För första gången på säkert 10 år, tänkte jag inte vara med som funktionär på Spårvagnens dag. Tänkte cykla hela helgen och formtoppa med en 20-milarunda. Nu blev det inte så. Istället för att sitta hemma och vara sjuk och ha långtråkigt, kunde jag lika gärna vara vid vagnhallen ute på Djurgården och vara aktiv. Mellan hostattackarna och snytningarna annonserade jag programpunkter, visade gästerna tillrätta och snackade spårvagn med folk och fä. Efter nypremiären av trådbussen som stått garagerad i 45 år och som idag rullade just för egen maskin, satte jag mig i skuggan och kopplade av. Och somnade. Det är jobbigt att vara dretsjuk och vara konferencier i nästan trettio graders värme, men kul var det att vara konferencier. Iår också.
Etikettarkiv: Stockholm
Hit och dit
Solen varma strålar lös åt alla håll. Vinden verkade tävla med solen och blåste åt alla håll. Klart egendomligt med konstant motvind. Svag, men ändå. Folk promenerade överallt åt alla håll i sommarvärmen. På Strömmen ilade Djurgårdsfärjor och Tallinks nya kryssningsfartyg åt alla håll. Och naturligtvis pilade Djurgårdslinjens spårvagnar fram och tillbaka på sina spår. Själv lallade jag runt och plåtade som besatt med den nya superzoomen lite här å där i stan. Mycket mer än så hände det inte, och mer behövs inte för att det ska vara vårligt. Det räckte bra.
Bråttom
Nu går det det undan minsann. Det var inte bara kortbyxor som var det rätta klädesplagget idag. Dagens sommarvärme framkallade även många bara armar. Kanske lite drastiskt, men cykelpolopremiär blev det iallfall. Provade en ny spelplan i Gamla stan, vilken var perfekt att spela på. Inga kryphål för bollen att smita under. Om det inte vore för att den var den enda lekparken i Gamla stan. Men barnen blev säkert glada att få en handsopad basketplan av oss.
Meditativ morgon
Sjutton minuters mediterande. Allt var tyst och stilla. Inget tjatter, inte jidder, alla var tyst försjunkna i sina tidningar. Inga ryck, inga tvära inbromsningar, inga häftiga accelerationer. Ljudlöst och svävande på moln gled vi fram genom Stockholm. Så här ska alla tunnelbaneresor ske. Eloge till föraren som körde så mjukt och skönt.
Slutgiltiga vårtecken
Det absolut slutgiltiga tecknet på att våren är här, är när Djurgårdslinjens spårvagnar börjar rulla på Stockholms gator. Alltså var våren ankommen till huvudstaden lördagen den 21 mars klockan 10.36 – då första ordinarie turen avgick från Norrmalmstorg.
Ett annat mindre förnöjsamt vårtecken är när solen ligger på fönstren och jag inser vad skitiga de är. Nåja, det är ett tag kvar till påsk då de ska vara putsade och transparenta igen.
Långtbortistan
Förvisso cyklade vi långt från stan. Ända ned till färjan över till Mörkö och sen till fiket vid Saltå kvarn. I varje uppförsbacke skrek mina ben och i varje nedförsbacke pep de lite lätt av att inte få frihjula. Totalt blev det 10 mil idag, och vi var långt hemifrån. Så långt att det saknades täckning för mobilen, vilken inte återkom förrän jag var hemma i Stockholms kommun igen. Södertälje måste vara världens ände.
Exif är sexigt
Det kanske är som många säger, att jag är en nostalgiker. Jag gillar gamla saker, se på gamla bilder, se gamla svartvita filmer, och pyssla med gamla spårvagnar på min fritid. Så jag säger inte emot, det är nog på det viset. Men i andra sammanhang är jag väldigt i nuet. Det ska göras nu, inte sen. Det går inte att vänta, för jag saknar tolamåd – som jag för övrigt inte ens kan stava till. Därför är mitt ordspråk Nu!
Ibland hamnar jag i framtiden utan vilja det, vilket jag gjorde i igår. Vissa digitalkameror har inbyggda gps:er och skriver in koordinaterna var bilden är tagen, in i bildens exif-taggar. Sen är det bara att läsa ut exif-datan med hjälp av exempelvis PHP och plotta ut bildens position på förslagsvis en Googlekarta. Hur sexigt som helst. Helgen ägnades åt att hacka ihop ett sådant php-script, som läser ut exif-data ur en bild och plottar in den på en Googlekarta. Hade ståpäls hela tiden.
Men vad gör man om man inte äger en sån kamera, med inbyggd gps? Lätt fixat, bara ta med sig valfri gps ut på fotorundan. Viktigt är att kamerans klocka är exakt rätt inställd på sekunden. Väl hemmavid är det bara att importera bilderna och gpx-filen från gps:n in i programmet GPiSync, som uppdaterar geo-taggarna i bildernas exif-data med koordinaten för var bilden togs. Hur enkelt som helst. Sen är det bara att visa bilderna på exempelvis Flickr eller på Panoramio, så visas bilderna på en karta. Hur sexigt som helst. Men jag upptäckte ett problem. I GPiSync var jag tvungen att sätta UTC Offset +2 timmar för att den skulle kunna matcha klockslagen på bilderna med tidstämpeln i gpx-filen. Lite paradoxalt där, att leva två timmar in i framtiden. Det är i nuet jag ska leva, inte sen.
Slipstvång
När systembolaget försvann från min stadsdel, började kunderna svika även de andra butikerna. Men för några år sen började det hända saker. Vi har fått ett café med mat som komplement till de tidigare existerande pizzeriasyltan och den finare krogen Jesses. I höstas öppnades ett riktigt kafé i höghuset. De har fått vara ifred för mina besök, kaffe har jag hemma, det behöver jag inte få på andra sidan gatan och som kostar tio gånger mer. Farligare är då thairestaurangen som öppnade nyligen vid tunnelbanan. Bara under senaste veckans julledigt har jag varit där och hämtat mat fyra gånger. Men det är ju så gott.
Obildade tölpar
Det är väl känt sen förr, att allmänbildningen hos de flesta är miserabel. Men jag slutar aldrig att förvånas när jag ställs inför folks totala obildning. Jobbar man som garderobiär borde man väl lära sig se skillnad på olika klädesplagg. Trodde jag. Men de är väl totalt ointresserade för vad de pysslar med.
Det är riktigt illa när folk inte kan se skillnad på en keps och en basker. Trots mina och hans kollegors försök att förklara skillnaden, så höll han fast vid att min fina keps var en basker. Och därmed ansåg han sig i sin fulla rätt att knöckla ihop den för att stoppa den i min jackärm. Jag protesterade förstås över hans omilda behandling, och sa att det inte är någon 10-kronors keps från Stadium, utan en dyr keps i ylle från Hattbaren.
– Var ska jag göra av den då, undrade tölpen
– Lägg den på hatthyllan, det är väl det man har hatthyllor till för, föreslog jag och pekade på hyllan ovanför galgarna
– Vi har ingen hatthylla, svarade han ännu mer obildat, folk har inte hattar
– Inte? Jag har ju en nu, svarade jag och nickade menande mot min keps
– Vi kan inte ta ansvar för den, om den ligger där
Det var nu jag insåg att det inte var någon idé att försöka längre. När han inte ens vet att han har fullt ansvar för det jag hänger in hos honom, då han tar betalt. Och det är det som är det värsta, att jag ska betala tölpen 20 kronor när han är totalt ointresserade av att behandla mina kläder varsamt och med kunnighet. Nästa gång jag går till Kvarnen ska jag komma i jutesäck och häng in den. Det är väl vad deras intelligensnivå klarar av.
Är det alltid så här?
Är det en slump eller är det alltid så här? Åker tunnelbana ungefär fyra gånger per månad, och då är det alltid stopp eller förseningar. Det kanske är en slump, att det alltid händer när jag åker. Det kanske till och med bara händer när jag åker, och alla andra tusentals avgångar är i tid. Vad vet jag. Förty är det ett faktum, att mina slumpmässiga resor alltid drabbas av förseningar eller som imorse, av stopp. Ett stopp som innebar att en femtonminuters resa tog 40 minuter med oändliga byten mellan bussar och långa promenader med en smärtande tå. Därför dristar jag mig i sann konspiratorisk anda, att dra slutsatsen att det alltid är så här. Det är alltid förseningar och stopp i tunnelbanan. Jag är bara lyckligt omedveten om dom när jag cykelpendlar. Och det är nu jag börjar fundera på hur jag ska vinterutrusta cykeln, för jag tänker inte stå och vänta en kall vinterdag på ett obefintligt tunnelbanetåg.