Redan vid första tramptaget hördes det, ett nytt konstigt knakande ljud. Hade räknat med det vanliga knaket från tvenne vevlager som precis dagen innan tagits isär, rengjorts, fettats in och satts tillbaka. Men det ljudet var det inte, det här var nåt nytt. Och det var på hemvägen som jag var glad att jag är lite feg och kör med frambroms på fixien. Knäck sa det och så gick kedjan av följt av ett rassel, och frambromsen kom till användning. Efter bara några minuter hade jag tryckt ut den trasiga sprinten och länken, satt dit en snabblänk och var på väg igen. Nu var knaket borta. Fantastiskt!
Kategoriarkiv: cykel
Härdande
Regn är härdande, men värst var nog allt grus som kröp in överallt i både människa och i cykel. När vi klev in på fiket vid Rosenhill började skrattkalaset. Alla såg ut som kolgruvsarbetare i ansiktena, svarta och skitiga. Det är härdande att cykla i regn.
Det härdar på tålamodet att cykla med hattiga cyklister i klunga. Sådana där som vinglar hit och dit i sidled, eller som i ena stunden trampar järnet, för att sedan ligga och frirulla. Det går att bli nervös för mindre, klungan böljade fram och tillbaka som ett gummiband. Och det är då det händer, det som inte får hända. Någon bromsar i klungan! Vilket gud förbjude, aldrig bromsa i en klunga när det ligger andra någon decimeter bakom! Hoppas killen längst bak som inte hann bromsa och som spräckte hjälmen i fallet inte bröt nyckelbenet. Det krasade otäckt om hans vänstra axel.
Mer, mer, mer
Mer, jag vill ha mer! Mer av kroppsarbete som i helgen. Mer av backträning som igår. Efteråt känns det helt underbart att få ta ut sig och bli trött i hela kroppen. Och det var det jag önskade mig inför 2009: Mer, oftare, snabbare, längre och hårdare. Tills dess jag får mer, går jag på premiären av Star Trek-filmen ikväll. Hjärnan behöver också bli utmattad.
Inga genvägar till det perfekta ljudet
Man blir bra på det man gör ofta, brukar det heta. Därför försöker jag cykla minst två pass i veckan, helst tre, på mellan 8 och 13 mil vardera. Och det som känns jobbigt och tungt, måste man träna på mer. För det jag inte är bra på är backar, då blir jag ohjälpligt sist. Alltid. Så idag var det backintervall vid Farsta strand. Varv efter varv, uppför backen, nedför backen, runt runt for vi. Första varvet kändes lite jobbigt, andra och tredje outhärdligt, men sen på fjärde och femte varvet kändes det som jag dansade uppför. Även om jag dansade långsammast. Håller jag på så här är jag bra på backar också, och måste hitta en ny grej jag är dålig på och öva upp det. Köra fort som fan kanske?
Språkbegåvning
Brukar alltid säga, det är alltid något man glömmer, när jag reser iväg. Klonen och jag funderar och funderar under våra resor; vad har vi glömt nu. Inte alltid jag glömmer något, men för det mesta. Likadant nu.
Det skulle vara konferens i Nynäshamn från tisdag lunch till onsdag lunch, och vad passar då inte bättre än att cykla dit och hem?! Sagt och gjort, det är ju bara 75 kilometer enkel resa. Packade en väska med ombyte som en kollega tog med på bussen ned och jag cyklade iväg tidigt igår morse. När jag sedan fick väskan på hotellet och jag skulle byta om till icke cykelkläder, upptäckte jag direkt vad jag hade glömt. Vad franskt är vet jag sedan tidigare, men kollegan kallade det italienskt, vilket var ett nytt uttryck för mig. Av andra har jag hört uttrycket att köra commando. Oavsett vad det kallades kändes det lite ovant och obehagligt. Men svalt var det minsann.
Humlans sång
Vi är små humlor vi bzz bzz, vi äro små humlor vi bzz bzz… Så kunde vi sjungit där vi trampade Södertörn runt. Ljudet av mer än 20 frihjul som surrade i nedförsbackarna gav mig härlig rysning nedför ryggraden. Det killade ända ned till tårna när vi körde kilometer efter kilometer i perfekt belgisk klunga. Munnen bör stängas så här års, småflugor ger förvisso ett proteintillskottt som kan behövas när man cyklar långt, men de ger tyvärr inte samma rysning nedför strupen. Bzz bzz!
Hit och dit
Solen varma strålar lös åt alla håll. Vinden verkade tävla med solen och blåste åt alla håll. Klart egendomligt med konstant motvind. Svag, men ändå. Folk promenerade överallt åt alla håll i sommarvärmen. På Strömmen ilade Djurgårdsfärjor och Tallinks nya kryssningsfartyg åt alla håll. Och naturligtvis pilade Djurgårdslinjens spårvagnar fram och tillbaka på sina spår. Själv lallade jag runt och plåtade som besatt med den nya superzoomen lite här å där i stan. Mycket mer än så hände det inte, och mer behövs inte för att det ska vara vårligt. Det räckte bra.
Min penisförlängare
Jag äger ingen bil, ingen lyxvilla, ingen dyr kostym, ingen cykel i kolfiber, flyger inte till Thailand, hänger inte på Stureplan. Jag cyklar, bor i hyresrätt, cyklarna är av stål och aluminium, åker tåg till Europa och hänger möjligtvis runt Medborgarplatsen. Med andra ord har jag ingen penisförlängare överhuvudtaget som förhäver mitt ego. Däremot har jag en grov apparat, som med lite pillande blir dubbelt så lång mot ursprungsstorleken. Fick idag superzoomen till kameran, en Sigma 18-200 med OS. Morgondagen är räddad!
Twitter original
Det var bara fartvinden som ven i mina öron, men det trängde igenom något bekant ljud. Stannade till vid vägkanten och lyssnade. Det var helt tyst, ingen bullermatta från en avlägsen trafikled eller väg. Bara min egen lätta andhämtning. Helt tyst var dock inte, det enda som hördes var fågelkvitter. En massa fågelkvitter i träden runtomkring. De hade väl fullt sjå att finna en partner och bygga bo tänkte jag, pissade färdigt och fortsatte de sista fyra milen hem från Svartsjölandet.
Samhällets normer
Det har i alla tider funnits människor som är rädda för det avvikande, för det som går utanför deras egna normer. Sådana som därmed anser sig stå över både lag och moral och därmed har sin fulla rätt att häckla, förfölja, förnedra, utsätta de ”andra” för livsfara. Ja, till och med döda i sin iver att upprätthålla det de anser vara den förträffliga normen alla bör leva efter.
Förr var det judar, svarta, homosexuella, zigenare och andra som ansågs vara ”onormala” och utanför gängse norm. Det var inte alls länge sen som en homosexuell blivit mördad för att denne var just homosexuell. Den som mördade tyckte det var helt rätt, då allt onormalt är som en cancersvulst som ska elimineras, för att inte störa deras egna skeva introverta livssyn.
I Sverige där bilen sedan 1950-talet är normen för hur förflyttning skall ske, är allt annat onormalt och skall förlöjligas och utsättas för fara. Bilister anser att cyklister faller utanför denna norm och därför tar de sig ha rätt att tuta, preja och medvetet köra på cyklister. Cyklisterna är i deras ögon en cancersvulst i trafiken som stör bilistens ego och stör dennes norm att alla ska köra bil. Jag får dagligen höra från cyklister där de är nära att bli ihjälkörda, inte av en bilist som gör ett litet misstag, utan av en bilist som fullt medvetet köra nära, prejar och siktar på en cyklist. Syftet med detta brukar de ange att de vill lära cyklisten en läxa. Vad har cyklisten för nytta av den lärdomen när denne är död? Det är ju helt uppenbart varför bilister fullt medvetet går in för att skada oss, de vill rensa bort cyklisterna från detta jordeliv. Och det är helt ok, ingen verkar anse detta är konstigt, för bilismen är normen i samhället, allt annat ska bort.
Nästa gång kanske är det någon annan grupp i samhället som är onormal och skall lynchas. Vem vet, kanske tillhör du någon av de grupperna?