Kategoriarkiv: velo noir

Tragiskt

Den här bloggen förtjänar ett bättre öde än att bara glömmas bort. Jag har därmed ett erbjudande till den enorma församlingen av läsare som fortfarande trofast hänger sig kvar och hoppas att ”snart snart skriver han nåt kul om cykling”. Mitt erbjudande är följande (här följer ett erbjudande): jag cyklar – du skriver. Ok? Ok! Då kör vi!

Kom tillbaka, allt är förlåtet

Vad gjorde jag för fel? Var det för att jag började med kortbyxor för en vecka sedan och samtidigt rakade benen? Fröken Tö, kom tillbaka, allt är förlåtet! Snöfall och runt nollan känns inte helt tryggt att köra räcer i, när vägarna går genom skuggiga skogspartier. Det får bli DNS idag.

Samtidigt behöver skor och kläder torka upp efter gårdagens blöta och grusiga hemfärd från kursen längst ute på Lidingö.

Två steg bakåt

Det gick ju inte bra det här alls idag…

Andra träningspasset med Fredrikshofs farstagäng alltså. Lars ledde och han har växt in i rollen som ledare. Bland annat kom han bak och försökte dra ikapp mig när jag hade tappat klungan. men förgäves. Det var försent. Tyckte vi gick ur ganska hårt med farter runt 38 på Ågestavägen.

Sista vägen före Gryt, så tappade jag helt. Långt innan började jag få ont i ryggen. Kan nog bero på att jag satt för mycket igår, vilket jag hade känningar av. Dumma mig. Dessutom har jag haft träningsverk i vaderna sen Linas hårda pass i torsdag. Inte alls likt mig det här…

Men värst av allt är att jag efter pausen vid hållplats Gryt, glömde slå på gps:n! Och sen hemma, lyckades jag resetta gps:n innan jag sparade. Så vid bokföringen på Funbeat blev det en uppskattning av både tid, sträcka och rullsnitt. Men före Gryt hade vi rullsnitt på ca 30 km/h.

Upp och ner alltså. Så jag är revanchsugen inför nästa lördag.

Rekordtidig räcerpremiär

Ryggen klarade sig bättre än väntat, dock inte bra. Inga direkta smärtor, tyckte jag lyckades hålla ryggen inte för rak eller för krummig.

Kändes mer som det var en tävling där det gick ut på att köra slut på varandra, istället för att hjälpas åt. Hälften skulle behövt vara i Oves nybörjarklunga för att lära sig klungteknik. Råkade jag komma efter, körde de bakom om och sket i mig, istället för att hjälpa till att dra. Så det var ett jagande. Schysst!

Avslutade med raggnunk (sic!) på Farsta gård.

Det märks att jag inte kunnat cykla fort och länge, på ett tag. Utvecklingskurvan kan bara peka uppåt!

Andra gången gillt

Det var som en tidsmaskin att vara sjuk fem veckor över jul och nyår. Mina ryggproblem hade blivit bättre i höstas, men efter de där veckorna med stillasittande och ingen träning, förflyttades jag tillbaka i tiden. Som jag skrivit tidigare, kostade jag på mig en PT, Lina. Men jag insåg att jag behövde ta ett nytt tag på med en sjukgymnast också.

Lina tipsade mig om OM-Center och jag satte upp mig på väntelista. Efter en vecka fick jag komma till Lousie, en rackarns trevlig och snygg sjukgymnast. Kände att vi fick en bra kontakt, och det är viktigt att vi kan tala med varandra. Naturligtvis slog hon ned på min urusla höftböjarmuskel, så där fick jag en variant av stretch som är lika bökig att förklara som att utföra. Men se bilden. Första veckorna hade jag konstant träningsverk i låren av den stretchen. Alltså måste den vara både bra och välbehövlig.

Hon börjar grundligt med att fokusera på att träna upp min transversus abdominis, den inre coremuskeln. Och det var inte det lättaste att hitta den. Inte så konstigt, då den inte aktiveras hos mig, därav delar av mina problem. Trots all min coreträning, har jag alltså lyckats med att inte aktivera rätt muskel. Hejja, bra jobbat… inte…

När hon började med att säga ”dra in naveln”, ja, då gjorde jag ju så. Vilket var fel. Försökte med knipmuskeln, alltså att knipa av pisstrålen. Fel det med. Jag försökte hitta några muskler nedtill att aktivera så hon blev nöjd. Till slut så provade jag med att fokusera på perineum och dra det partiet uppåt mot huvudet. Då blev hon nöjd! Med den hållen, fokuserade jag uppåt mot knipmuskeln. Där satt den! Sådär ska jag nu hålla på och knipa i tio sekunder tio gånger. Tre gånger om dagen. Samt att stretcha höftböjaren 3×30 sekunder varje dag.

Däremot ska jag inte köra McKenzie-metoden då Lousie anser att jag är så överrörlig i ryggraden att jag kan förvärra mina problem. När jag tänker på det, har jag fått ont i ryggen av den övningen. Så jag litar på att hon säger helt tvärtom mot vad andra säger. För de andra jag har besökt har ju inte löst mitt problem, och de sa jag skulle köra just Mckenzie-metoden.

Redan vid ett tidigt skede gjorde jag klart för henne att jag redan avverkat en naprapat, en sjukgymnast och en kiropraktor som inte fått min rygg bättre. Och att jag dumpar henne med om jag inte inom rimlig tid märker en förbättring. Det får ta tid, bara jag märker en förbättring.

Där är jag nu. Dags för mig att lätta mig på mattan och knipa lite.

Ansvarsfullt och seriöst agerande

Skillnaden mellan bra och dåliga företag är inte om de gör misstag eller inte. Utan hur de hanterar misstagen och om de drar lärdom av det. För alla kan göra misstag.

Har fått svar från testledaren för mitt misslyckade maxpulstest och han erkänner sitt hjärnsläpp. Han hade stirrat för mycket på vissa testvärden.

Erbjudandet jag fått är att självklart få komma och göra om testet. Och få pengarna tillbaka. Och få 3 gratistest under 2012 och 2013. Kan fås som presentkort att ge bort om jag vill. Jag tycker han ska få en chans till. Alla ska få en andra chans, särskilt när de tar ansvar för sina misstag. Vilket han verkligen gör, då han försäkerhetsskull har beställt en kalibrering av sina mätinstrument. Det anser jag är ett ansvarsfullt och seriöst agerande av Sporttest.

Självklart ska jag göra om testet, ska bara få till logistiken och träningen.

Minipulstest

Vad jag har för maxpuls har jag ingen aning om. Har utgått från den gängse formeln 220 minus ålder och sen justerat lite efter känslan vid passen. Hitintills har jag ansett att 180 fungerat bra. Men nu tänkte jag kosta på mig ett maxpulstest och Googlade runt lite och fick lite tips. Vid Roslagsvåren fick jag en lapp om ett företag som hette Sporttest, och den lappen rotade jag fram. Ringde och bokade tid och tyckte lördag var en bra tid. Jag skulle avstå från träning 48 timmar innan och då förlorade jag bara ett intervallpass. Fick en enkät att fylla i med lite personuppgifter och eventuella sjukdomar. Angav att både farfar och farsan fick hjärtinfarkt runt 65-årsålder. Själv har jag aldrig känt några problem, och våra livsstilar skiljer sig enormt åt. De motionerade aldrig, rökte och åt ohälsosamt. Dock fick testledaren på Sporttest kalla fötter och krävde att jag skulle ta ekg och göra en hjärtscreening för han ville inte att jag skulle dö. Jag och Anders tyckte det var lite överilat, men jag orkade inte krångla med att boka om och jag insåg att det iochförsig kan vara bra med ett sånt test. Fick tid snabbt på Sabbatsberg och katjing 800 kronor! Hm… där rök budgeten för test innan jag ens börjat!

Såg till att pastaladda dagen innan och inte ens cykelpendla de två dagarna innan. Katjing 230 kronor i SL-kort. Första testet var laktattest för att utröna var min mjölksyratröskel var. Ungefär var femte minut skruvade han på mer wattmotstånd och tog ett blodprov. Sådär höll vi på i cirka trettio minuter. Sen fick jag vila. Så var det dags för maxpulstestet. Fick ta på mig en andningsmask för att lungkapaciteten skulle även mätas samtidigt.

Nu gäller det, tänkte jag. Har ju hört att det är skitobbigt, att man faller över styret och håller på att ramla av testcykeln av total utmattning. För det är vitsen med hela testet, att köra till total utmattning. Så jag trampade igång och varje minut så la han på mer motstånd. Hade inga glasögon på mig så jag såg inga mätvärden utan trampade glatt på i min suddiga värld. Testledaren hejade på och sporrade mig. Efter några minuter började jag flåsa ordentligt och tänkte att nu jävlar kommer det snart bli dretjobbigt. Då säger han plötsligt att jag kan ta det lugnt, att vi är klara. – Va?! Jaha!? Var det inte mer än så här? genomfors i huvudet. Kändes som jag precis kommit och igång och det jobbiga inte ens hade börjat. Jag var inte alls i närheten av total utmattning, utan mer som ett av mina backintervaller uppför Finnberget som jag gör sex gånger på raken. Känslan var som första samlaget när jag var 15 år; ”jaha, var det inte mer än så här”.

Jag trampade ur några minuter och trodde jag skulle vara stum i benen när jag klev av, av det förmodade hårda motståndet, men var hur fräsch som helst. Gick ned i källaren och duschade under tiden gick han igenom testvärdena. Vi gick sedan igenom resultaten och jag hade förväntat mig en en maxpuls nånstans mellan 170-180. Men han hade kommit fram till att det var 159! – Kan inte stämma, tänkte jag. Men sa inget och han förklarade diagrammen och vi diskuterade hans förslag till träningsupplägg utifrån testvärdena. Men jag märkte att jag knappt lyssnade, tankarna var någon annanstans. 159 kan inte vara rätt.

Efteråt åkte jag förbi kontoret för att hämta böcker pappa skulle få i födelsedagspresent. Passade på att kolla igenom mina träningar jag registrerat på Funbeat. Sorterade dom efter maxpuls och rensade ut några som verkade vara klart felaktiga och skrev ut och tog med på tåget. Och jodå, 159 kunde inte stämma! Under 2009 körde jag mycket spinningpass, och då låg jag en bra bit över 170 flera gånger. Studerade kurvorna och det är ingen liten skarp topp på kurvan, utan jag har legat över 160 i flera minuter. Okej, det är tre år sen, men inte kan maxpulsen sjunka mer än 10 slag på tre år? I september 2010 blev jag nedslagen av en cyklist vid Tegelbacken som innan hade kört på mig bakifrån. Jajemensan! Så jag spurtade ikapp honom hela Vasagatan till Norra Bantorget i försök att ramma honom. Vasagatan har lätt uppförsbacke och högsta pulsen var 171 och jag var en bra bit över 160 i puls hela Vasagatan några minuter. Under sommaren och hösten 2011 körde jag backintervaller uppför Finnberget flera gånger och då fick jag bland annat vid ett pass en högsta puls på 168. Andra pass har jag legat runt 161 till 163 som högsta notering. Varje sådan backpass körde jag uppför Finnberget fem eller sex gånger och hade då under minst en minut under den värsta branten, en puls på över 160. Om nu 159 är min maxpuls, då skulle jag jag ju vara totalt utmattad på toppen första gången och inte orka fyra-fem gånger till på raken! Men det gjorde jag ju. Varje gång! Alltså kan inte 159 vara min maxpuls.

Vi kan ju misstänka att mina pulsmätare mäter fel. Förr körde jag med min Polarklocka och efter sommaren 2010 med min Garmin Edge. När jag kom hem idag, tog jag på mig båda pulsbanden samtidigt och satte igång båda pulsmätarna. De visade exakt samma puls när jag satt i soffan. Klev upp på trainern och vevade lite lätt. Exakt samma puls. Jag utesluter därmed att mina pulsmätare mäter fel, sannolikheten att båda visar exakt samma fel, är liten.

Det kan iofs vara fel på testledarens utrustning, men det tror jag inte. Jag tror helt enkelt han avbröt alldeles för tidigt. Jag är alltså inte alls nöjd med testet och har slösat med både tid och pengar, och missat fyra träningspass i onödan. Jag har självklart mejlat testledaren med ovanstående analyser och framfört mina synpunkter. Väntar på svar.

Jag är en glad skit

Ny forskning visar att de som går eller cyklar till jobbet är lyckligare än de som åker bil eller kollektivt. Det skriver Göteborgsposten på sin webbsida. Fast jag är ju lycklig om jag får åka spårvagn istället för buss.

Mina egna erfareneheter visar detsamma, det är varje dag beklagande över snöoväder som stoppar tåg, signalfel, strulande bilar, inställda bussturer. Ju mer kollegorna klagar, desto mer ler jag. Vill jag göra dom ännu mer upprört humor, uppmanar jag dom att sluta klaga och börja cykla istället. då skylls det på att de bor för långt bort. Jamen flytta då kontrar jag. En lektion hur man gör sig populär bland de olyckliga. För lycklig det är jag, det säger iallafall forskarna. Trallalala!