Enkelt och skönt

Ibland krånglar man till saker i onödan i tron att det blir bättre än när det är enkelt. Och det hela eskalerar gärna att bli större och värre hela tiden. När det i själva verket är tvärtom. Så utrustade med mat och dricka begav vi oss iväg till Skansen för att spana in alla djur.

Värmen var nog inte den bästa för varken oss människor eller pälsbeklädda djur. De sökte skugga så de var svåra att se. Till och med sälarna hade lagt sig på botten av bassängen för att svalka sig. Älgen låg och andades tungt och såg mest ut att inte trivas alls. Inte lätt att vara djur i denna värmen.

Men vi hittade en grön gräsmatta och fällde ut vår filt för att äta och bara umgås. Så lugnt, så fridfullt, så avkopplande, så skönt. Hade gärna legat där hela dagen i gräset med min älskade. Det hade varit skönt. Men vi var bortbjudna på kvällen. Men tänk, att så enkla saker kan vara de skönaste och bästa. Varför ska vi krångla till allt hela tiden? Varför?

Snittslad stadsvandring

Det var så länge sen så jag har glömt bort hur de var. Och det var väl tur det, för det var inte alls som jag minns att det var. Alltså det där med att gå på stan med tjejen. Det var inte alls tôligt, långtråkigt eller mördande. Det bara var.

Kanske det kan bero på att det var jag som styrde var vi skulle gå utifrån hennes önskemål om typ av affär, för hon hittar inte i Stockholm. Så jag hade en osynlig snitslad bana som vi följde rakt fram utan avsteg. Inte fram och tillbaka hattande förbi samma ställe flera gånger som det blir när kvinnor får styra. En enda gång i varje affär i ett pärlband på löpande band.

En bra lösning hur man får en shoppingrunda att inte bli tråkig; hon bestämmer vad vi ska besöka, och jag bestämmer hur och när.

Sommarhalka

Valet av däck till en cykel är inte det lättaste. Vad är man ute efter, snabba lätta däck eller grova med grum grepp? Allt beror på underlag och syfte, tävling, träning eller nöje. De flesta på Happymtb gillar Schwalbes olika däck då de har en gummiblandning som medger grumt grepp på våta rötter och hällar. Typiska ”Hellasdäck” som det kallas. Många refererar till just Hellasområdet, att är däcken bra där så är de bra överallt.

Hellas förresten, en kortform av Hellasgården som fått gett namn på Sveriges mest besökta friluftsområde. Egentligen består det av det så kallade Nackareservatet, Hellasgården samt Erstaviks ägor. Det sträcker sig från Hammarbybacken och Björkhagen i väster ända ut till Solsidan ute i öster. Själv försöker jag uttrycka mig lite mer precist, som Sicklaskiftet för området mellan Hammarbybacken och Ältavägen, eller Erstavik för den östra delen.

Är ledigt i två dagar för att ägna mig åt Elin och cykling. Vi hade tidig samling vid Hammarbybacken och två andra slöt upp – som jag tyvärr glömt namnet på. I princip körde vi runt banan för singelspeed-vm 2006. Det var lite obehagligt väder, luften var väldigt mättad med varm klibbig äcklig fukt. Riktigt äckligt. Den höga luftfuktigheten gjorde att jag hade dåligt grepp på vissa hällar och rötter. Men jag kunde även tappa greppet på lösmark. Lite obehagligt att däcken var så opålitliga, att jag helt utan förvarning halkade omkring. Konstigt, jag kör med Fat Albert på min Surly, och de har erkänt bra grepp. Men troligen kan det bero att däcken är slitna, fick dom begagnade av Mathias. Särskilt bakdäcket är enormt slitet, den har till och med tappat flera sidodubb, vilket kan förklara ogreppet. Det medförde att jag tyvärr inte vågade stå på överallt med rädsla för att halka omkull ordentligt. Så jag fegade ut på en del ställen. Elin hade lånat min Salsa och cyklade som om han aldrig gjort något annat. Det var aldrig någon tvekan någonstans över någonting. Hon bara mörsa på med ett stort flin. Själv stod jag och tvekade med rädsla för våldsamma vurpor med min nya cykel.

Väl hemma efter turen satt vi och degade och drack Trappistöl, då jorhn kom förbi med ett utlovat bättre begagnat däck åt mig. Det var också ett Fat Albert, men mycket mindre slitet än mitt nuvarande bakdäck samt att det har tjockare sidoväggar. Mitt nuvarande bakdäck saknar en del dubb samt börja gå sönder i sidoväggarna, nästan så slangen är på väg att krypa ut.

Det är en härlig varm känsla att folk ger bort saker så där utan vidare. Sånt värmer. Tack Johnny för däcket. Nu ska nog greppet bli bättre så jag slipper fega ur och skamset se på hur Elin susar förbi med sitt flin! Här ska cyklas!

Bortskämd rygg

Har alltid haft lätt för att få ont i korsryggen. Oftast när jag går för sakta, för då har jag dålig hållning. Eller numera när jag cyklar länge. Sedan några år tillbaka, tränar jag magen mycket, då det är den som ska avlasta ryggen. Men nu har jag inte tränat magen alls på två veckor, inte ens core. Har tränat andra trevliga muskler. Och det märks…

I skogen cyklar jag mest på min heldämpade Salsa med flera växlar. Bakdämparen och alla växlarna gör att jag kan sitta mycket på den, utan att få ont i ryggen. Men nu med min enväxlade Surly utan bakdämpare, blir det jobbigt för ryggen. Man har rätt växel ungefär 20% av tiden, resten är det fel. Då får man stå upp och bryta. Och de få gångerna man sitter, så slår alla rötter och stenar rakt upp i ryggen. Och det märks…

Ryggen har blivit bortskämd. Men nu är det slut med det, det är dags att börja träna magen igen! Men även träna upp mina singlespeedmuskler, och då handlar det inte bara om benen, som får jobba hårt med bara en växel, utan även ryggen ska härdas. Det handlar om mer core och mer cykling på singlespeeden. Nu ska den bortskämda ryggen få se på andra bullar!

Tvåhundra

Vi började direkt på 110 och accelererade snabbt till 200. Det tar på krafterna att köra fort och hårt på så kort tid. Elin åkte hem till Karlstad i torsdags, så nu har kroppen fått vila en vecka. Skönt! Ikväll kommer hon och då kör vi igång igen. Full shunt varvet runt!

Att göra slut

Det var i någon slags utebliven 40-årskris som jag köpte min första måntinbajk, en Scott Tampico. Svart var den såklart! Det var skitkul att cykla på stigar i skogen, även om jag inte var så duktig i början. Slet hårt på den, cyklade mycket och överallt, då jag bara hade den cykeln. Efter ett år kände jag att jag växt ur Tampicon och köpte 2005 en ny ram, en heldämpad Salsa Caballero.

Tampicon blev då degraderad till pendlarhoj. Jag satte på slicks, tog av växlarna, lade kedjan på stora drevet fram, och bytte ut kassetten mot en 18-klinga jag fick av Markus F, å körde singlespeed med den. Körde med en stel gaffel ett tag, och det gick bra i stan. Men på SSSM05 gick det dåligt, då den gaffeln var lägre än vad ramen var byggd för, så jag slog i pedalerna hela tiden. Samt att det var för tung utväxling att köra på stora klingan fram. Man lär sig.

Men så tidigt i somras, upptäckte Loffe att ramen fått en smäll och risken för haveri fanns. Jag vågade inte köra på den, så jag beställde jag en ny ss-ram. En Surly 1×1. Det är inte mycket på Tampicon som är original från då jag köpte den, allt är utbytt utom vevpartiet som är kvar. Och allt på Tampicon har nu flyttas över till Surlyn, utom vevlagret som har fel mått.

Med lite vemod gör jag nu slut med min första måntinbajk, Scott Tampico. Så tack så mycket för de här tre åren, kära Tampico. Du har tjänat mig väl! Hoppas du får det bra däruppe i cykelhimlen.

Gôrgrum skrattfest

Vilken skrattfest, vad härlig den är. Svarar direkt när man trampar till. Helmulligt med stål! Jag är kär! Sorry Elin, du har fått konkurrens om min gunst!

Trampade ut med nya ramen, Surly 1×1 med de gamla Tampico-grejerna på. Lite skuffigt var det med så mycket som 2,0 bar i däcken, så mycket brukar jag inte ha. Tycker 1,8 känns mer trivsamt. Sen att Schwalbe rekomenderar minimum 2,0 är en annan sak…

Kändes dock i benen att mina singlespeedmuskler behöver tränas upp. Det var jobbigt, men hu så gôrskôj!! Det här kommer bli en dretgrum sommar!

Fotot på mig: Johnny Öhrn

Glömma det viktigaste

Alltid är det nåt man glömmer. Det känner jag direkt när jag låser hemmadörren och reser iväg någonstans. Vad kommer jag på först försent.

Klonens ville att jag skulle komma ner och hälsa på honom i Västervik. Bokade vandrarhem för en natt och tog bussen ned. Hade packat reselakan, en portion havregryn till gröt i en påse, UHT-mjölk, färdiga knäckemackor och en liten juice. Allt för en god frukost bortavid. Det var vid frukosten jag kom på vad jag glömt. Det viktigaste av allt. Kaffe! Jag fixar inte en dag utan kaffe till frukosten. På resande fot får frystorkat kaffe duga, men det stod kvar hemma.

Det var med skepsis jag gav mig ut i staden på jakt efter ett morgonöppet fik. Efter lite letande hittade jag Kafékoppen som var öppet och där fick jag äntligen mitt kaffe. Jag var inte ensam i jakten på en tidig kopp, där satt ett gäng gubbar och fikade. Tydligen stammisar för alla käkade samma sak till kaffet; våfflor med grädde och sylt. Utom jag, jag nöjde mig med en påtår.

Gräslig natttsömn

Inte förrän jag tittat på mig själv en stund i spegeln, förstod jag var jag var. Jag var iallafall inte hemma. Jag var på ett vandrarhem i Västervik och klockan var åtta. Riktigt sent för att vara mig. Igår vaknade jag fem, så jag lade jag mig tidigt igår, redan 22.

Men sömnen blev störd vid ett på natten, någon i huset eller det invid, spelade filmmusiken från Grease högt. Väldigt högt. Så högt att öronproppar inte hjälpte. Ett två timmars smörjvibrationer somnade jag. Förutom de sömnlösa timmarna på natten, sov jag hela tio timmar.

Inte konstigt att jag vaknade totalt disorienterad.