I bussarna finns det skyltar som informerar att hunden ska vara där bak och på tunnelbanan att de ska vara i tågets mittensektion. Gôrbra för oss allergiker, då vet vi var vi ska vara för att undvika en allergiattack. Men på skyltens andra rad står det ”gäller ej ledarhund”. Mycket egendomlig text. Hur vet ledarhunden att det inte gäller för honom? En hund kan ju inte läsa, och inte heller personen som ledarhunden leder, denne är ju blind! Och är jag mindre allergisk mot en hund, bara för att den är en ledarhund? Mycket egendomligt.
Von oben
En egendomlig känsla sprider sig när jag går ned till affären för att handla. Fast det är samma gata, samma torg, samma tunnelbanestation, så känner jag inte igen mig riktigt. Allt verkar så annorlunda.
Kanske är det för att jag har mina träskor på mig och därmed är 5 centimeter längre och ser allt från ovan?
Rekord i tårtkalas
Igår fick jag e-post från mitt hemförsäkringsbolag och de hade accepterat hela den summan som den gode Phil, aka Dr spoke, hade värderat min stulna Peugeot till. Redan förra veckan hade jag bestämt mig för att jag skulle ge honom en tårta för besväret, och idag när jag tog vilodag från styrketräningen, gjorde jag slag i saken. Irrade runt lite mellan Vanadisplan och Odenplan i jakten efter ett konditori, och hittade sedan Stinas Bageri strax bakom Cykling. Det blev en hallonmouse för sex personer och det borde räcka, tänkte jag. Fyra minuter senare hade de tre glufsat i sig hela tårtan! Tydligen var den garanterat både välkommen och god.
Floskeltoppen
– Vad har ni för tankar när ni hör det här, sätt er två och två och fundera
– Ta med de här tankarna hem och fundera på vad vi diskuterat
Många tankar på en gång. Mycket snack och liten verkstad. Det diskuteras och funderas över hur omorganisationen ska se ut och vad den kommer att betyda för oss. Den här gången – för förtielfte gången. Skeptikerna har varit med förr, vet att det brukar stanna vid diskussioner och tankeutbyte vid sådana här konferenser, sen går alla hem och gör som vanligt. Inklusive cheferna som ändå ska leda oss in i den nya organisationen.
Förr spelade vi floskelbingo på sådana här möten, men det var ingen idé, alla skulle iallafall fått bingo direkt. Det var så många fina ord på en gång, så många floskler och buzzwords, att jag fick floskelklåda. För att inte säga vilken allergiattack jag fick av ordet grupparbete…
Berömt skithotell
Grand Hotell i Saltsjöbaden är känt för många saker, bland annat den såkallade Saltsjöbadsandan. Den andan verkar som bortblåst, med arrogant personal som knappt behärskar de mest basala hälsnings- och vänlighetsfraserna som tack, varsågod, vad får det lov att vara och så vidare. Sådana fraser man tar för självklart på vilket hotell eller restaurang som helst oavsett klass och antalet stjärnor. Antingen talar de ingen svenska alls eller så säger de absolut ingenting. Vi får inte ett leende, inte en vänlig blick. Personalen bemödar sig inte ens att titta på oss när vi talar med dom. De beter sig helt enkelt överlägset och fisförnämt.
Det går inte att leva på gamla meriter hur länge som helst. Till slut hinner verkligheten ikapp och då går det utför. Imorgon får jag äntligen åka från det här skithotellet.
Dumt gjort
Igår var jag på Cykloteket och provcyklade en Commencal Meta 5.5, (en heldämpad cykel för 22 000 kr med 140 mm slag både fram å bak). Det var dumt gjort… Tur var väl att jag bara fick provcykla den i en korridor. Hade jag fått provcykla den i skogen hade slagit till och köpt den direkt. Men det var nära ändå…
Felaktig kroppsuppfattning
Börjar bli en ny vana det här, att cykla in i träd. Förra veckan prasslade det i buskarna och jag kollade efter vad det var, utan att se att jag cyklade in i ett träd. Högerhanden kom ikläm mellan trädet och styret och slet av en massa hud på en knoge. Det blödde rätt bra. I tisdags måttade jag för dåligt, och rände in med axeln rakt i ett träd. Självklart med högeraxeln. Det gick bra, axeln ser dock ut som det varit med om en vildkatt en het natt. Underarmen ska vi inte tala om hur den ser ut.
I helgen var det dags igen. Stötte till ett träd med vänsterarmen rätt hårt och trodde jag skulle få världens blåmärke. Istället har jag fått ett stort rivsår på underarmen och alla frågar vad jag gjort med mina armar. Säger som det är, att jag måttar dåligt och tror att jag kan klämma mig mellan tätt stående träd.
Måste nog omvärdera min egen kroppsuppfattning. Jag tror att jag är smalare över axlarna än vad jag egentligen är. Får helt enkelt acceptera det faktum att jag är rätt så välbyggd över axlarna och ryggen, en snygg kille helt enkelt. Svårt att ta till sig, får jobba på det.
Underskott av kapital
Återkommer till den givmilda inställningen cyklister emellan. Det ”lånas” slangar både till höger och vänster när man är ute och cyklar och någon får punka. Jag har inställningen att ger man en slang till någon annan och denne gör samma sak, får jag till slut en slang i retur av någon annan. Sympatisk inställning som många verkar anamma. Det liksom jämnar ut sig i längden.
Det började förra veckan när jag upptäckte punka bak på Salsan. Det var hål vid ventilen vilket är omöjligt att laga, det var bara att slänga slangen. Bytte slang , och tyckte inte det var mer med det. Trodde jag. Sen lånade Monglo Salsan och fick punka två gånger! Vid ventilen. Då slutade hon använda bakbromsen, och det höll. Tills idag när jag fick punka tre gånger. Vid ventilen. Försökte låta bli bakbromsen, men glömde bort mig fyra gånger. Punkorna kom inte vid inbromsningen, utan efteråt. Men iallafall. Något trasigt är fel. Riktigt fel.
Just nu känns det verkligen som jag ligger back och är skyldiga alla slangar. Efter sista punkan idag var det ingen som hade några fler slangar kvar, jag hade gjort slut på alla. De sista tre kilometrarna fick jag därför gå hem. Tråkig avslutning på en helskön dag med torra fina stigar med en duracellkanin som hare. Men jag var ändå glad att det inte hände ute vid Solsidan, en mil bort. Då hade varit tôlit att gå hem. Riktigt tôlit.
Bränt barn luktar illa
Det är torrt i skogarna mycket torrt. Istort sett alla lerhål är snustorra så cykeln blir inte lerig, bara dammig. Men det luktade bränt i Sicklaskiftet och jag blev lite orolig, bara det inte brinner och Världens Bästa Skog brinner upp! När jag kom hem blev den brända lukten mer påtaglig och trängde in i lägenheten, brandlukt luktar inte blomma direkt. En lätt branddimma lade sig över Kärrtorp och jag undrade om det brann i närheten, men jag såg ingen rök. Skannade av alla nyhetssajter för att få reda på var det brann. Efter ett tag fick jag reda på att det brann i Orminge, över tio kilometer bort. Ingen fara för min egen skog alltså, men det ändå olustigt när dimman ligger över våra hus och det stinker i lägenheten.
Alla goda ting äro två
Det är inte alltid tre är en enigheten, att alla goda ting äro tre. Det kan räcka med två. Vem har hört talas om tresamhet i ett par? Nej, just det, tvåsamhet är bra, två är tillräckligt. Två är att föredra.
Precis vad jag tyckte på dagens katt med namn Den Heliga Treenigheten. Benen orkade med att cykla alla tre varven runt stan, men skuldran och axeln gillade inte att sitta i framåtstupa läge. Körde ganska tungt på styrketräningen idag, särskilt vid utåtrotationen som jag körde i tre olika vinklar. Därför bröt jag dagens ”tävling” efter två av tre varv. Istället käkade jag Voltaren och Snickers. En helig tvåenighet det med.