Det är synd om fiskarna på västkusten då torskbeståndet i bland annat Kattegatt är alarmerande lågt. De får inte så mycket torsk i sina nät. Men jag förstår torskarna. Vem vill vara torsk i dessa moralpanikens tider? De flyr Sverige till mer liberala länder för att inte straffas för sin torskhet.
Kategoriarkiv: gudarnas betraktelser
Guldfiskar i en skål
Livet kan ibland te sig enahanda utan någon närmre variation. Det har en tendens att upprepa sig själv i det oändliga utan att jag märker någon skillnad. Jag har dålig koll på datum, men stenkoll på vilken dag det är. Det är ju så enkelt, det finns bara sju dagar att hålla reda på. Fredag är det idag, men jag vet inte vilket datum. Och det anser jag är oväsentligt. För imorgon är det lediglördag och sen slappesöndag. Och på måndag börjar det om igen med ny vecka igen. Livet är en guldfiskskål, man simmar runt runt och ”men tjena, nu är det lördag, har jag varit här förut..?”. Sen fortsätter man simma varvet runt igen.
Mänsklighetens förfall
Fick ett ryck imorse, så jag klev in på Pressbyrån och köpte ett 30-dagars SL-kort. Så lågt har jag sjunkit i min mänskliga skröplighet. Jag köper ett SL-kort i november! En hel månad för tidigt.
Det är lika hemskt som att börja klä julgranen i november! Eller börja spela luciasånger i november. Eller börja dricka julmust och julöl i november. Eller börja säga God jul i november. Vad fan är det med folk?! Julmånaden börjar inte förrän i december! Om några veckor börjar dom väl redan pynta för påsken. Idioter!
Nackdelen med rehab
Idag skulle jag för första gången på över tre månader få träna ”vanlig” styrketräning, alltså inte nån rehab. Vilken besvikelse! Viktpinnen flyttades högre och högre upp, och jag tog hantlar längre och längre till vänster. Stod och muttrade med mig själv, för nu när jag äntligen får ta i lite, så orkar jag inget. Körde inte ens hälften så tungt på mina vanliga övningar. Detta lekamens förfall har skett på bara tre månader. Det positiva är att det bara kan gå åt ett håll; jag blir starkare och starkare! Men fan, jag vill aldrig mer luxera!
Lite roar de små
Kan inte låta bli att skrattar högt varje gång jag ser tv-reklamen från Clas Ohlson, där dom ställt upp massa borrmaskiner, bokhyllor och andra produkter som dominobrickor. Garvar hjärtligt varje gång sakerna ramlar allteftersom på varandra och särskilt när musiken stannar upp när några öronskydd inte verkar vilja välta. Det får en att tro att det hela ska stanna upp, men så ramlar det på igen. Reklamen är så barnsligt knäppt tokrolig. Så jäkla störtskön! Det säger väl en del om min humor.
Morgonpigg i Rudan
Det var proklamerat kurs i Handen klockan tio, så jag passade på att ta med Surlyn och tog en morgontur på Rudanspåret. Det var klar himmel och solen strålade med sitt tidiga morgonljus. Underlaget var av blandad karaktär, stundom var det torrt, men på sina ställen hade det bildats smärre sjöar över stigarna. För det mesta knastrade snön juligt under däcken. Så mulligt så.
Fläckvis var det is som knakade under mig, men det gick att komma förbi. Men en del isfläckar var förrädiskt dolda. Naturligtvis vurpade jag i sista backen på en sådan. Och naturligtvis landade jag på höger sida. Självklart var det rakt på högeraxeln! Med andan i halsgropen ställde jag mig upp, och inför en hundrastares förundrad blick, stod jag och viftade med högra armen och pustade högt för mig själv.
Morgonpigg i Rudan
Allt har en ände
Nu är jag inte välkommen hos min sjukgymnast längre. Inte för att jag gjort något dumt, tvärtom. Peter anser att han inte kommer så mycket längre med min axel. Han strök några övningar men behöll några som inåtrotation och tyckte att jag kunde gå över till min ordinarie styrketräning. Jippi! Äntligen får jag börja lassa på lite smått. Men jag lovar Peter, jag ska aldrig ha så tungt att det gör ont. Jag lovar!
Kontrasterande dagar
Ingen dag är den andra lik, brukar det sägas. Och det stämmer den här helgen. Igår var det på morgonen minus sju, soligt och klart för att senare under dagen hålla sig runt nollan med värmande sol. Det var torrt och fint på både stig och väg. Bara ställa in grejerna i ett hörn utan åtgärd efteråt. Hur underbar dag som helst!
Idag var det plus 5, slaskigt och regnigt. Trots tre lager byxor; cykelbyxor, långkalsonger och Gore-texbyxor, märkte jag vid hemkomst att jag var blöt ända in till rôva. Det blev ett mindre grustag i badkaret efter att jag spolat av skorna, byxorna, jackan, cykeln, ja till och med ryggan fick snyggas till. Det var grus överallt, och det är väl det närmaste en sexuell njutning jag får för närvarande.
Sexhundra fel på sex mil
Det var en bra idé när jag klockan åtta på morgonen cyklade till Södra station. Det var halt efter att det i går hade regnat och det sedan frusit på inatt. Men det var inte alls en bra idé på Upplandsledens stigar. Dubbdäck ger iochförsig bra fäste på asfaltvägar, men ger noll fäste på stigarna med sina stenar och bergshällar. Många av stigarna går efter Mälarens vattenbryn, och det var mycket rotigt och stenigt. Dubbarna gjorde att jag halkade runt värre än vad jag hade gjort utan dubbar. Så det var helt fel val att ha dubbdäck med totalt 600 dubbar på de sex milen av Upplandsleden som vi körde från Barkarby till Rosersberg via Kallhäll.
De 595 dubbar som fanns kvar på hemfärden från Södra station på eftermiddagen, var åter en bra idé. Någonstans därute på de Uppländska stigarna, ligger fem dubb övergivna. Det är inte alltid man gör kloka val.