Kategoriarkiv: gudarnas betraktelser
Första testet
Fick några timmar över innan jag åker med Magnus till Malmköping. Tog en kort runda för att testa gps:n. Så här blev det.
Fria händer
Vitsen med handsfree är väl att man ska ha båda händerna fria när man talar i telefon? Varför går då många kvinnor omkring och håller telefonen med den ena handen och mikrofonen med den andra handen? Vi män stoppar telefonen i fickan och klämmer fast sladdklämman i skjortan och har båda händerna fria.
Garmin Edge 705
Skillnaden mellan män och pojkar är priset på deras leksaker. Sådan här leksak köpte jag idag.
Stôlligheter
Diskussionerna går höga på olika debattforum inklusive media om nya spårvägslinje 7. Många tycker till och har åsikter, men de flesta grunder sina åsikter på felaktiga antaganden, fakta och siffror. Verkar som det mer är en tävling i att tycka så mycket som möjligt och veta så lite som möjligt. Det är ingen idé att varken ta upp alla stôlligheter eller ens försöka bemöta dom. För sådana inskränkta okunniga människor gäller enbart Ingemar Stenmarks kloka levnadsord:
”De e int lätt att förklar för nån som int begrip”
Första spårvagnen på 43 år
Klockan 5:15 avgick första ordinarie spårvagnen i Stockholms innerstad på 43 år. Självklart var vi tidigt ute i vagnhallen redan halv fem och var med på hela utryckningen. En samling diggare hade samlats, liksom trafiklandstingsrådet tillika ordförande i SL Christer Wennerholm. Helt plötlsigt har valet till landstignet och kommunfullmäktige blivit enklare än någonsin. Vill jag ha mer spårvägar i Stockholm finns det bara ett parti som saluför den lösningen. Det är moderaterna. Sossarna är mot spårvägar helt och de andra, inklusive miljöpartiet (!) är tveksamma. Tack Christer Wennerholm och Sten Nordin att ni gjort mitt val enklare.
Jag köpte den första spårvagnsbiljetten på 43 år. Nu kommer jag få ligga.
Vila i frid, saknad av ingen
Även söndagen fortsatte i spårvagnens tecken. Fjärde dagen på raken som vi koncentrerar oss på spårvagnar. För 18:e gången genomför vi spårvagnens dag men för första gången i augusti. Detta då vagnhallen var under ombyggnation under juni då vi normalt har spårvagnens dag. Förutom att alla gamla vagnar ute och rullade på Djurgårdslinjen (linje 7N), var även fem av de sex nya A34 ute och rullade på sin Spårväg City (linje 7). Som inte det var nog, var 47:ans buss förstärkt med veteranbussar, varav två stycken dubbeldäckare från 1967. Det var sista dagen som 47:an går, för imorgon är det spårvagnslinje 7 som tar över. Jag känner ingen sorg att en busslinje läggs ned till förmån för en spårvägslinje. Tvärtom, det är glädje i bröstet.
Tråkigt besked
Tyvärr, sa hon med eftertryck på engelska, det är fullt i ekonomiklass, går det bra att sitta i bussinesklass? Det tog några sekunder innan jag fattade vid incheckningsdisken på Prags flygplats och svarade ja, vi får väl stå ut. Istället för halvtråkiga torra baguetter som vi fick på nedresan, fick vi varm mat, med sallad och efterrätt. Till det var det vin samt till kaffet fick jag en liten whisky. Värst var väl den vita linneduken de lade på det lilla nedfällbara bordet. Klonen var alldeles till sig i upphetsning där vi satt som små kungar på tredje raden med extra breda säten. En värdig avslutning på en underbart trevlig resa till Prag.
De gör nåt
Hela tiden hör vi någon siren från mestadels polisbilar men även ambulanser. Ofta ser vi poliser som är ute och fotpatrullerar eller står uppställda med bilen i någon korsning. Vid en större korsning var trafikljusen avstängda, då stod två poliser och dirigerade trafiken. Det skulle vi aldrig få uppleva i Stockholm. Inte heller får vi uppleva att polisen skriver ut böter till en bil som står parkerad på trottoaren på en lugn gata utan att vara ivägen varken för bilar eller gående. Här gör polisen det, skulle aldrig ske hemmavid.
Funderade på om kriminaliteten är större i Prag än i Stockholm, då det är poliser överallt. Men vi kom fram till att här arbetar polisen, de gör sitt jobb. Som vi hela tiden uttryckte det ”de gör nåt”. Till skillnad från svensk polis som gärna gömmer sig på polisstationen istället för att slippa jobba, istället för att vara ute i verkligheten bland medborgarna där det händer.
Alltid något
Vi brukar säga att det är alltid någon som vi glömmer när vi reser. Vi har det på känn redan i trappan men kommer inte på det. Det dröjde ända till Arlanda innan jag kom på var det var. Mobilen ligger kvar på köksbordet! Hade laddat över musik att ha att lyssna på när jag väntar på att Klonen ska vakna. Men det som kan bli mest kritiskt är om vi tappar bort varandra i Prag och inte kan nå varandra. Så vi drog upp några riktlinjer. Tappar vi bort varandra i ett hus, så möts vi vid samma entré vi gick in genom. Om någon åker iväg med en spårvagn och den andre blir kvar, så hoppar den som åker iväg av vid nästa hållplats och väntar in den som blev kvar. Om inget av detta fungerar, möts vi vid hotellet. Nu återstår att se hur stor absintens jag får av att vara utan telefon i tre dagar.