Kategoriarkiv: gudarnas betraktelser

De fyra årstiderna II

Fyra dagars frånvaro från cykel ger en viss abstiensn i benen som börjar pedalera i luften. Men samtidgt gav vilan en skjuts på 90 minutersspinningen ikväll. Det var pigga ben och ett alert hjärta som trampade på. Skönt med öronproppar så jag kan höra vad gaphalsen vrålar där framme. Utan öronproppar skulle jag få tinnitus i flera dagar som förra gången han lekte DJ, vilket han inte gör bra alls.

Tio små negerpojkar

Och så var dom bara en!

Var ledig igår och stackars Lilian fick i praktiken jobba ensam och det märktes av högen med ärenden. Den hade blivit 50% större än i fredags. Sedan verket har migrerats över till Windows 7 och skrivarna från två olika verk slås ihop till en miljö, har vi dubbelt så många skrivare att hantera. Antalet ärenden har därmed fördubblats och då förväntade vi oss att vi kanske inte skulle bli dubbelt så många i gruppen, utan iallafall fler. Vi trodde att våra kollegor från Vägverket skulle sätta sig och arbeta och lösa ärenden med oss. Men icke då. Några revir måste först pinkas in tydligen, och det pinkas en jäkla massa. Istället tog den Jan ifrån oss, så vi är hälften så många som ska göra dubbelt så mycket. Och när en är ledig, så ska 25% göra 200% jobb. Det inser de flesta är ohållbart, till och med vår chef. Men hon står i regnrock och försöker undvika pisset. Själv går jag och fikar istället.

Utrotningshotad art

Tanten är en utrotningshotad art i Sverige. Det är knappt vi får se en riktig tant längre. Tanten med sin knälånga kappa, obligatoriska handväska och alltid med en hatt. Hatten är arten tants största kännetecken som alltid bärs oavsett tillfällen.

Men nu är det sällan jag får se en äkta tant i Stockholm, eller inte alls. Jag minns tanterna när de satt med hatten på på konditori Royal i Karlstad. När huset senare revs och Royal flyttade till gamla Riksbankens lokaler och de slutade med bordsservering – en företeelse som bara det borde K-märkas – så försvann även tanterna med sina hattar. De blev så att säga utkastade med badvattnen. Jag saknar tanterna med hatt på konditorierna.

Till min glädje gled jag och Gunilla in på ett fik i gamla stan i Riga igår och där satt dom! Tanterna med hatten på och fikade. Hoppas de inte blir utrotade i österled som här hemma. Undrar om jag ska starta en insamling eller till och med en Facebook till tanternas bevarande?

Riga

Hundra kronor för en hel hytt tur och retur Riga tyckte jag var ett bra pris. Men sedan tillkommer ju frukost och middag för två, och genast blev de där hundra kronorna minst 800 kronor per person. Och i tax-freen va sortimentet skralt och priserna var inte någon höjdare. Lettland är med i EU och vi mellanlandar inte på Åland, så det är ingen tax-free alls.

Riga är en relativt stor med runta 700 000 invånare. Fler än Stockholm som har virka 600 000 invånare. Det märktes på husen, stora höga stenhus från sekelskiftet i varierande skick. Allt från nyrenoverat till fallfärdiga. Fanns en hel del hus i stilar som art deco och jugend. Runt gamla stan går en gammal vallgrav och massa parker och boulevarder.

Gamla stan blev jag lite besviken på. Trodde den skulle vara lika Hansalik som Vana Linn i Tallinn och Gamla stan i Stockholm. Som jag förstått, blev Riga bombad under kriget, så det var mycket kulisshus. Hus som inte var mer än 50 år gamla men som skulle se äldre ut. Några trånga gränder och 500 åriga hus såg vi aldrig.

Det enda som inhandlades förutom fika, var ett par vantar och två spårvagnsbiljetter för 24 timmar. Med dessa tog vi oss ut lite i förorterna med spårvagn och trådbuss för att kunna studera lite sovjetiska betonghus och baltiska trähus. Vi får nog åka ända till någon ändhållplats nästa gång för att se sånt. Jo, Gunilla köpte par bärnstensörhängen. Sånt såldes överallt, och naturligtvis var vi inne i alla de butikerna hon kunde hitta…

Hösten gör ingen stad rättvisa, men det var gott om parker, boulevarder och andra grönområden så jag kan tänka mig att staden blir otroligt vacker och grön på sommaren, så ett återbesök har redan format sig i min tanke.

Makalös manick

Människan är en makalös manick. Vi behöver inte tänka på att utföra de mest basala saker som att andas, blinka med ögonen och så vidare. Det sker automatiskt. När vi väl lärt oss förmågan att gå, behöver vi inte heller tänka på hur det går till. Som att sätta fram den ena foten framför den andra och sen lyfta den bakre foten och flytta fram den. Det sköter kroppen själv utan att vi behöver tänka på det. Samma sak med att cykla, jag behöver inte tänka ”sväng” det gör jag ändå bara sådär. Det är mitt undermedvetna tänkande som sköter det där.

Det här fungerar ju för en frisk människa, men tyvärr inte för de med någon nervsjukdom eller något handikapp. De måste hela tiden tänka på hur de ska göra saker som för oss sker automatiskt. De måste exempelvis tänka på att lyfta den ned foten och flytta fram den för att gå. De använder då sitt medvetna tänkande för att kompensera en undermedveten brist.

Hundar har svårt att dölja sina känslor. En glad hund viftar på sin svans och vi vet alla att det betyder att den är glad. Med en hund som reser ragg, visar tänder och morrar, vet vi instinktivt att den är arg, rädd eller utgör ett hot. Det är något som sitter i vår ryggmärg att tolka kroppsspråket så. Samma gör vi med våra medmänniskor. Vi tolkar in andras kroppsspråk utan att vi tänker på det. Vi blir därför omedvetet påverkade av hur andra rör sig, står eller var de gör av sina händer. Vi blir glada och varma av att se hur någon blir glad av att se oss, för då känner vi oss omtyckta. Vi känner oss accepterade när någon nära närmar sig oss, och vi går instinktivt den andra till mötes. Men den som inte blir glad av att se någon annan, utan ger ett buttert intryck, ger signalen att denne inte blir glad av att se oss. Den som tar ett steg bakåt när vi tar ett steg fram, ger signalen ”kom inte närmare, jag vill inte vara nära dig”. Den som döljer sina händer kommer inte i fred, vi tolkar som att denne kan ha ett vapen i sina händer. Vi tolkar den andres kroppsspråk helt enkelt som ogillande.

Vilka signaler vi skickar ut med vårt kroppsspråk tänker vi inte alltid på. Vissa har det naturligt och behöver inte tänka på det. Andra måste tänka på vad de säger och hur de rör sig för att det inte ska uppfattas fel. De kanske har någon nervsjukdom eller något handikapp som gör att de inte kan visa sina känslor utan medvetet tänkande? De kanske inte kan visa känslor hur mycket de än anstränger sig och försöker tänka på vad de säger och gör? Men hav tröst, det går att träna upp! Kan den som är helt utan armar och ben byta häftklamrar i en häftapparat eller blogga med en iPhone, då kan alla träna upp sitt kroppsspråk! Försök bli glad när du ser någon du tycker om. Ta ett steg fram och våga närma dig dina nära och kära. Våga ta på andra och omfamna dom mjukt och fint. Då utstrålar du positiva signaler och omgivningen känner sig bekräftade och omtyckta.

Våga visa vad du känner helt enkelt. Hur svårt kan det vara? Finns bara viljan till förändring och utveckling, så är allt möjligt. Men finns inte vilja… ja då är det kört.

Apoteket Gröna skylten

Har lite ont mellan två tänder, en liten infektion i tandköttet bara. Måste rengöra med tandtråd, fastnar mat där hela tiden. I brist på munskölj som Listerine, måste ju vilken alkoholhaltig dryck som helst hjälpa. Eller hur? Drack därför Yamazaki och Lagavulin igår ända tills det slutade göra ont i tandköttet. Måste gjort väldigt ont, för jag mår inte så bra idag. Blev nog en hel del munskölj igår… Inte mycket sly som jag orkar samla ihop idag inte.