Min Gaggia espressomaskin har ett ångmunstycke, men jag är för lat för att skumma mjölken med den. Det är slabbigt att rengöra den efteråt, det tar längre tid att rengöra ångmunstycket än vad det tar att skumma mjölken. Så jag skummar mjölken med en niokronorsvisp från Ikea. Funkar kalasbra tidiga mornar. Är man lat så är man. Särskilt på morgonen.
Drömmen jag vill glömma
Jag brukar aldrig komma ihåg vad jag drömt, när jag vaknar. Men det gjorde jag inatt. Tyvärr. Det var ingen trevlig dröm. När jag hade vaknat vid tvåtiden, så fortsatte drömmens händelseförlopp. När den äntligen var över, kunde jag inte somna om, utan började fundera på vad den innebar. Men det var inte lätt, jag är inte van att minnas mina drömmar. Men den här har etsat sig fast stenhårt. Har gått och tänkt på den hela dagen och det känns inte alls bra det här. Vilken ironi, när jag för en gång skull kommer ihåg en dröm, vill jag bara glömma den!
Sträck på himlen
Utvecklade grötvanor
Råkar jag ha med mig likadana matlådor två dagar i rad på jobbet, får jag frågan ur jag kan äta samma lunch flera dagar i rad. Jag förstår inte vad det är för konstigt med det. Jag ställer då motfrågan om de inte äter samma frukost varje dag, och jag får alltid ett ja, och sen tystnad. Sen kommenterar iallafall inte den personen mer mina matlådor. Effektivt!
För visst är det så, de flesta av oss äter samma frukost år ut och år in. Antingen är vi för trötta för att orka bry oss på morgonen och hitta på något nytt, eller så har vi hittat den perfekta och ultimata frukosten. Varför ändra ett vinnande koncept? Min frukostvinnare är havregrynsgröt med krossade linfrön, och ibland en macka eller ett ägg till. Det ger en otrolig magkänsla som varar länge.
Fram till i somras trodde jag att jag hade funnit den ultimata frukosten. Men så bjöd fröken E på en utvecklad gröt, spetsad med russin, hackade valnötter och solroskärnor. Om nu min vanlig gröt var mättande, var hennes grötvariant ännu mer mättande. Numera kokar jag alltid denna gröt, för den ger en otrolig grum magkänsla, och mackan har jag därmed kunnat slopa. Vem har sagt att man inte kan lära gamla hundar sitta?
Flyttat till annan kommun?
Tydligen har jag flyttat till Nacka kommun, utan att jag märkt något. Var inne på Google Analytics och kollade besökarstatistiken för en sajt, som jag med bestämdhet vet att det bara är jag som besökt. Det är inte lanserad än. Där ser jag att den ende besökaren, jag, är från Nacka. Undrar om Stockholms stad vet att de blivit av med en stadsdel?
Zonens mystik – en fotoblogg
Detta är min fotoblogg med bilder inifrån den mystiska och mytiska Zonen. Zonen där många underliga företeelser sker. Zonen där ett felsteg kan betyda döden. Den förbjudna Zonen dit ingen har tillträde. Zonen där man lätt går vilse utan vägledaren Stalker.
Det kommer att vara sparsmakat med text och dialog. Precis som det är inne i Zonen. Så denna text är den längsta du kommer läsa i denna blogg. Vill du läsa min blogg, kolla in Gudarnas betraktelser.
Lika lång som mig själv
– Spänn rumpan och slappna av!
Uppmanade den andra naprapateleven och drog i mina ben, för att konstatera att vänsterbenet var två millimeter längre. Hon klämde på ländryggen men hittade inga spänningar som kunde orsaka olika långa ben. Samtidigt tryckte min ordinarie elev på den onda infra, den muskeln som smärtar redan vid lätt beröring. Vilket himmelrike, fyra unga kvinnliga händer på min kropp samtidigt. Vilket paradis!
Det är svårt att slappna av i nacken, när någon leker fotboll med ens skalle. Utan förvarning vred hon till och det knäckte till i nacken så det ekade i hela skallen. Hon förstod det inte själv sa hon, hur en spänning i nacken kan fortplanta sig genom och kroppen och göra benen olika långa. Men nu var mina ben lika långa igen. Skönt!
Nybliven högerhänt
Efter att i nio veckor styrt datormusen med vänsterhanden, tyckte sjukgymnasten idag att jag kunde börja försiktigt med högerhanden igen. Jisses, det var värre att återgå till högerhanden, än vad det var att förut börja med vänsterhanden. Det här var ju dretsvårt! Trodde högerregeln satt i ryggmärgen, att det var som att cykla; bara köra på liksom. Inte då. Det här är vingligt som attan. Känner mig som nybliven högerhänt. Det här blir en lång eftermiddag.
Elakhetens år
Det är mycket elakhet och ovänskap numera, tycker jag. Och jag verkar inte vara själv om den känslan, men andra lyckas bättre sätta ord på det.
– Som trendspanare får jag väl konstatera att hatberoende är årets sjukdom. År 2007 kanske kommer att gå till historien som elakhetens år. Någonstans verkar vi ha tappat det grundläggande sunda förnuftet.
Uttryckte Ebba von Sydow det hela i dagens DN. Jag kunde inte sagt det bättre själv; elakhetens år.
Mycket värme på Värmdöleden
Letandet efter nya stigar och leder fortsatte med uppstigning halv sju en lördagsmorgon. Två tappra stålhästryttare startade i arla morgon vid Saltarö för att bege sig ut på Värmdöleden. Marken var frostnupen och ryttarna ville snabbt få upp värmen, och cyklade fel redan efter två meter. Bra jobbat! Men varma blev vi.
Värmdöleden var med få undantag cykelbar hela vägen. Märkningen var överlag klart godkänd, utom på vissa ställen där den var usel. Metoden att kartan är sann och verkligheten är felaktig, brukar för det mesta fungera, men inte idag. Leden var omdragen på några ställen, sedan min nyinförskaffade Terrängkartan var tryckt. De felkörningarna vi gjorde värmde inte i en kartfetischists hjärta.
Vi dividerade länge vem som hade bästa utväxlingen på sin singlespeed, jag med mina 32/18 eller Mattias med sina 32/16. På cirka 34 kilometer stig var det nog jag som oftast hade mest rätt utväxling. (Här ska jag väl påpeka att med en singlespeed är det sällan man har rätt växel, det liksom tillhör konceptet, oftast är det bara fel.) På grusvägarna och framförallt på de 18 kilometrarna asfalt på transportsträckan hem, hade nog Mattias smartare utväxling. Där fick jag trampa mig varm på hög kadens för att hänga med.
Vädret var kanon! Vindstilla, några få plusgrader, molnfritt och värmande sol på många ställen. Första timmen frasade det i marken under våra hjul, men snabbt fick vi lätta på klädseln för att inte bli genomsvettiga. Värmdöledens början vid Strömmen, där vår resa slutade, låg i skugga. Den medhavda pluntan värmde fint, så fint att sista biten ner till fiket i Velamsund var ganska snacksalig.