Den överenergiske sexåringen ville spela Yatzy istället för att äta upp sin frukost. Istället för att låta mig se mtb på tv. Istället för att låta mig njuta av dagen efter. En ovanlig morgon där jag njöt av lugnet när han förlorade och njöt av att se hur hans mor stökade runt med hushållsbestyren. Bara låg i soffan och existerade. Njöt av känslan av att bara vara manlig.
Den Onämnbara
Det har hänt förut, men den här gången hann jag observera de små varningsklockorna. Det kanske bara var jag som överreagerade, men jag vill inte vara Den Onämnbara några fler gånger. Den Onämnbara, den som hon inte berättar för sina vänner om, som varken nämns vid namn eller ens som företeelse i sin blogg, som hon inte vågar gå i hand med på stan, som hon inte ens vill gå bredvid bland folk. Den som hon helt enkelt skäms för.
Visst, vi har inget förhållande, hon har tydligt klargjort att hon inte vill ha ett förhållande med någon alls, så det är helt ok för mig. Jag vet vad som gäller. Ändå infann sig häromdan en olustig känsla av att vara Den Onämnbara. Jag är en snäll människa, väcker jag skamkänslor hos någon, är det väl lika bra att vi inte träffas fler gånger. Jag vill inte medverka till att någon går omkring och mår dåligt på grund av min rena existens.
Nu har jag sovit på saken två nätter, och vi har talat ut om saken – två gånger. Det skadar aldrig att dubblera. Jag satte helt enkelt ned foten och bromsade och sa ifrån att jag inte accepterar att få den här känslan. Och det är oavsett vem som ger mig den obehagliga känslan; jag själv, mina varningsklockor eller någon annan. Men nu har det släppt, nu känns det bra. Eller… kanske jag helt enkelt bara ska vara kåt, glad och tacksam?
Översnälla
Kan folk bli för snälla? Så där givmilda så jag får dåligt samvete? För en vecka sen fick jag två skidstavar av Mattias aka Telefonplan att göra cykelpoloklubbor av. Tack. Sen fick jag rörstumpar av Andreas aka Andye att ha som klubbhuvud. Tack. Sen igår när jag trampade förbi Oddnumber stoppade jag in huvudet, varvid Sönke utbrister ”den här ska du ha, passar dina rödgröna handtag”. Det var en ringklocka av gammalt stuk, en så där som snurrar flera varv och klonkar ordentligt, som när vi var små. Det värmer i mitt hjärta över alla snälla cyklister, som osjälvsikt hjälper till med både det ena och det andra. Känns som jag snart står i skuld till alla.
Rörande
Vill ha mer! Tänk, två kvinnohänder som bara ägnar sig åt min kropp, min kropp! Jag vill ha mer av kvinnohänder på min kropp. Förvisso var det massage, och det duger det med, musklerna blir gladare av det. Men egentligen vill jag bara bli berörd. Både på utsidan och insidan.
Avtrubbad
”Märker du inte att jag flörtar med dig”, sa hon med lätt panik i rösten. Näe, det gjorde jag tydligen inte… Har med åren blivit avdrubbad i konsten att bli uppraggad. Min förmåga är borta att se när någon är intresserad eller flörtar med mig. De måste vara övertydliga, kanske hångla upp mig mot en vägg för att jag förstå. Så illa är det. Undrar hur många chanser jag under åren missat? Men det har jag ingen aning om, jag har ju inte märkt något. Behöver nog gå någon intensivkurs eller vara på ett träningsläger för att återfå förmågan.
Trollgubbe
Mitt i ingenstans drog Johan fram semlor och kaffe ur sin ryggsäck. Nå, så mycket ingenstans var det, det var mitt på gula spåret nära Nackamasterna med vidunderlig utsikt över Källtorpssjön med Globen i fonden. Helt plötsligt hade mer än 30 cyklister sammanstrålat från tre olika håll för at fira tisdagsrajdernas ettårsjubileum. Som grädde på moset, fick vi ännu en överraskning i klubbstugan i Sjöstaden. Som tack för att vi alla tisdagar asvlutat rajderna på Max hamburgerrestuarang, bjöd de alla på glass. Känslan av samhörighet och kamratskap var stor. Lite tack vare Pär och Fredde som jag hela rajden snackade och skämtade med. Då gjorde det inget att det regnade på hemvägen och jag hade glömt cykellamporna.
Inget jubileum att fira
Igår var det ett år sen luxeringen. Var det något att fira? Näe, tyckte inte det. Iofs sa någon läkare att det kan ta upp till två år innan det är helt återställt. Tydligen. Det har under det här året iallafall gått i vågor. En månad efter själva luxeringen ställde jag upp i sm i singlespeed utan problem. Två månader efteråt cyklade jag sex mil på Witch Rajden genom en blöt Roslagsskog. Sakta blev jag bättre under hösten med hjälp sjukgymnastik. Men över julen fick jag ett rejält bakslag. De var då värken i skuldran började, och jag besökte både naprapat och senare en ny sjukgymnast. Sakta sakta började det bli bättre igen under våren, till och med så bra att jag för några nätter kunde sova precis i vilken sovställning som helst utan smärta. Och med tre veckors helt uppehåll i styrketräningen under semestern, var det bra för ett tag. Riktigt bra. Men med trängseln i natt upptäckte jag att det inte var så längre. Värken kom tillbaka i visa ovana sovställningar. Men jag klagar inte, helt självförvållat. Nu är det bara ett år till…
Skogsskövling
Någon dag förra veckan såg jag röda ringar målad runt två av de tre tällerna utanför min balkong. De två tällerna vars toppar var helt döda. Antog därför att de skulle kapas ned, innan de ruttnade bort helt och föll olyckligt på antingen vårt hus, eller på tunnelbanan. Idag kom ett koncentrerat gäng orangeklädda män med motorsåg och kapade ned dom. Och vilken skillnad det blev. Inte bara att jag insåg, att nu kommer jag ha sol hela eftermiddag på balkongen, inga träd som skymmer solen mellan 18 och 22. Utan att det är två träd mindre för alla morgonpigga fåglar att sitta i och väcka mig klockan fyra på morgonen. Men jag kommer nog ändå att sakna skogsduvornas milda kuttrande på kvällarna. Det låter så hemtrevligt när de sitter där.
Rekorddag
Det var rekordmånga som slöt upp på cykelpolon idag. Vi fick ihop hela fyra lag, så vi kunde köra två matchar brevid varandra samtidigt. Först till fem mål, sen blandade vi och gjorde nya lag. Det var rekordkul tyckte jag, trots duggregnet. När Klonen till slut var kall och blöt om både händer och fötter, cyklade vi hemåt. Vi blev båda rekordblöta, då det började regna ordentligt på hemvägen. En rekorddag helt enkelt på alla sätt å vis.
Påvänjningskur
Förspelet till kräftskivan var nästan tre timmars cykling i skogen tillsammans med 15 posörer. Tecknet att det behövs göras oftare, var att pulsen var över 80% hela tiden, stundtals nästan 90%. Jag behöver helt enkelt cykla oftare tillsammans med andra som drar som harar. Annat som behövs göras oftare, är att sitta på ett tak och kalasa. De andra käkade kräftor, men jag och Klonen åt annat. Vi fick åka hem efter några timmar, för stackarn satt och skakade tänder, trots att det var över 16 grader. Han behöver sitta still i sensommarsvalkan oftare och vänja sig. Under sommarlovet har han blivit bortskämd med sommarhetta eller att alltid vara i rörelse och hålla värmen. Det är lätt att tappa fokus vid ledighet, det fördärvar hälsan helt enkelt.