kunden i centrum. Gynna dom, jag gör det!
Gräslig natttsömn
Inte förrän jag tittat på mig själv en stund i spegeln, förstod jag var jag var. Jag var iallafall inte hemma. Jag var på ett vandrarhem i Västervik och klockan var åtta. Riktigt sent för att vara mig. Igår vaknade jag fem, så jag lade jag mig tidigt igår, redan 22.
Men sömnen blev störd vid ett på natten, någon i huset eller det invid, spelade filmmusiken från Grease högt. Väldigt högt. Så högt att öronproppar inte hjälpte. Ett två timmars smörjvibrationer somnade jag. Förutom de sömnlösa timmarna på natten, sov jag hela tio timmar.
Inte konstigt att jag vaknade totalt disorienterad.