Glömt hur härligt det var

Det var så länge sen sist, att jag inte minns när det var senast. Men troligen var det i maj som jag senast cykelpendlade i regn. Efter 3 månader är det lätt att glömma var alla grejer är. Skärmarna låg på balkongen, regnbyxorna längst in i garderoben och skoöverdragen fann jag under sandalerna. Fördelen med att cykla i regn, är som talesättet om myggfriheten, ”det är kärringfritt”, i alltså inga vingliga vardagscyklister med cykelkorgar och mobiltelefoner i ena örat, totalt omedvetna om att det finns andra människor i trafiken.

Regnet var inte det värsta, det var svalkande och härdande, värst var nog blåsten, den var helt opålitlig. I ena stunden hade jag motvind, i andra medvind och över Skanstullsbron sådan kraftig sidvind att det kändes som jag låg ned och cyklade. Nästan längtar efter att få cykla hem också.

Äntligen på film

Inte många böcker jag läst mer än en gång. Egentligen är det bara två, Röde Orm och Stiftelsetriologin av Isaac Asimov. I fredags meddelade DN att det nu äntligen ska göras film på boken. Äntligen säger jag! En fantastisk bok. Eller tre, det är en triologi som kom ut under 1950-talet, och som 40 år senare utökades till totalt sex böcker. Det som är så fantastisk med dessa, är att jag aldrig saknar avsaknaden av datorer i Asimovs framtidsuniversum. Böckerna är inte fokuserade på teknik, utan om människor, filosofi och framtida andlighet. Inga häftiga rymdskeppsstrider eller laserpistoler förekommer. Ändå så klår böckerna både Star Trek (tio långfilmer och hundratals avsnitt) och Star Wars (sex filmer), vars filmer jag sett hur många gånger som helst. Hoppas bara vi slipper Will Smith, han förstörde filmen I, Robot, också en fantastisk bok av Asimov.

Till mormor

Såg du ljuset jag tände åt dig i kyrkan? Det var som tack till dig och en önskan om att du har det bra där du är. Det tog dock emot att ge pengar till kyrkan, även om det var betalning för ljuset. Men stjäla gör jag inte, absolut inte från kyrkan. Gjorde det för din skull, för din tros skull. Inte för någon annan.

Barndomens smatter

Med en kopp kaffe i handen stående under ett partytält förnimmer jag barndomen. De där regniga dagarna när vi satt utanför husvagnen och regnet smattrade på förtältets tak. Vi väntade på att regnet skulle sluta så vi kunde springa ut och leka på gräset. Nu väntar jag på att utforska kungsgravarna. Samma känsla som för trettio år sen, men med ett annat mål med väntan.

Dölja sin innersta rädsla

Efter den 11 september sade Bush, att ”den som inte är med oss, är emot oss”. Detta resonemang verkar ha genomsyrat inte bara värden utan även svenskarna. Säger du inte öppet att du är för något, kan det tolkas som att du är emot det.

Att kalla någon för bögjävel nu för tiden, får knappast någon att höja på ögonbrynen. Varken den homosexuelle eller den heterosexuella som blir kallad bögjävel, skulle reagera nämnvärt. Men att bli kallad för homofob, det vill ingen. Det är värre, det är riktigt kränkande. Så i paniken att inte bli anklagad för homofobi, gör många vad som helst för att komma ut och erkänna sin sympati för hbt-rörelsen. Nu under pride-veckan är det massa företag som sponsrar Pride. Exempelvis har SL köpt pride-flaggor för flera hundratusen för våra skattepengar och flaggar upp alla sina bussar.

Förstå mig rätt. Det är skitbra, vi måste visa vårt stöd för de förtryckta och de jagade. Det är tyvärr inte helt accepterat att vara avvikande i Sverige, många blir jagade, hånade och utsatta för våld. Så får det inte vara! Men det är inte dit jag vill komma. Varför är dessa sponsorer så ivriga att berätta för hela omvärlden i parti och minut, sitt stöd för hbt-personer och för pride? Jag får helt enkelt känslan av att många av dessa innerst inne är homofober! De gör allt för att dölja sin homofobi, men har (äntligen) insett att det inte är helt politiskt korrekt att vara homofob. Därför gör de allt för att dölja sin homofobi genom att ivrigt stödja det de egentligen är rädda för. Förhoppningsvis kommer det något gott ur det hela.

För lite och för sällan

Klonen kommer med sina kloka funderingar. Förra helgen räknade han högt till sju cyklar i vardagsrummet (jaja, jag vet) och frågade ”cyklar du inte på Pintan längre?”. Jag försökta med någon halvdålig ursäkt, men det kändes fel. Så idag tog jag Pintan till jobbet, och efter jobbet den vanliga vägen hem över Ekerö och Slagstafärjan. Efter bara fyra mil mellanlandade jag hos fröken M i Sköndal för smarrig och het tai- middag. Kan livet bli bättre, först cykla och sen bli gödd av en kompetent kvinna som lagar gudomlig mat? Tror jag ska fria.

Den kloka farbror polisen

Rapport igår kunde vi se ett inslag om fixed gear, för en gång skull ett sakligt repportage. Naturligtvis var man tvungen ha med en klok polis som uttalar sig. Kanske behöver de en kurs i hur man framträder i media som företrädare för en myndighet. I inslaget kan vi höra reportern citerar polisen som ”inte heller köper argumentet att det går att bromsa med enbart muskelstyrka”.

Vad har polisen då tänkt sig för bromsar? Elektriska, pneumatiska…? Helt plötsligt har polisen kriminaliserat mer än 99% av alla cyklar, då nästan alla cyklar bromsas med muskelkraft. Begåvat uttalande.