Jag avskyr söndagar
söndagar är slutet
slutet på veckan
slutet på helgen
slutet på vilan
Söndagar är farväldagen
uppbrottets dag
dagen då man skiljs
dagen då jag ska lämna pappa
dagen då jag vinkar av sonen
Jag avskyr söndagar
blir ensamhetens dag
nära till reflektion och eftertanke
nära till ångest och sorg
nära till ångestdämparen
Låt den här jävla dagen ta slut
låt det snart bli måndag!
De gamla oanvända Pokemonkort tänkte Klonen ge till sin lillebror, men de låg inte där vi la dom sist… för några år sen. När han började leta i lådorna under sin säng blev det alldeles tyst, och jag gick in och kollade varför. Där satt han i sängen med ett gammalt tidningsurklipp om när vi för några år sen försökte sätta rekord i att passera samtliga tunnelbanestationer på snabbast tid. Vi log åt varandra åt det hysset, men det är en annan historia det. Med en nostalgisk blick började han pilla på sina gamla bilar och andra leksaker han inte lekt med på flera år. Själv började jag sortera ut lite av hans urväxta kläder och där fann jag min tröja jag letat efter senaste tiden. Hurra! Och i hurtsen bredvid min säng fann jag de eftertraktade Pokemonkorten. Kändes som vinstlott för oss båda. Tänk om alla söndagar kunde vara så givande.
Stigen Fem svåra är inte så lång, bara cirka 2,2 km, men nu skulle det tävlas. Enkla regler; snabbast tid vinner. Stigen börjar med en ganska rejäl backe som inte är omöjlig att tas sig uppför. Tillochmed Klonen klarar den. Men kör man på tid och tävlingsnerverna är med, så är den jobbig. På toppen var jag tvungen att stanna och försöka få tillbaka andan. Den kom tillbaka, men försvann lika fort igen. Sen var det bara att maxa i den berg-och-dalbane-liknande stigen. Sista hundra metrarna var det bara utför och min puls som låg på 90% av max, gjorde att jag hade dålig kontroll på ekipage. Men ner kom jag, och ner stoppade jag lungorna som hade hamnat på utsidan. Var totalt slut. Efter bara två kilometer. Ännu en rolig dag i skogen.
När Klonen var liten och behövde hjälp, sa jag alltid att ”försök själv först”. Sen om han inte klarade det, gjorde jag det inte åt honom, utan hjälpte honom att göra det. Försökte lära honom att inte ge upp, att man alltid måste försöka. Att det aldrig går om man ger upp innan man ens försökt. Därför förundras jag över folk som ger upp innan de ens försökt, sådana som bara säger ”det är ingen idé” eller ”det går inte”. Hur kan dom ge upp innan de ens försökt? Vad är de rädda för? Är de rädda för att misslyckas? Det är det som gör att vi utvecklas, att våga försöka och sen kanske misslyckas för att dra erfarenheter av det till nästa gång. Om man aldrig försöker kan man heller aldrig vinna något.
Att inte ens försöka, är att inte vilja. Och så kan det vara, ibland vill man inte. Men då är det bättre att säga det, ”jag vill inte”. Istället för att skylla på att det inte går. För om man verkligen vill, så försöker man. Så enkelt är det: vill man så kan man! Vill man inte ens försöka, då går det aldrig, och då kan man lika gärna lägga ned. Varför slösa tid och energi på någon som inte vill?
Klonen och jag satt och kollade på tv, där en kvinna föder ett barn. Då frågade han mig om jag var med när han föddes. Funderade snabbt om jag skulle ljuga eller frisera sanningen? Nej, han är så stor nu att han bör få börja veta. Jag sa sanningen: – Nej, jag fick inte vara med för din mamma.
Inte bara egen musik i lurar gör att jag blir starkare vid styrketräning. Även en portion ilska hjälper till fint och tyngderna känns lättare. Det kändes skönt i tisdags med en urladdning, men efter träningen igår morse kändes det som att det var en gång för mycket. Det är mentalt utmattande att träna med ilska som dopningsmedel. Tänkte först låta det gå över av sig självt, men efter alldeles för många glas vin på personalfesten igår, ringde jag och lättade mitt hjärta totalt. Förlåt att jag väckte dig, men nu är det sagt, och det känns lättare för mig. Tack för att du stod ut med mitt sluddrande och lyssnade.
Ordväxling på 7-eleven när jag skulle betala mjölken.
– mummel mummel, killen i kassan säger nåt ohörbart
– va sa du, frågade jag
– mummel mummel, igen
– jag hör inte vad du säger för att eran musik är så högt på, säger jag med hög röst
– va säger du? frågar killen i kassan
– just det, exakt! svarar jag och går därifrån
Efter tre månaders sommaruppehåll var jag hos sjukgymnasten igen. Hon hade märkt att min rörlighet i axeln var mycket bättre än i våras, och ville inte se mig mer. Dock är hon fortfarande lite förvånad att jag trots som hon säger, är välbyggd och muskulös, har problem med vissa muskler. Och det var där jag lyckades övertala henne att iallafall ge mig två gånger med behandling mot muskelknutarna. Vilket innebär att hon körde in fem akupunkturnålar i mina skuldra och när hon drog ut dom kändes det mycket bättre. Tänk, blev både penetrerad och dumpad på samma dag, inte illa.
Laddade ned säsong fyra av Battlestar Galactica igår och kunde inte hålla mig. För där var hon, den tuffa, snygga, karismatiska rollfiguren Kara ”Starbuck” Thrace spelad av Katee Sackhoff. Blev lika betagen av henne igår, som jag blev förra året när jag tittade på tre säsonger nonstop. Skulle bara se ett avsnitt, men det blev två. Blev så besatt av hela serien att det blev senare igår än vad min sömnrytm tillät. Och det kändes imorse, vaknande senare än vanligt och inte lika pigg som igår. Är det straffet för att jag umgås med en annan kvinna, även om hon bara är tvådimensionell? Men vad ska jag göra när Lisa är 33 mil bort och varken kan eller vill träffa mig?