De stora cykelatleterna på touren får två vilodagar. Men vi är så vältränade så vi klarar oss med en, så idag blir det vilodag. Vi bara vilar från livet därute och slingrar ihop oss. Väck oss när nästa etapp börjar.
Etikettarkiv: kvinnor
Hundratio
Matrosen är bärgad.
Dörrarna låsta.
Persiennerna neddragna.
Telefonerna avstängda.
Nycklarna gömda.
Nu är det hundratio som gäller.
Tolv timmar
Hon har lämnat sin hamn
och börjat sin långa färd,
nu är det inte längre fråga om dar
Snart är hon i min famn
hemma vid min härd
nu är det bara tolv timmar kvar
Omkullkastade cykelplaner
Hela veckan har värdelösa SMHI lovat regn. Och jag som vill ut och fincykla! Men ska det regna vågar jag inte chansa och ta ut räcern för en långrunda. Så jag har tagit pendlarhojen och packat väskan för inomhusaktiviteter och regn. Men efter det mulna vädret på morgonen har himlen varje dag spruckit upp. Så min extrastora packning med regnkläder och ombyte har känts väldigt onödig. Cykelabstinensen sprutar ur öronen!
Men så ikväll gjorde jag iordning räcern och plockade fram kläder. Nu har de lovat sol för imorgon, och kvällshimlen sa samma sak. Äntligen ska jag få äntra min landsvägscykel för en längre tur. Men så fick jag ett telefonsamtal som omkullkastade alla mina cykelplaner. Det var Elin som ringde och sa att hon mönstrar av redan på fredag. Det är ju redan i övermorgon det! Blev så glad att jag direkt fick träningsvärk i mungiporna.
Så nu blir det ingen räcercykling imorgon heller. Men det gör absolut inget. Min matros kommer ju hem. Hem till mig. Till bara mig! Då är räcercykling bara blaha blaha!
Karaktärsdanande
Tålamod är inte min grej. Jag vill att saker ska ske nu, med en gång. Skulle jag ha något valspråk eller motto, så kulle det vara nu! Hade någon för ett år sen sagt att jag skulle vänta på en kvinna i sex veckor hade jag tagit det som ett dåligt skämt. Att jag klarat av det här så länge är ett under. Det är nog för att allt känns så ”rätt”. Men kul är det inte. Det har snart gått fyra veckor och det är bara lite mer än två kvar. Men det sliter det här, jag lider. Och jag är inte ensam. En liten tröst är att vi är två om det här.
Jocke sammanfatter det på ett bra sätt med en kommentar i Elins blogg:
Långresor är karaktärsdanade. Både för den som reser och för den som sitter hemma och väntar.
Bara gott kan komma ut ur det här, det är jag övertygad om. Vi lär oss både bra och dåliga saker. De bra är att vi lär oss hantera de dåliga. Med andra ord dubbelt bra! Men roligt är det inte.
Det blev en sexig cukel
Svart är snyggt. Svart är sexigt. Bruse är sexig. Bruse vill ha en sexig cukel!
För att vara säker på att jag väljer rätt, så jag inte ångrar mig efteråt, skickade jag iväg en fråga till Surly. Svaret från Eric Sovern:
An 85mm fork should work just fine with the 1×1’s geometry. It’s designed specifically for an 80mm fork, but can work well with a fork up to 100mm.
Nu har jag beställt ramen och annat godis till den, och andra cyklar. Två veckors väntan på ramen. Tre veckors väntan på Elin. Tur att allt inte kommer samtidigt, hade blivit trångt i köket.
Halvtid
Halva tiden har gått. Tre veckor, och tre veckor kvar.
Vi har överlevt.
Vi har hållit kontakten.
Vi har varit så nära man kan vara via en satellittelefon.
Återfunnen kärlek
Vi träffades förra våren min älskade och jag. Hade sneglat på henne länge men vågade inte ta steget och ta kontakt. Men så i april förra året tog jag modet till mig och tog kontakt. Vi började umgås. Vi umgicks ofta, nästan varje dag. Vi hade gôrskôj ihop, gjorde långa utflykter, satt i köket sena kvällar och myste. Smekte hennes fina linjer godnatt och viskade ömt ”vi ses imorrn”. Jag var stormförälskad! Blev så kär att jag slutade cykla måntinbajk helt. Och det säger inte så lite vad förälskad jag var.
Men kärleken måste underhållas, inget man får ta för givet. Sägs det. Men det kändes inte bra hur jag än försökte. Den sköna känslan infann sig aldrig. Så jag började tappa intresset, det var inte lika kul att träffas längre. Så vårt förhållande rann ut i sanden, utan ett riktigt slut.
Vintern gick och vi tappade kontakten helt med varandra. Ibland såg jag henne i vimlet och jag sneglade förläget i ögonvrån. Det kändes hopplöst, vi hade det så bra ihop. Men nej, jag saknade henne inte alls. Det är nog över nu tänkte jag.
När vintern var över och våren kom fick jag ett ryck. Köpte ny sadel och allt kändes bra igen. Den sköna känslan återkom direkt och allt var förlåtet. Jag återfann kärleken till min landsvägscykel och nu är vi ett par igen!
Tack!
Tack för att du finns.
Tack för att jag får tycka om dig.
Tack för att du tycker om mig.
Tack helt enkelt!
Bockar och tackar!
Tjugosju dagar
Vaknar
saknar
slaknar
räknar
sjugosju dagar kvar…