En låt har fastnat i skallen:
För jag visste att det kunde vara vår allra sista chans
ja kanske var det redan försent
Refrängen maler på:
Rendez-vous i Rio med dig
Rendez-vous i Rio inatt
Rendez-vous i Rio med dig
Rendez-vous i Katrineholm. Vid spår 3. Äntligen fick vi träffa oss. Det var precis som på riktigt.
Men jag lyckades att få en plats brevid dig invid hjulet
jag visste att dom såg vartenda steg
Rendez-vous med oss.
Försöker alltid resa lätt packad, under devisen less is more. Men det är mycket saker som ska med den här gången, men som ska lämnas kvar i Malmköping. Som Klonens nya arbetsskor, mina två par arbetsbyxor, fyra cm papper inför lägret samt de förhoppningsvis då tomma vinflaskorna. Samt den stora feta Pärmen utifall jag kan få tjuvstarta min förarutbildning. Extrapackning som ska i retur är lakan och handduk till Elin då hon redan har fyra väskor att släpa på. Så det går åt en stor rygga och en liten. Sen har Klonen sin rygga också. Men vi ska trots allt vara borta i åtta dagar.
Solen skiner, men det har utlovats regn inför midsommaraftonen. Håller tummarna för fint och varmt väder. Håller tummarna för så mycket mer, så jag börjar fyllna till på alla sätt. Det snurrar lite granna. Två timmar kvar innan tåget går, tre timmar innan vår rendez-vous i Katrineholm. Rejält packad och klar, men fullständigt nykter.
Vissa personer säger sådana självklara saker som andra inte ens tänkt tanken att överhuvudtaget tänka. För de är så självklara. De kläcker ur sig saker i tron att de säger något revolutionerande. Som att de kommit på något som ingen annan kommit på före dom. De försöker leka intellektuella, men istället lyckas de bara visa vad korkade de är med sina platta klichéer.
Läser i DN en intervju med SJ:s vd Jan Forsberg. Han har kommit till en briljant insikt:
– Jag ska faktiskt promenera, vilket är det femte sättet att transportera sig på.
Vad säger man? Promenera kunde människan innan vi kunde åka tåg, flyga, köra bil eller cykla. Smart kille den där Jan, han har säkert min årslön per månad.
Idag gjorde jag något jag inte gjort på länge. Då jag snaggar skallen med trimmern utan distans så det bara blir någon millimeter eller två, låter jag den även fara omkring i ansiktet. Så har hela huvudets hårväxtlighet samma längd. Praktiskt, enkelt och snabbt. Men idag rakade jag ansiktet med rakhyvel. Inte huvudet, skulle jag aldrig våga. Har inte plåster så det räcker för det.
Till för några år sen rakade jag alltid ansiktet med hyvel. Jag slutade med det tvärt efter ett besök på Systembolaget. [konstpaus] Visst låter det egendomligt, men det har sin naturliga förklaring. Jag höll på och bli ofrivilligt nykterist.
Skulle köpa en flaska whisky på systemet för några år sen och var nyrakad. Med rakhyveln alltså. Snorungen i kassan frågade mig då om leg. Vilken förolämpning!
– Du ska bara ska fråga de under 25, försökte jag med
– Men jag ska alltid fråga om jag är osäker, fortsatte hon
– Jag kan va din farsa, hit med min sprit, pep jag med irriterad ton
Hon bad inte ens om ursäkt när hon lämnade tillbaka mitt leg. Samma år hade jag fyllt 40 så hon var väl hälften så gammal som mig. Ungjävel, ingen respekt för de äldre! Sedan dess vågar jag inte raka mig med rakhyvel, med risk för att ånyo bli förnedrad och nekad min sprit. Så vi får se hur midsommarhelgen avlöper med mitt nyrakade ansikte.
Utloggad. Sprit bärgad. Klon hämtat och gödd. Tre och en halv veckas semester har inletts. Nu är det ”bara” 22 timmar kvar.
Fastighetsskötaren dyker upp och skall upp på taket för inspektion. Jag är ensam på kontoret, ingen annan har dykt upp än. Så jag följer med honom upp och spanar.
Påminner mig om de två somrarna jag praktiserade på Essef Service, Svenska Fläkts serviceföretag. Vi var upp på många tak, så jag funderade ett tag på att skriva boken ”Utsikter från berömda tak i Värmland”. Det hade blivit en kioskvältare det!
Sakta rör sig de små myrorna fram över bron. Bilar och bussar krypkör, det går oändligt sakta. Häftig känsla när det blåser i det obefintliga håret och jag blickar ut över Cityhusens tak. Mentalt, geografiskt och fysiskt känner jag mig överlägsen! Lite von oben. Passar på att njuta av känslan så länge den varar.
Undrar vad som döljer sig bakom dörren Ingenting? Finns där absolut ingenting, eller är det bara Ingenting? Eller finns där någonting alls?
Skogen bakom Karlbergs slott heter Ingentingskogen. När SL byggde tunnelbana till Järvafältet 1975 skulle det byggas en tunnelbanestation där. Men SL fick lite huvudbry när man skulle döpa stationen. Förslaget var att kalla stationen Ingenting. Dåvarande vd:n sade då att ”någonting kan inte heta Ingenting”. Så då fick stationen det påhittade namnet Västra skogen.
Dörren till Ingenting ligger i ett hus där Ingentingskogen en gång låg. Idag är det Tomtebodas postbangård. Kanske dörren ledde in till Ingentingskogen? Men jag vågade inte öppna dörren in till Ingenting. Vad hade hänt med min kropp om där inne var just ingenting? Hade jag upplöst i intet och försvunnet? Eller hade jag klivit in i det försvunna Ingentingskogen? Nånting är det därinne. Det kände jag på mig.
Egentligen gillar jag inte sms. Har svårt att uttrycka mig med bara tio tangenter. Det går åt så många sms innan man fått sagt det man vill och sedan ska man reda ut alla missförstånd. Nej, jag gillar att samtala med folk. Men ibland får jag trevliga sms. Imorse fick jag ett sådant från Elin.
Påmönstring England ons 27 juni.
Två osäkra dagar har helt plötsligt förbytts till fem säkra. ”Njutning och flow” som Tobias skrev i sin blogg. Nu har vi flow. Jag ringer upp henne och svarar ”då får du stå ut med mig i fem dagar”.
Klockan är inte ens nio på morgonen, och jag avslutar redan dagens andra samtal. Vi skakar virtuellt på huvudet åt varandra. Vi är inte kloka. Men äntligen ska vi få träffas igen, det var två månader senast.
Så nu känns det lite pirrigt det här. Vet inte hur det kommer sluta, men jag känner att det kommer att bli någonstans mellan bra och skitbra. Blir det bättre än så är det kanoners, men jag vill inte hoppas för mycket utifallatt. Fem spännande dagar kommer det iallfall att bli. Nu är det 52 timmar kvar. Det pirrar…. snart så…
Jag trodde jag blev av med oskulden för tjugoåtta år sen. Men icke sa nicke. Jag är fortfarande oskuld! Illa, hur kunde det bli så här?
I ett svagt ögonblick (whisky) i våras kom jag och Elin överens om att försöka köra Vätternrundan nästa år. Jag glömde bort det ett tag, men sen påminde hon mig om det. Sedan dess har jag gått och funderat på det. Tja, varför inte? Köpte ju mig en landsvägscykel förra året, och har sagt att jag ska köra vättern innan jag fyller femtio. Så jag är iallafall mentalt beredd.
Fick alltså veta idag av alexcykel på det beryktade forumet Happymtb att jag fortfarande är oskuld. Cykeloskuld! Vilket man är enligt honom om man inte cyklat vättern. Antingen har man gjort det eller inte. Jag har inte gjort det, alltså är jag oskuld. Fortfarande.
För det mesta går det fort. Lite för fort. Jag kan tänka tanken klart och dra slutsatser innan folk knappt kommit igång och förklarat. Vilket medför den ohyfsade egenskapen att jag inte lyssnar eller avbryter, för jag vet ju redan vad de ska säga. Jag jobbar på det, att bli mer social när min hjärna går på högvarv. Men det är svårt.
Men ibland händer det att hjärnan reagerar lite långsamt. Det kan ta en stund för mig att reagera och hinna bearbeta viktiga emotionella händelser. Mitt medvetna har noterat saken, men det undermedvetna behöver också vara med. Det är då jag behöver sova på saken. För under sömnen kan det undermedvetna bearbeta det hela. Om konsensus sedan uppstår mellan det undermedvetna och det medvetna är allt kanoners. Ibland händer det dock att jag behöver sova på saken två gånger. Det behövs alltså två nätters bearbetning. Jag är lite trög ibland.
Samma sak är det för kroppen. Ibland tar det längre tid för den att reagera. Har jag slarvat med sömnen någon natt och sovit för lite, kommer inte smällen dagen efter. Nej, även kroppen har en inkubationstid på två dagar. Det slår aldrig fel. Andra dagen efter nattsuddandet kommer det. Pang, jag somnar i närmaste kontorsstol eller soffa.
I lördags natt sov jag bara fyra timmar. Vaknade ju som vanligt vid sextiden på morgonen. Och imorse kom det helt efter tidtabellen. Min kropp tog sovmorgon. Vaknade klockan sju, rekordsent på flera månader. Men det var skönt. Att få sova två timmar extra. Rena lyxen!