Pingpongbloggande

Vi har mer och mer accepterat att ha internetvänner, sådana man aldrig träffat IRL, utan man umgås via nätet. Man e-postar, diskuterar i forum, chattar via chattprogram osv.

Men vid utövandet av pingpongbloggande träffar man inte ens varandra på nätet! Man bara kommenterar varandra i sin egen blogg. Istället för att skriva en kommentar i den bloggen man vill kommentera, så skriver man alltså ett blogginlägg i sin egen blogg. Det blir en ping-pongmatch där ett blogginlägg slås tillbaka med en rak höger i en annan blogg för att sedan smashas i retur till ursprungsbloggen.

Vad blir nästa grej? Att koppla ur sig helt från nätet och sitta på kammaren helt avskärmad både från nätet och verkligheten?

Ett riktigt guldkorn

Det är inte den som är störst, bäst och vackrast som blir nominerad eller som får pris för Sveriges 100 bästa sajter, vilket vi blev varse ikvällpå Internetworlds prisutdelning. Eller som de skriver i sin tidning som kommer nästa vecka:

I tuff konkurrens med tungviktare i kategorin, såsom Utsidan.se, är Stigoteket ett riktigt guldkorn. Den samlar allt en vandrings-intresserad kan behöva: kartor, sevärdheter, spårprofiler, information om vatten, bad… Sajtens relativt smala fokus, vandringsleder och cykelleder, är också dess styrka i våra ögon. Stigoteket är en riktigt spännande nykomling bland landets sajter, som vi tror kommer att bli mångas favorit.

Vid vårt bord satt vd:n för Pricerunner som var en trevlig kille. Pricerunner var också en av de 100, och trots att de dagligen lägger ut miljoner på nya servrar, så blev de liksom vi utan pris. Han skrattade gott när vi berättade att vi under året haft en enda utgift för Stigoteket på cirka 1200 kronor under året.

Det är inte den som spänner musklerna mest och är stor som får vara med och leka. Det är den som utnyttjar internet på ett nyskapande sätt, den som är entusiastisk och brinner för sin sak. Less is more helt enkelt!

I dessa Nobelpristider

I dessa Nobelpristider så har jag fått lite huvudbry. Är inte så van att gå på prisutdelningar, så jag frågade Mattias som jag ska gå med, vad jag ska ha på mig imorgon. ”Var normal”, svarade han. Vadå normal!? Aldrig någonsin förr har någon kallat mig normal, tråkig eller utslätad. Tvärtom. Så hur är man när man är normal? Jag vet inte. Hade Mattias svarat ”var som vanligt” hade det inte varit några problem. Är det något jag är bra på, är det att vara som vanligt. Men vara normal?! Det här blir svårt det.

Mångsidig händighet

Polygriptången heter så därför att den har en käft som går att anpassas efter mutterns dimension. Men också för att den har en mångsidig användbarhet, som att få tag i skruvar vars spår är sönderskruvade. Men det är inte speciellt optimalt att stå i cykelkläder och ullunderställ och skruva ut skruvar med en polygriptång.

Guldfiskar i en skål

Livet kan ibland te sig enahanda utan någon närmre variation. Det har en tendens att upprepa sig själv i det oändliga utan att jag märker någon skillnad. Jag har dålig koll på datum, men stenkoll på vilken dag det är. Det är ju så enkelt, det finns bara sju dagar att hålla reda på. Fredag är det idag, men jag vet inte vilket datum. Och det anser jag är oväsentligt. För imorgon är det lediglördag och sen slappesöndag. Och på måndag börjar det om igen med ny vecka igen. Livet är en guldfiskskål, man simmar runt runt och ”men tjena, nu är det lördag, har jag varit här förut..?”. Sen fortsätter man simma varvet runt igen.