Kan förstå motståndet mot Facebook, att de inte vill få hela sitt privatliv utfläkt för kleti och pleti. Har förklarat metodiskt, logiskt och ingående att var och en själv styr och bestämmer hur mycket som ska synas för hela världen. Dessutom är det ju inget tvång att logga allt som görs, som toalettbesök, sängkammarfasoner eller matlådeinnehåll. Det är helt upp till var och en att skriva vad denne vill och vem som ska få se vad.
Så igår trillade det in en liten ansökan att någon ville bli min vän. Jag brukar alltid tänka mig för innan jag godkänner vänförfrågan. Jag vill inte vara vän med alla, bara de jag umgås hyfsat regelbundet med, eller vill umgås oftare med. Ja, här kommer mitt samvete in. Några vänner vill jag verkligen träffa oftare än vad jag förmår i detta livet med bara 24 timmar per dygn. Men i nästa liv kanske jag fixar det. Åter till ämnet!
Den här personens önskan kunde jag inte neka vänskap, då jag själv bjudit in personen på Facebook. Jag bekräftade vår vänskap och samtidigt uppdaterade jag min relation att jag är tillsammans med vederbörande. Och då trillar gratulationerna in på Facebook, trots att vi varit ihop över en månad och dejtat i fyra. Tänk vilken genomslagskraft Facebook har. Men enträgen vinner, till slut föll hon till föga och reggade sig på Facebook! Undrar vad jag ska få henne till att göra härnäst? Åka med på lite 30-mila randonneurturer? Följa med till Malmköping och meka med spårvagnar? Här ska smidas planer!
