cykel, hälsa, känslan

Befriande känsla

Lämna en kommentar

Den första halvtimman var jobbig. Det var tungt, det var segt och det värkte i ländryggen. Ett ”gott” tecken på att jag behöver cykla på singlespeeden oftare. Efter den där första halvtimman så släppte det. Ryggen slutade värka, benen pinnade på och jag fick bra flyt på alla stigarna de resterande timmarna.

Äntligen var den där jobbiga känslan borta, och den där spärren som får mig att fega hela tiden har släppt. Rädslan för att cykla själv i skogen, rädslan för att vurpa och rädslan för att luxera – som borta! Visst vurpar jag ibland, men det händer ju inget farligt. De sista timmarna i skogen var som en befrielse, jag log och njöt för fullt. Precis så härligt avslappnat som cykling en sommardag ska vara.

fôlk

Fetish för byggkranar

2 kommentarer

Över hela stan är det kranar, det byggs överallt. Gluggar som täpps till, staden förtätas. Det är bra, det gillar jag. Stockholm är en storstad och ska den så förbli måste den växa. Inåt, inte utåt. Men det finns de som gnäller så fort ett buske kapas ned för ett bostadsbygge. De hävdar att vi måste spara på alla gröna kilar, att inget grönt får förvinna. Visst ska vi vara rädda om våra grönområden, men Stockholm kan inte bestå till övervägande del grönområden. Folk flyttar inte till Sveriges största stad för att bo nära ett grönområde. Då skulle de inte flytta hit, utan bo kvar ute på landet. De flyttar hit för stadens puls, dess nerv och dess täthet. Därför blir jag glad när jag ser byggkranar överallt. Blir riktigt lycklig när jag ser hur det skjuter upp hus som svampar ur marken.

cykel

Ny inriktning

Lämna en kommentar

Sakta sakta ökar mina cykelmekningskunskaper. Förra gången vågade jag mig på att ta isär vevlagret på fixien, det med franska gängor. Rengjorde, fettade in och justerade in lagren så det slutade glappa. Det gick bra, inga ivägsmittande lagerkulor eller liknande hemska missöde.

Nu var det dags för nästa steg i min självutbildning. Det gick lite vilt till för min del på cykelpolon i söndags, så bakhjulet fick sig en liten smäll och blev lite vint. Varför då inte passa på att lära sig rikta själv tänkte jag, när jag kom hem? Läste på teorin i några böcker och började lugnt och metodiskt skruva på ekernipplarna. Och ta mig tusan om jag inte fick hjulet rakt igen! Nästan så jag inte såg var det var skevt förut, om det inte vore för de två tejpbitarna. Snart ger jag mig väl på och byter olja i dämparna också.

livet

Mycket i det lilla

Lämna en kommentar

Himlen var klar och molnfri och det var riktigt skönt att fika på altanen. Tills det small till och A såg förskrämd ut, varvid hon gick in. Norrut tornade det upp sig mörka svarta moln, och strax efteråt bara vräkte regnet ned. Och jag som precis skulle börja cykla hemåt. Efter en halvtimme gav det sig och jag gav mig iväg på blöta gator med det obligatoriska sprut-på-rumpan. Jag kom inte långt från Centralen förrän jag märkte att asfalten var snustorr. Uppenbarligen var det lokala regnskurar. Så lokalt att övriga City skonats och bara Centralen blev drabbat.

hälsa

Gräsligt

Lämna en kommentar

Det kliar och det rinner och jag känner mig eländig. Orkar inte jobba när det är så här, koncentrationen är i bott. Förra hyposensbehandlingen gjorde mig bortskämd, fick inte några besvär på flera år. Kroppen har helt enkelt glömt bort hur en allergisk reaktion känns. I lördags fick jag så en enorm allergiattack. Provade med allt, vitt vin, öl och whisky. Det enda det resulterade i, var sovmorgon på söndagen. Jag sov bort skiten helt enkelt. Vilket jag inte kan göra på jobbet, dricka whisky och sova. Bara härda ut.

cykel, hälsa

Självterapi

2 kommentarer

Ända sedan Olyckan har jag inte vågat cykla själv i skogen. Det sitter i skallen, jag vet. För vad är det som säger att jag ska luxera samma axel en gång till, nu när jag har tränat axlarna och fått större muskler som är starkare än före Olyckan? Men så är det, det sitter i skallen. Det som behövs är terapi. Cykla är bra terapi, sagt och gjort. Drog därför själv ut i skogen idag, någon gång måste jag ju våga. Höll mig i närskogen, kände att jag behövde fräscha upp mitt minne över alla stigar som går kors och tvärs där. Bra att komma ihåg dom som genvägar. Det var förvisso snälla stigar med mest rötter, inga branter eller dropp. Men det räckte för att rädslan skulle minska och egentryggheten öka. Bara fortsätta så här, så vågar jag slappna av mer när jag cyklar i skogen.