Ibland behövs det inte alls mycket här i livet. Cyklade ned till Dr Spoke med min Salsa Caballero för det behövs bytas vevlager. De 12 minutrarna eller 3 kilometrarna var en härlig känsla. Helt underbar känsla som jag längtat efter. Wow, jag cyklade nästan i en hel kvart!
Det är egentligt rätt tragiskt i all glädje, att det i min nuvarande livssituation inte alls behövs så mycket för att jag ska bli överlycklig.
I brist på bröd får man äta limpa, brukade alltid min pappa säga. Nu var det dags för ett sådant tillfälle: surrogatcykling. Redan när jag drog på mig skorna och drog åt kardborrbanden kom känslan smygande. När jag sen klev in i lokalen och började ställa in cykeln, pirrade det lätt. När spinningpasset började kändes det som en befrielse. Vågade dock inte hänga för mycket på högerarmen. Stod upp gjorde jag bara några gånger, utan att belasta armen alls.
Det hela gick bra. Kände mig dock stel i axeln efteråt. Inte så konstigt, när man ligger ned med utsträckta armar framåt. Det blev mycket armviftande i omklädningsrummet efteråt för att få upp rörligheten igen. Det här var bara början. Nästa vecka ska jag börja köra två till tre spinningpass, ett corepass och en benstyrketräning per vecka. Nu är jag är på gång!
Exakt trettiosex timmar senare åkte hon hem. Det var trettiosex timmars orgie i axelpussande. Magiska axelpussar. Och dom hjälper mot värken. De hjälper mot det mesta, de där pussarna. Mot smärta, mot tårar, mot saknad, mot tomhet, mot cykelabstinens. De hjälper mot allt, de där magiska pussarna. När hon är nära, saknar jag ingenting. Magiskt.
Imorgon är det avlösning, då kommer Klonen. Han har inte varit här på nästan två månader. Tänk om det kunde vara så här jämt, att mina älskade avlöser varandra så jag slipper vara ensam?
Redan för två veckor sedan när jag gick med armen i slyngan (mitellan), fick jag ont i musklerna vid skuldran, nacken och ryggen. Gick och spände axeln på ett onaturligt sätt. Särskilt en liten muskel vid höger skuldra smärtade hårt. Elin masserade så gott det gick, hårt och länge, vilket var riktigt skönt. Det blev lite bättre, men gjorde fortfarande ont. Så ont att jag till för två dagar sedan fick knapra citodon för att kunna sova på nätterna.
Efter semestern har nu äntligen massagen på jobbet börjat. Lyckades snika till mig femton extraminuter. Och det behövdes. Vår massörska kämpade hårt med den där muskelknuten vid skuldran. Hon fick inte bort all stelhet i muskeln, men märkbart mycket bättre! Nu känner jag mig som ny.
Höll på och bli riktig tokig i helgen. Jag var så urless på att vara hemma, att inte få cykla, inte få jobba, inte ha nåt vettigt att göra. Det var så jävla tråkigt! Sen var jag trött på värken i axeln, skuldran och ryggen. Det tar på krafterna att ha ont hela tiden och inte få sova ordentligt och behöva knapra smärtstillande.
Sen var det ju söndag igår också. Som bekant är mina söndagar hemska. Igår var det i och för sig ingen som jag skiljdes ifrån, men saknaden fanns där ändå. Saknaden efter Klonen och saknaden efter Elin. Jag kände mig fruktansvärt ensam igår.
Men äntligen började jag jobba idag igen efter två veckors konvalescents. Härligt att slippa vara hemma ensam, att ha något att göra, att få göra något vettigt, träffa folk och ha någon att prata med. Solen lyser, det är varmt ute och jag har fortfarande kortbyxor. Äntligen tillbaka till verkligheten!
Det är 296,4 kilometer mellan mig och Elin enligt Hitta.se. Det tar förvisso endast två och en halv timme med X2000, men det får plats hemskt mycket saknad och tomhet på den sträckan och på den tiden. Inga spontana kramar, inga hastigt påkomna kyssar, inga små trevliga blåbärsplockningar tillsammans. Ingenting sånt.
Enligt Eniro är det värre, hela 303,1 kilometer mellan oss. Alltså 6,7 kilometer längre. Men oavsett vem som har rätt, är det ändå för långt. Helst skulle jag vilja att det som mest bara är 6,7 meter mellan oss.
Större delen av året har jag sovrumsfönstret öppet på glänt dygnet runt. Det blir annars så instängt och kvalmigt. Vaknade imorse av att det var varmt i sovrummet, trots att fönstret stod öppet på glänt. Och trots att utetermometern bara visade 10 grader. Kände på elementet, och det måste vara rekordtidigt för Svenska Bostäder, värmen var på!
Så det är över nu? Är det slut nu? Blir det ingen mer värme? Är det kylan som är på väg? Nej! Jag vill inte, det är för tidigt, jag är inte beredd. Låt den varma sommarkänslan vara kvar!
Regelbundna adjektiv är företeelser som återkommer med regelbundna tidsintervaller. Idag är det måndag, dagen efter söndag. Då infaller oftast ett visst adjektiv:
Tom
tommare
tomte
Solig harmoni
härlig helg med skön kvinna
känslan var för kort
Om sjuttiofem minuter går mitt tåg. Om tvåhundratjugotre minuter kramar jag min Elin.