Idag känns det som jag var på världens roligaste fest igår, har en otrevlig malande huvudvärk. Som jag skrev igår, så räckte inte tre liter vatten, det tog slut vid Skogås. Tyckte jag drack massa igår kväll för att förebygga vätskebrist. Tydligen inte. Det är inte baksmälla jag lider av idag, det är tydligen vätskebrist. Har kurerat mig med massa vatten, men ska nog åka hem och sova. Hade hellre haft ont i huvudet efter en rolig fest.
Kategoriarkiv: cykel
Nu börjar det
Det är nu det börjar, distansträningen. Under dagens tur på 76 kilometer iakttog jag följande:
- låren håller på att sprängas vid motvind
- cyklister fikar på Rosenhill istället för att cykla
- en död grävling på vägen
- en runsten vid gården Runsten
- tre liter vatten var för lite
- medvind är härligt
- vägarna är torra och fina
- fixie kan bli tungt i vissa backar
- jag vill ut igen, nu!
Begagnade gummin
De ligger och dräller överallt, alla begagnade gummin. Vet inte vad jag ska göra med dom, sälja dom, tvätta dom och använda dom eller slänga dom? De ligger inte bara i sovrummet, de hänger även lite varstans i vardagsrummet, men värst är det i källarförrådet där det ligger en oförsvarlig hög på golvet.
Det hela uppdagades när en spekulant kom för att kolla på den vita Peugeot som jag köpte på ren impuls i våras och som stod i förrådet. Märkte redan när jag var och tittade på cykeln, att den troligen var för stor. Men den var så otroligt fin i lacken, inte en skråma. Det var sådan lyster om den. Det blev ett impulsköp. Men nu är den såld till en ny lycklig ägare som ska fixera den. Och det var när vi var där nere i förrådet som jag insåg, att det inte bara är för mycket cyklar. Det är för mycket däck också. Verkar som jag bedriver någon slags testverksamhet, för i förrådet fanns det minst 10 par ratade däck, som jag inte är nöjd med. Däck som blivit ersätta av andra bättre däck, som greppar bättre, som rullar bättre eller av någon annan orsak som jag inte minns. Förutom dom som finns i lägenheten.
Vårens projekt får helt enkelt bli att minska den där högen av gummin, för gummi är bra, det är tryggt och säkert. Men inte när de dräller omkring överallt. Skärpning!
Tänk på procenten, Helge
När en del ser min nya fina kamera, ställer de nästan alltid frågan hur många pixlar den har. Som om antalet megapixel vore ett tecken på hur bra bilderna blir. Det är inte antalet pixlar som avgör hur bra bilderna blir, det säger bara hur mycket information kameran kan spara i en bild och hur mycket du kan förstora en utskrift. Inget annat.
Att tro att antalet megapixlar är avgörande för hur bra bilder kameran kan ta, är som att tro att ett vin är godare och finare ju högre procent alkohol det har. Vilket alla vet inte är fallet. Det är andra faktorer som avgör vinets kvalité, som vilken druva som används, vilken jordmån vinrankan är planterad i, antalet soldagar respektive regndagar, skördedag och så vidare. Samma sak gäller för choklad, det är inte procenthalten kakao som avgör kvalitén på chokladen, det är samma faktorer som för vin: vilken böna som använts, jordmån, väderlek osv. Liksom att tro att en cykel är bättre och snabbare ju fler växlar den har, när det är cyklistens kondition, styrka och uthållighet som avgör hur fort det går.
Det är många andra faktorer som avgör om det blir bra bilder eller inte med en kamera. Den enskilt största faktorn för att få bra bilder är ett bra objektiv som ger bra skärpa i hela bilden. Sensorn som omvandlar ljuset till de digitala signalerna måste också vara bra, så bilderna inte får rödstick eller andra färgavvikelser. Sen hänger det mycket på fotografen, hur denne ställer in kamerans bländare, tider och andra saker för att få en bra bild. Det spelar ingen roll hur många miljarder pixlar kameran kan prestera, om objektivet ger suddiga bilder, sensorn ger röda bilder eller om fotografen är darrhänt och inte kan hantera kamerans funktioner.
Folks fokus på antalet megapixlar är som när vi var små och vi avgjorde hur snabb en bil var, utifrån hur mycket hastighetsmätaren kunde visa. Det är ok att barn tror sånt, men att vuxna gör det är lite ofattbart. Det är inte antalet procent, megapixlar eller växlar som avgör kvalitén. Det är så mycket annat att det inte går att räkna i siffror alena.
Riddarlös
Ska det vara på det här viset, kan jag lika gärna börja köra odubbat. Låter jag bara bli att köra ute i terrängen… jag menar cykelbanorna, går det alldeles utmärkt med vanliga däck. Dagens korta 32 kilometer fixieträning bjöd på strålande sol, kvittrande fåglar, droppade istappar och torra fina vägar. Förvisso ger dubbar lite extra träning, men lite läskigt när jag får känslan av att glida på dubbarna i kurvorna, så nu avdubbar jag min brandgula stålhäst.
Vårtecken #2
Andra vårtecknet låg på golvet innanför dörren och väntade när jag kom hem. Det var årets katalog från Cykelcity.
Tungt och dumt
Vad vore livet utan utmaningar, utan att testa lite nya gränser? Trist som ett akvarium. Idag har jag nog överskridit mer än en gräns, men lärde mig tre saker på köpet. Här är dom listade helt utan inbördes ordning:
- Kör inte tokhård intervallträning på spinning en fredag eftermiddag och sen försöka dig på att köra distanspass på landsväg med en fixie dagen efter. Låren blev hur trötta som helst redan vid Årstaberg.
- Dreva inte om fixien till ett mindre bakdrev och därmed tyngre utväxling (42/15 = 2,8), utan att första cykla någon vecka efter flera månaders uppehåll med den ursprungliga utväxlingen (42/16 = 2,6). Låren blev hur trötta som helst redan vid Skärholmen.
- Det är skrämmande hemskt att cykla på stadens cykelbanor när det gömmer sig ett centimetertjockt lager av lösgrus under snön. Inte ens dubbdäck hjälper. Höll på att vurpa flera gånger. På vägbanan där bilarna kör, är det av någon konstig anledning både plogat, grusfritt och snustorrt. Märks att bilen är normen i Sverige.
Dessa erfarenheter erfor jag under dagens uttråkningspsykling ut till Ekerö och hem. Totalt blev det 57 km för mig. De andra lekte varvlopp runt FRA, så de fick säkert ihop några mil till.
Äsch, tar en fjärde erfarenhet när jag är igång. Det är att min stenhårda ostoppade lädersadel från Brooks är hur jävla skön som helst, även med cykelbyxor. Vet av erfarenhet att det går att cykla någon timme med bara vanliga kalsonger (jaja, och byxor förstås… vad trodde ni?) på den sadeln, men med cykelbyxor är det mumma för rôva.
Nu kommer det svåra. Att dra lärdom av dessa erfarenheter så jag inte gör om dom.
Föryngringsprocessen
Vad min maxpuls är egentligen vet jag inte, har aldrig mätt upp den på något riktigt sätt. Nöjer mig med att räkna ut den med den grovt tillhuggna teoretiska formeln 220-ålder. Som sagt är den ett väldigt grovt sätt att räkna ut sin maxpuls, och det märks på spinningpassen framförallt. Jag har alldeles för lätt för att komma upp i puls utan att jag knappt anstränger mig som vid uppvärmning. Och när jag kommer över 90% känns det inte riktigt som jag håller på att dö, som ska vara den egentliga känslan. Säger dom som vet. Sakta sakta har jag därför ökat värdet på min maxpuls i pulsklockan och nu tror jag att jag börjar hitta rätt. Och helt plötsligt blev jag 9 år yngre! Fortsättning följer…
Fördelen med singlespeed
Fördelen med singlespeed är att man inte behöver pissa. För någon ihopfrusen växel existerar inte.
Tack till… herr Nilsson
Vettvilling
Häromdan kom Vätternrundans egen tidning Cykla i brevlådan. Nu har jag läst ut den. Sakta sakta börjar det krypa fram, och så smått börjar jag förstå vad tusan jag gett mig in på. Cykla Vätternrundan för första gången vid 45 års ålder! Är det så klokt? På en fixed gear! Är det så smart? Jag måste vara fullständigt totalt från vettet? Tydligen.