Det borde införas två nya grenar i OS tycker jag, med tanke på deras popularitet. Den ena grenen heter Fly från sig själv, där det går ut på att rusa genom livet så jävla fort och försöka undvika att ens egna tankar och känslor hinner kapp en. Den andra grenen heter Jaga ikapp sig själv (vilken är raka motsatsen, men ganska lika ändå), vilken går ut på att försöka fånga sig själv och sina egna tankar och känslor som försvinner iväg okontrollerat. Själv utövar jag sporten Här & Nu, där man står stilla och lugnt bara är sig själv med sina egna tankar och känslor.
Kategoriarkiv: kärlek
Yatzyfrukost
Den överenergiske sexåringen ville spela Yatzy istället för att äta upp sin frukost. Istället för att låta mig se mtb på tv. Istället för att låta mig njuta av dagen efter. En ovanlig morgon där jag njöt av lugnet när han förlorade och njöt av att se hur hans mor stökade runt med hushållsbestyren. Bara låg i soffan och existerade. Njöt av känslan av att bara vara manlig.
Den Onämnbara
Det har hänt förut, men den här gången hann jag observera de små varningsklockorna. Det kanske bara var jag som överreagerade, men jag vill inte vara Den Onämnbara några fler gånger. Den Onämnbara, den som hon inte berättar för sina vänner om, som varken nämns vid namn eller ens som företeelse i sin blogg, som hon inte vågar gå i hand med på stan, som hon inte ens vill gå bredvid bland folk. Den som hon helt enkelt skäms för.
Visst, vi har inget förhållande, hon har tydligt klargjort att hon inte vill ha ett förhållande med någon alls, så det är helt ok för mig. Jag vet vad som gäller. Ändå infann sig häromdan en olustig känsla av att vara Den Onämnbara. Jag är en snäll människa, väcker jag skamkänslor hos någon, är det väl lika bra att vi inte träffas fler gånger. Jag vill inte medverka till att någon går omkring och mår dåligt på grund av min rena existens.
Nu har jag sovit på saken två nätter, och vi har talat ut om saken – två gånger. Det skadar aldrig att dubblera. Jag satte helt enkelt ned foten och bromsade och sa ifrån att jag inte accepterar att få den här känslan. Och det är oavsett vem som ger mig den obehagliga känslan; jag själv, mina varningsklockor eller någon annan. Men nu har det släppt, nu känns det bra. Eller… kanske jag helt enkelt bara ska vara kåt, glad och tacksam?
Rörande
Vill ha mer! Tänk, två kvinnohänder som bara ägnar sig åt min kropp, min kropp! Jag vill ha mer av kvinnohänder på min kropp. Förvisso var det massage, och det duger det med, musklerna blir gladare av det. Men egentligen vill jag bara bli berörd. Både på utsidan och insidan.
Avtrubbad
”Märker du inte att jag flörtar med dig”, sa hon med lätt panik i rösten. Näe, det gjorde jag tydligen inte… Har med åren blivit avdrubbad i konsten att bli uppraggad. Min förmåga är borta att se när någon är intresserad eller flörtar med mig. De måste vara övertydliga, kanske hångla upp mig mot en vägg för att jag förstå. Så illa är det. Undrar hur många chanser jag under åren missat? Men det har jag ingen aning om, jag har ju inte märkt något. Behöver nog gå någon intensivkurs eller vara på ett träningsläger för att återfå förmågan.
Inget jubileum att fira
Igår var det ett år sen luxeringen. Var det något att fira? Näe, tyckte inte det. Iofs sa någon läkare att det kan ta upp till två år innan det är helt återställt. Tydligen. Det har under det här året iallafall gått i vågor. En månad efter själva luxeringen ställde jag upp i sm i singlespeed utan problem. Två månader efteråt cyklade jag sex mil på Witch Rajden genom en blöt Roslagsskog. Sakta blev jag bättre under hösten med hjälp sjukgymnastik. Men över julen fick jag ett rejält bakslag. De var då värken i skuldran började, och jag besökte både naprapat och senare en ny sjukgymnast. Sakta sakta började det bli bättre igen under våren, till och med så bra att jag för några nätter kunde sova precis i vilken sovställning som helst utan smärta. Och med tre veckors helt uppehåll i styrketräningen under semestern, var det bra för ett tag. Riktigt bra. Men med trängseln i natt upptäckte jag att det inte var så längre. Värken kom tillbaka i visa ovana sovställningar. Men jag klagar inte, helt självförvållat. Nu är det bara ett år till…
Demonjakt
Den här veckan har jag utmanat flera av mina demoner. Det är hälsosamt att utmana dom ibland tycker jag. Nästan alltid går det bra och jag lyckas skrämma iväg dom, eller iallafall förminska dom. Men det tar alltid emot, för tänk om det går illa och demonerna växer? Men alla har gått bra den här gången! Kan bocka av att jag vågat fråga en tjej, valt att träffa obehagliga personer, samt cykla i regn. Den första sa ja två gånger, den andra var inte obehaglig alls, och jag överlevde snorhala rötter och stenar. Vilka demoner ska jag ta itu med nästa vecka?
Kaktjuven
Förra veckan var jag en eftermiddag ensam på kontoret, när jag hörde hur det rasslade till ute vid fikarummet. Tänkte inte så mycket på det, det kunde ju vara en kollega som kommit tillbaka eller städerskan som är sen. Men jag led av lätt lappsjuka så jag gick ut för att se om jag kunde slänga lite käft. Där står den vikarierande blonda och alltid leende vaktmästaren med en kaka i högsta hugg. Garvande kommenterande jag ”aha, tagen med näven i syltburken”. Den minen fröken L visade var obetalbar.
För att skoja med henne lade jag förra fredagen några kakor på ett fat och ställde det i utfacket för posten. I måndags stod de kvar, men med en lapp ”Men det är ju högst ohälsosamt! Trevlig helg /L”. Hon har verkligen inte svårt för att svara för sig, varken i skrift eller tal. Hon är rolig, skojsam, verbal, skrattar mycket och är riktigt snygg. Ikväll ska vi gå och se på fyrverkeriet tillsammans.
För lite och för sällan
Klonen kommer med sina kloka funderingar. Förra helgen räknade han högt till sju cyklar i vardagsrummet (jaja, jag vet) och frågade ”cyklar du inte på Pintan längre?”. Jag försökta med någon halvdålig ursäkt, men det kändes fel. Så idag tog jag Pintan till jobbet, och efter jobbet den vanliga vägen hem över Ekerö och Slagstafärjan. Efter bara fyra mil mellanlandade jag hos fröken M i Sköndal för smarrig och het tai- middag. Kan livet bli bättre, först cykla och sen bli gödd av en kompetent kvinna som lagar gudomlig mat? Tror jag ska fria.
Dam i nöd
Vi var bara sex stycken som förtvivlat spelade cykelpolo och försökte få lite uppmärksamhet från publiken. Men den förmodade publiken samlades istället likt gamar runt den sköna fröken S som hade problem med drivlinan på sin fixie. Vad gör inte folk för en dam i nöd? Precis vad som helst tydligen, och mest var det goda råd. Vad händer om hon följer allas råd, kommer hennes cykel bli cykelbar? Det återstår att se, vackra ögon hade hon.