Nu är det nog dags att byta pinkoderna på korten tror jag. Har äntligen lärt mig dom utantill.
Det nya vita
Solen tog bra igår. Med nästan sex timmar ute igår, sitter jag här nu med knivskarpa kanter på överarmarna och låren. Skulle kunna tro att jag har hudfärgade cykelkläder på mig, men det är inte lika illa som för Rasmussen.
Det ska vara roligt
Solen sken och värmde skönt, så väst och ärmar åkte av tidigt. Målet var minst 14 mil med fika vid Saltå kvarn i Järna. Härligt tänkte jag, en ny runda och lite längre än annars. Det här ska bli skoj! Men för mycket vitt vin och för lite sömn under veckan tog ut sin tribut. Redan i Huddinge började låren skrika. Men jag hängde med till Saltå och fikade.
När låren fortfarande värker efter torsdagens backträning samt efter onsdagens och fredagens intag, då är det bara att erkänna sig besegrad av sin egen kropp. Jag har inget att bevisa, inget som måste gå i prestige, jag gör det här för att det är kul. Så efter färjan över Skanssundet, som blev halvfull med cyklister, fick jag anföra en lugnare klunga hemåt medans de andra drog vidare mot Årsta havsbad. Min klunga bestod av Rolf… ja, och så mig.
Fjortisar
Förlåt, det var faktiskt inte meningen, tänkte mig inte för. Erkänner att det är lite fjortisvarning på tilltaget, men nu står det 1-1 i fjortiskampen. Du får använda din fina scarf så inte sugmärket syns.
Nr 69: Så länge jag kan minnas
Jag har alltid varit här
så länge jag kan minnas
Jag har alltid suttit här
så länge jag har funnits
Suttit på min pall av ek
och sett ut genom mitt fönster
Har alltid sett på himlen
som för evigt har funnits där
Har alltid kisat upp mot solen
som för evigt har suttit där
Men ibland
kommer en skugga och skymmer solen
och förmörkar mitt rum
Och ibland
öppnas dörren som sitter i väggen
och lyser upp mitt rum
Så försvinner skuggan ifrån skyn
som aldrig har funnits där
Så stängs dörren bakom mig
som aldrig har suttit där
Jag har alltid varit här
så länge jag kan minnas
9 september 1987
Trångsynt
Funderar på att för mig testa en ny grej. Istället för att ha egna åsikter ska jag börja gnälla på andras åsikter. Ska inte bemöta de andras åsikter med sakliga argument, utan istället försöka förlöjliga den andra med diverse maktspråk. Det verkar kul, eftersom det är så många som gör så.
Vid närmare eftertanke, hur bra är det för självkänslan att inte våga ha en egen åsikt? Hur bra är det att vara trångsynt och reta upp sig på andra istället för att vara vidsynt och inse att alla inte tycker likadant? Jag skulle iallafall må dåligt av ett sådant beteende, andra verkar sakna den självkänslan.
Fred och krig
Gillar folk som kan prata, men det ska vara med substans. Även tomt kallprat med substans gillar jag. Men vad jag har svårt för är folk som inte lyssnar. Det är slöseri med min tid att ”prata” med någon som iallafall inte bryr sig om vad jag säger. Det har inget med att prata-mycket att göra, det finns folk som inte säger nånting alls, men ändå inte lyssnar.
Det är på dialogen vi når varandra, det är i samtal med varandra vi undviker missförstånd. Monologer har aldrig stoppat ett krig. Tvärtom, det brukar vara monologerna som startar krigen. Och dialogerna som avslutar dom.
Trekamp
Skjuta fågel var inte så svårt, bara sikta och skjuta; pang död. Svinga golf var värre, vågade inte ta i och svinga till ordentligt, jag är fortfarande mentalt skadad i axeln. Bowling däremot gick bättre, strike efter strike. När dopingen börjad ta, tappade jag dock koncentrationen lite och förlorade. Bowlingklotets nästan sju kilogram kändes efter ett tag i underarmen, ovan som jag var. Mina underarmar kommet att se ut som Karl Alfreds, med skillnaden att det bara gäller höger underarm. Hur lustigt kommer inte det se ut?
Plakat
Trodde jag skulle få se schlagerfestivalen på teve, men det var tydligen en studentfest med två packade ryssar som skrek WOWOWOWWOWOWOW EUROPA HALLO hela tiden. Eller gick dom på ecstasy?
Fängslande
