Trist väder, det bara vräker det ner och tallarna böjer sig för den hårda vinden. Det slår och smattrar mot fönstren. Helst vill jag ut och cykla, men när det regnar så här mycket, så hjälper det inte hur man än klär sig. Man blir blöt ända in i själen. Trist. Istället skulle det sitta fint med kramar, Lisas goa bamsekramar som känns ända in i själen. Men hon är för långt borta, både i tid och rum. Trist trist. Istället försöker jag roa mig med att springa i tvättstugan, för det behövdes. Kläderna började krypa upp ur tvättkorgen. Men hur kul är det som kompensation för utebliven cykling eller uteblivna kramar? Trippeltrist helt enkelt.
Lingonvecka
Det bekommer mig inte alls om jag blir röd i nyllet. Kan snaska på som vanligt. Andra verkar inte gilla det, men det är väl deras privatsak. Får passa på så länge det går, vet ju inte hur länge tillfällena ges. Några blåbär fanns det också kvar i skogen. Hittade en hel del under dagens cykling.
Inte bara jag
Det är inte bara jag som tycker det fortfarande är för varmt med långbyxor. Kaffekillen är här och servrar vår kaffemaskin, och han berättade att han idag för första gången sen sommaren har långbyxor på sig. Skönt att veta att jag inte är ensam och galen. Nu känner jag mig styrkt! För det är hopplöst för varmt för långbyxor både inne och ute. Jag cyklar fortfarande med kortbyxor, men när jag går på stadens gator som en vanlig man, har jag långbyxor. Tröttnade på allas blickar och gliringar, som började redan i september. Men nu åker långbyxorna tillbaka in i garderoben och kortbyxorna fram igen. Slut på lidandet för min del.
Hälsans dag
Det var inte förrän jag kom ut på gatan med cykeln, som jag förstod varför det var så tyst på morgonen. Det är alltid tyst och lugnt i mitt hus på morgonen, men idag var det ovanligt tyst och lugnt, nästan så jag kunde gripa tag i lugnet. För där på trottoaren stod en lång kö av människor som väntade på ersättningsbussen för tunnelbanan. Då förstod jag vad tystnaden berodde på, det var frånvaron av tunnelbanetågen. Tåg som passerar mitt hus var tionde minut i vardera riktningen, men som jag aldrig annars hör, de har alltid funnits där. Men nu när de inte gick, var frånvaron och tystnaden så påtaglig. Vad fort man vänjer sig vid ljud.
Tydligen hade det varit stopp en längre tid och folk verkar ha gett upp att vänta på ersättningsbussarna. På vägen in till stan var det lämmeltåg av promenerande människor. Hela vägen från Sofielundsplan utefter Nynäsvägen och över Skanstullsbron var det promenerande människor. Och de verkade inte lida, de verkade må riktigt gott i den svala morgonluften. Stockholmarnas hälsotal måste slå nya rekord idag, med så många promenadkilometer avverkade på samma morgon. Själv cyklade jag med ett lyckligt leende till stan, helt oberoende av Europas sämsta lokaltrafikföretag.
Vill ha mer
Ganska snabbt sjönk jag ned några decimeter genom bänken och försvann. Allt bara flöt iväg, tankar, kroppsdelar samt uppfattningen om tid och rum. Det var inget som irrade runt, inget som klämde, inget som oroade. En total upplevelse av att bara vara. Tyvärr varade det bara en halvtimme och nu vill jag ha mer. Mer av närhet, mer av stillhet, mer av kroppskontakt. Får dock hålla mig i några dagar tills Lisa kommer hem och vi ska gå på chokladmässan. Det ska bli müsli.
Heureka!
Åh ett skrivbord! Jag har återfunnit mitt skrivbord! Städerskan var här och gjorde veckostädning, så jag föste ihop alla papper till en enda hög. Och där, heureka var det, mitt skrivbord. Undrar hur många dagar det dröjer innan det försvinner igen under alla papper?
Hemska tanke
Brukar aldrig komma ihåg mina drömmar, men imorse när jag vaknade kom jag ihåg den, och jag gör det fortfarande. Det var en mardröm. En hemsk mardröm. Inte så konstigt kanske, de senaste dagarna har jag inte sovit så bra. Vaknat oroligt mitt i natten med tankar som far omkring på högvarv inne i skallen. Vem kan sova lugnt då?
I mardrömmen var jag i en liten stad och skulle besöka den lilla chokladbutiken. Inte så konstigt kanske, det är chokladmässa snart, och man brukar drömma om saker som varit eller om saker som kommer. Men det var inte det hemska, choklad är alltid trevligt. Det hemska i drömmen var att de över gatorna i den lilla staden redan hängt upp julbelysningen. Ni vet sådanadär stora lysande stjärnor. Och det är hela tre månader före jul! Inte konstigt att jag vaknade, det är ju bara den förste oktober idag.
Händelselös tisdag
Inga ärenden trillar in, inga arbetsmejl plingar till, inga servrar som går ner, inga samtal i telefonen, inga privata mejl, inget chattande på msn, inga sms-pling i mobilen, inga störande kollegor, inga roliga trådar på Happy, inga nyligen uppdaterade bloggar, inga nyheter. Jag har långtråkigt, det händer ju fan ingenting. Har världen stannat?
Tankeställd
Av egen kraft blev jag i lördags tankeställd i ett hörn. I söndags blev jag ordentligt intryckt längre in i hörnet. Här står jag nu och funderar på om jag törs kliva fram igen. Eller om jag ska stå kvar och vänta på att någon ska ta min hand och ta fram mig igen…
Måndagar
Jag gillar måndagar
måndagar är början
början på ny vecka
början på vardagen
Måndagar är pånyttfödelsens dag
dagen då allt börjar om
dagen då med tomma blad
dagen då allt kan göras rätt
Jag gillar måndagar
tillbaka till vardagen
nära till livet och lusten
nära till glädje och skratt
nära till vänner
Äntligen är det måndag
låt dagen vara för evigt