Kategoriarkiv: dryck

cykel, dryck, velo noir

Ledarskapets fördelar

Lämna en kommentar

Tydlighet är det positiva omdömet jag oftast får höra om mitt ledarskap. Både på jobbet och på träningen. Även om alla inom klubben inte uppskattar mitt ledarskap, så fick jag idag inte bara muntlig uppskattning, utan fysisk. Och nu menar jag inte att jag fick skjuta på två flickor med en hand på deras rumpor när de var trötta. Utan riktiga grejer liksom. Först var det Carina som kom med en bunt bars med presentsnöre runt. Det var som tack för att jag tvingade i henne en bar i onsdags när hon bonkade.

Muta #1 från Carina

Tillbaka på Farsta gård efter dagens nybörjarträning, bjöd Valentina mig på bakelse, kaffe och öl. Som om det vore det mest naturliga i världen, tog hon fram ett tårtljus ur en tändsticksask som hon förvarat i ryggfickan hela cykelturen, och tände på. Snacka om seriös överraskning!

Muta #2 från Valentina

Ibland känner jag mig som en jobbig ledare, som tjatar, övertalar och tvingar mina medcyklister att växla till bättre växel, inte avbryta träningspasset samt äta och dricka. Men så kommer sånt här som uppskattning för att jag just är en finne i röven på dom.

Fick jag hångla då? Nej, det erbjudandet fick jag aldrig. Men det närmaste jag kom var när jag lånade ut min Symbicort till Camilla som fick svårt att andas.

Tack flickor och alla andra som visar uppskattning för det jag gör!

cykel, dryck, kultur, velo noir

Hipp hipp käftsmäll

Lämna en kommentar
dagens bästa present stod Jonas för

Tidigt på morgonen strömmade förutom de obligatoriska grattisposterna på Facebook – för hur enkelt är det inte att gratta nån nu när vi har Facebook? – till rabatterbjudande med grattis från diverse företag. Min födelsedag verkade arta sig bra.

Sen kom mejlet som hjälpte mig att definitivt fatta beslutet om jag inte ska leda Farstas sub12-grupp på Vätternrundan. Det hjälpte mig även att fatta beslutet att inte starta över huvudtaget. För tydligen ansågs jag inte vara officiell ledare förra året enligt ledaransvarig. Det spelade ingen roll att platsansvarige godkände inköp av ledarkläder, inte heller att styrelsen bjöd på både årsmötesbuffé och Ålandsresa förra året. Jag var ändå inte “auktoriserad” ledare och kunde därför inte åtnjuta de förmåner en ledare har som att få ersättning för ledarkläder eller utlägg för slangar till punkterande cyklister, bars till bonkade cyklister eller snabblänkar för avtrampade kedjor. Bra! Hädanefter får de de som inte är utrustade klara sig på egen hand. Jag har inte råd att dela med mig av mitt eget förråd. Så mycket för den uppskattningen på födelsedag. Tack!

Sen blev det bara bättre! Bästa Jonas bjöd på lunchbuffé på cykelhaket nummer ett, Bianchi Cykel & Café.

Även om jag var den enda som var cykelklädesklädd, så kändes det hemma liksom. Tack bästa Jonas.

Lite senare kom det fem tårtor till kontoret för att fira… näe, inte mig egentligen. Men vi kan väl låtsas det? det var för att vi från idag inte längre är en egen resultatenhet, utan nu ingår som en avdelning i det stora Verket.

Dagen är inte slut än, men gubbjäveln fyller inte jämnt, så något födelsedagshångel är väl inte att vänta.

cykel, dryck, velo noir

Utbildning för fikaledare

2 kommentarer
Håkan, Ulf och Robert kör hårt med teoridelen

För några veckor sen var vi på fikaläger på Mallorca, vilket jag skrev om för cirka en vecka sen här på bloggen. Nu har turen kommit till fikaledarna. Det är viktigt att en fikaförening som Fredrikshof har välutbildade fikaledare så det inte händer olyckor runt fikabordet.

Dagens kurs hölls hos Bike Village ute i Orminge som välvilligt lånade ut delar av sin cykelbutik. Robert och jag hade missförstått det hela, och hade cyklat dit ut! Självklart skulle vi tagit varsin enskild bil, fikaförening som vi är. Fyyyy på oss.

Kursen innehöll fyra block, och vi började med klubbkunskap och vad det innebär att vara fikaledare i Fredrikshof, förmåner, skyldigheter, policy och försäkringsfrågor mm.

eder kära bloggare övar på bakelseintag
Foto: Robert Hultén

Block nummer två avhandlade före, under och efter fikat där vi trycker på genomgången innan fikat, säkerhet, teknik och taktik vid kakbordet.

Efter lunch kom ett pass om träning och teknik, dels för den enskilde och hur man gör fikat intressantare och roligare, grundläggande näringslära, olika fika- och bakelseövningar för att göra fikat mer omväxlande och rolig för våra deltagare.

Det var en mycket givande kurs och det var kul att få träffa andra entusiastiska fikaledare. Jag ser redan fram mot del två av kursen, och det har viskats om att den ska genomföras på ett rosteri.

cykel, dryck, velo noir

The Bicycle Repairman

3 kommentarer
obskyrt rostig kedja med blingbling

Det är en skön känsla att få hjälpa andra och dela med sig av sina kunskaper. Det är på det sättet som mänskligheten utvecklas vidare. Att egoistiskt hålla inne med sin kunskap driver ingenting framåt, såna människor har jag svårt för.

Igår vad det min kära plikt att bidra till mänsklighetens utveckling, då jag likt The Bicycle Repairman i Monty Pythons sketch, tog min lilla verktygslåda och åkte hem till fröken Caroline. Helt optimal arbetsmiljö var det väl inte utan mekställ eller displayställ, men med fyra händer och ett glatt samarbete kan mycket åstadkommas. Som Cykeldoktor dömde jag dock ut pendlarcykelns kedja, då den var oåterkalleligen rostig. Blev lite lustigt när den fick en vacker ny och ren snabbkoppling, blev blingbling likt värsta hiphopparen.

stolt ägare av fin samling groggvirke

Efter några timmar kunde vi pricka av följande kunskapsöverföringar:

  • rengöring av kedja
  • användande av kedjebrytare
  • sammanlänka kedja med snabblänk
  • användande av kedjepiska
  • demontering av kassett
  • rengöring av kassett
  • montering av kassett
  • justering av skivbromsar
  • justering av både fram- och bakväxel
  • avlägsnande av fåniga plastringar innanför kassetterna

Viktigast av alla nya kunskaper måste jag få poängtera vikten av borttagandet av ventilringar och ventilhattar. Särskilt gula sådana. Vojne vojne, hur skulle det se ut att susa omkring med gula ventilhattar? Brrr, vilken rysare. Nu kommer fröken utan fåniga plastringar innanför kassetten samt avsaknaden av gula ventilhattar, bli både snyggast och snabbast på Skeppsbron.

Tack för mekölen, du har verkligen stenkoll på mina två favoritöl: Westmalle dubbel och Rochefort 8!

cykel, dryck, träning, velo noir

Cykla med någon annans ben

Lämna en kommentar
Caroline i andäktig väntan på Myrans genomgång

Ett säkert vårtecken är att landsvägsträningarna börjar, och igår var det alltså dags. Trots att termometern visade på minus två någon timme före den nya samlingstiden klockan nio, räknade huvudledaren “Myran” ihop inte mindre än 70 cykelsugna entusiaster vid Farsta simhall! Då ska ni veta ni som inte vet, att Fredrikshof har träningar på flera ställen runt “stan”, så totalt en träningsvecka kan det vara flera hundra som samlas runt om i storstockholm. Vi ska även minnas att träningar har genomförts hela vintern, men nu är det landsvägspremiär.

Som vanligt delade vi in oss i flera olika fartgrupper, beroende på tillgång till ledare, och jag tror vi var minst sex ledare. Jag kan ha fel. Jag och Mika samlade ihop 13 sugna nybörjare för att lära dom den ädla konsten att cykla i grupp. Mika tog täten och körde master ner till ECI-milen i Huddinge, den som jag och Caroline inspekterade för två veckor sen. Nu var all dödsis borta, utom på ett ställe. Men istället var det en förskräckligt massa dödsgrus på cykelbanorna.

Mika redogör hur tvåpar går till.
Jag min slarver har kastat handskarna.

Väl framme vid ICE-milen, förklarade vi för alla spänt lyssnande nybörjare hur tvåpar går till, vilket vi sedan praktiserade tre vändor. Sen körde vi jaktstart fram och tillbaka, och det var då jag noterade att det här inte alls var samma ben jag hade på Mallorca under veckan. Det måste ha skett en hemsk förväxling någonstans! Jag måste helt enkelt fått någons annans ben. Därav uppstår frågan; vem fan cyklar omkring med mina superpigga ben?!

På hemvägen körde vi grupptempo och det gick ju bra, trots någonannans ben (mutter morr). Och som vanligt avslutade vi med fika på Farsta gård och jag tog den superba raggmunken med fläsk.

Vi hade inga incidenter mer än en punka i foten av Farstakrossen. Det måste ligga en förbannelse i den kurvan, många har fått punka just där. Lite komiskt kanske, då det är i foten av sista backen på alla träningsrundorna. Dock så lärde sig två killar den hårda vägen att tunga hybrider inte var optimalt, de kom hopplöst efter i varje backe. Men alla var med hem! Vi lämnar ingen bakom oss på nybörjaträningarna.

cykel, dryck, hälsa, resa, semester, velo noir

Fikaläger 2013

Lämna en kommentar
Velodromcykel i Seneu. Foto: Johan Hansson

Fotografera med en iPhone under fart är väl inget jag rekomenderar. Därför blev det mest fotograferande vid den obligatoriska lunchfikan. Därav gick rykten på Facebook att vi inte alls var på ett cykelläger, utan ett fikaläger. Inte fel det heller faktiskt. Minns vad jag sagt, “har du inte fikat, har du inte cyklat”.

Alltså dags för mitt andra besök på Mallorca, även denna gång för att cykla. Den här gången på en hyrcykel, och hur min perineum mår efter hyrsadeln tänker jag inte gå in på. Men kan avslöja att det är riskfritt att sova sked med mig några veckor framöver.

Dag 1, fredagen den 29 mars, Sineu och velodromen
Första dagen började med lätt förvirring, verkade som någon flyttat om alla orterna. Men efter lite konfererande med en riktig karta, kom vi till slut till velodromen i Seneu. Som små kalvar på årets första grönbete svischade vi runt av glädje, varv efter varv. Sen drog vi till Petra och fikade på torget.

Sträcka: 89 km
Total höjdstigning: 502 m
Rulltid 3:29

Dag 2, lördagen den 30 mars, Lluc-backen

Äntligen dags för lite klättring! Det var hård motvind upp mot 11 m/s och ännu mer i byarna. Ryggen fick slita hårt och redan efter fyra mil, ville jag hoppa av och vänta in den lugna gruppen som skulle komma efteråt. Men jag fick stå och sträcka på mig en stund under pissepausen, och så blev jag övertalad av de andra att fortsätta med, så då gick det bra igen.

Lluc-backen tog jag sen i mitt eget tempo men var iallafall tvungen stanna några gånger för att få sträcka på ryggen. Men både benen och andningen hängde med, inga problem som helst där. Som sällskap hade jag Bosse som låg bakom och peppade. Inte konstigt det gick bra uppför med honom efter sig.

Sträcka: 88 km
Total höjdstigning: 1005 m
Rulltid: 3:46

Dag 3, söndagen 31 mars, svenskdagen i Petra

Discoglenn, jag och Glenn Magnusson.
Även flaskan ville vara med på bild.

Påskdagen är tillägnad svenskdagen, dagen då alla svenskar på ön sammanstrålar på det lilla torget i Petra för fika. Robert var guide och med på turen var förre förbundskaptenen Glenn Magnusson och självaste Discoglenn! Vilken ynnest!

Vi kom lite för tidigt till Petra, så de andra drog till en backe medans jag ägnade mig åt lite spårologi och spanade in den nedlagda banvallen genom Petra, då järnvägen numera går runt om.

Sträcka: 82 km
Total höjdstigning: 453 m
Rulltid 3:22

Dag 4, måndagen den 1 april, Cala de Sant Vicenc

Ulf gillade tårtan

Det regnade under natten, så det var blött på asfalten på parkeringen vid samlingen. Guiderna avråder oss att cykla när vägarna är blöta, då det är mycket halare än hemma. Några av oss bestämde därmed för att vänta några timmar och ta en fikatur. Peter drog som ett lokomotiv oss ner till Cala de Sant Vicenc. Men vi kom dit så tidigt och tog det lugnt dit, så jag orkade aldrig äta upp hela mackan.

Sen åkte vi till Can Picafort för där fanns det tydligen någon fantastisk jordgubbstårta. Det blev även lite butiksspring i jakt på diverse pryttlar.

Sträcka: 53 km
Total höjdstigning: 239 m
Rulltid 2:12

Dag 5, tisdagen den 2 april, Orient

Foto: Ulf Eriksson

Dags för nästa klättring, en bekant från förra året. Jämför vi Orient med Lluc så är den senare mer jämn och det är lättare att komma in i bubblan som Bosse sa. Uppför Orient är det mer varierat, jag fick aldrig det där flytet. Förty kämpade jag mig upp  med ben som denna gång började bli möra efter fem dagars cykling. Och höften var ju dret som vanligt. Bara bita ihop, gnissla tänder och hålla inne tårarna för smärtan.

Utför är det sen inga problem, bara krypa ihop och ta kurvorna på bästa sätt. Började dock bromsa in lite före en del skarpa kurvor när mätaren visade 62 km/h. Vet ju aldrig vad jag möter runt hörnet, kan vara en omkörande bilist, grus på vägen, potthål eller vatten.

Sträcka: 116 km
Total höjdstigning: 1093 m
Rulltid 4:47

Sammanfattning

Magiskt vackert över Alperna

Fem härliga dagar, lite kortare än förra gången. Men med svår smärta i höften så får det inte knapra smärtstillande hur många dagar som helst. Hemresan blev galet fjortisfnittrig med Helene som sällskap. Fick henne att byta ansiktsfärg flera gånger om. Jag är en mästare på pinsamheter. Bästa var när vi var fyra personer som körde belgisk kedja genom terminalerna på Kastrup vid flygbytet.

Trevligaste var alla människor att cykla, dricka öl med, skratta och ha kul. Sämst var hotellets wifi som bara fungerade mellan midnatt och 6 på morgonen.

Sträcka: 428 km
Total höjdstigning: 3292 m

Bilder
Vi rundar av denna torra reseberättelse med blandade sköna bilder. Fler bilder finns på Dropbox.

Foto: Johan Hansson

Två gubbar. Foto: Peter Mörk

Även jag kan få en PB-rand/mupprand, juniorband. Foto: Ulf Eriksson
Kartläsning är A och O
dryck, kultur

Dagens ord: balaclava

Lämna en kommentar
balaclava

Så här de sista skälvande vinterdagarna tänkte jag nämnda förträffligheten med en baclava. Eller rånarluva som den även kallas på svenska. Helt ovärderlig kalla vinterdagar, då den effektivt skyddar hals, nacke och större delen av huvudet. Den har antingen ett hål för vardera ögat eller en stor öppning för båda ögonen. Ibland kan den även ha öppningar för näsa och mun. Ja, ni ser själva på bilden vad effektivt den skyddar nästan hela ansiktet och huvudet.

baklava

Balaclava ska inte förväxlas med baklava. Baklava är nämligen ett sött bakverk och är vanlig i länder kring Mellanöstern och på Balkanhalvön med ursprung från Turkiet och Osmanska riket. Baklava består av filodeg med hackade valnötter, mandlar eller pistaschnötter som gräddas och när den fortfarande är varm dränks i en lag av honung, socker, kryddor och rosenvatten. Den serveras oftast till starkt svart kaffe som anses kontrastera mot baklavans sötma.

Nu när ni vet detta, vill jag inte se nån där ute cykla omkring med en baklava i ansiktet på vintern. Inte ens på sommaren är det lämpligt att bära den som beklädnad. För den delen, vill jag heller inte se någon äta en balaclava till kaffet. Överens?

dryck, velo noir

Morgonmalörer

1 kommentar

Det har hänt några gånger, att jag kommit ut på gården och känt att något fattas, att jag glömt något. Värst var väl när jag jag stod där en sömnig morgon och försökte komma på vad det var som jag hade glömt. Till slut kom jag på det, det fattas 10 kg mellan benen. Jag hade glömt cykeln! Lite svårt att cykla till jobbet utan den liksom. Därför har jag en inre checklista som jag varje morgon går igenom, så ingenting glöms. Så även denna morgon.

Hjälm – check
Väska med träningskläder – check
Låset – check
Nycklar  – check
Byxor – check
Cykel – check
Mobil – ch… näe, var är den?

Tillbaka in i lägenheten och letade igenom alla fickor på mig och alla fack i väskan. Härjade mig svettig runt i lägenheten och letade överallt. Men jag kunde inte hitta mobilen. Facebookade till kollegan via plattan “Snabbt kan du Ringa min mobil hittar inte 070 762 xxxx” (sic!). Hör hur det ringer och tillslut finner jag mobilen i morgonrockens ficka och konstaterar att mer kaffe inte hade skadat.

dryck, teknik, velo noir

Musetti, inte Musette

Lämna en kommentar
Gaggia, Gaggia och Musetti. Viva la France!

Varenda morgon innan jag ens slår första drillen, slår jag på min espressomaskin, för att göra en latte gjord på en dubbel espresso från min espressomaskin. Nog den bästa hushållsinvestering jag någonsin gjort. Köpte min Gaggia för tolv år sen efter en resa till Paris, där det går att få en espresso i varenda gathörn. Men innan jag köpte den, gjorde jag en ordentlig marknadsundersökning, läste recensioner, kände på maskinerna i butiker och sökte på nätet. Ja, då fanns inte så mycket på nätet om Gaggia, men det jag fann, var att herr Achille Gaggia 1938 fick patent på hur dagens espressomaskiner brygger kaffet. Originalet kan ju aldrig vara fel, eller hur? Min egen har bara puttrat och gått sen 2001, och det enda jag gjort med den förutom att några gånger om året förutom att avkalka den och skruvar isär den för att rengöra den ordentligt, är att jag bytt gummipackningen en gång. Det kan vi kalla för kvalité. Så är filterhållaren gjord i gedigen gjutjärn, vilket borgar för att den håller värmen ordentligt. Många tillverkare på den tiden hade filterhållare i aluminium, varvid vattnet kallnar när det pressas genom kaffet.

Men för att få bra espresso krävs bra kaffe. I början köpte jag färdigmalet, men efter bara något år köpte jag mig en kaffekvarn. Även den av märket Gaggia. Vad annars? Och den  bara maler och maler. Då började jakten på den perfekta espressobönan istället. Testade mig runt och till slut föll jag för Musetti som jag då fann hos Hemköp. De bönorna var inte bara enligt mig de godaste, de var också de billigaste espressobönorna i stan.

Musette från Rapha

Musetti ska dock inte förväxlas med en musette, en liten väska som massörerna på etapploppen delar ut till cyklisterna på speciella langningställen innehållande förnödenheter som bars, riskakor eller vad respektive cyklist nu gillar. Den kan säkert innehålla kaffe också, det skulle iallafall jag uppskatta de sista sega milen. För så är det, cykling och kaffe hör ihop, de lever i symbios med varandra. Kaffe hör till cyklingen precis som kyssar hör till kärleken. Så till den milda grad att eder undertecknad självsvådligt myntat uttrycket till de som cyklat men inte fikat:
“har du inte fikat, har du inte cyklat!”

dryck, träning, velo noir

Rekordtidig räcerpremiär

Lämna en kommentar

Ryggen klarade sig bättre än väntat, dock inte bra. Inga direkta smärtor, tyckte jag lyckades hålla ryggen inte för rak eller för krummig.

Kändes mer som det var en tävling där det gick ut på att köra slut på varandra, istället för att hjälpas åt. Hälften skulle behövt vara i Oves nybörjarklunga för att lära sig klungteknik. Råkade jag komma efter, körde de bakom om och sket i mig, istället för att hjälpa till att dra. Så det var ett jagande. Schysst!

Avslutade med raggnunk (sic!) på Farsta gård.

Det märks att jag inte kunnat cykla fort och länge, på ett tag. Utvecklingskurvan kan bara peka uppåt!