Etikettarkiv: Fredrikshof

Hur mycket snor kan en näsa producera?

Samling
Den skarpsynte läsaren, ser direkt att det inte är 23 cyklister på bilden. Den togs innan alla hade kommit.

Igår lördag sattes ett årsbästa, då hela 23 glada cyklister dök upp vid Farsta simhall klockan 10 för att delta i Vinterklungan och lite cykling på Södertörn. Vi blev två grupper, Mikael tog mellangruppen och resterande 12 tog jag, med loken Stefan som draghjälp till Huddinge. det var grym motvind och trots att vi alla låg på rulle bakom icke kortväxta Stefan, fick vi kämpa hårt. Självklart började min höft smärta.

Det där med fartsträckor har jag dragit ned på, men vid de två brantaste backarna vid Pålamalm, de är faktiskt runt 13%, lät jag alla klättra på eget bevåg, med samling på krönet. Förvisso är det en övning i sig att hålla ihop en klunga i två raka snygga led i en brant, men med tunga cyklar och tunga dubbdäck, är det ganska hopplöst.

Återsamlingen blev som vanligt vid korsningen vid Södertäljevägen, och högen av bananskal växer sig allt högre. Måste föreviga den nästa gång.

Hemåt gick det naturligtvis geschwindt i medvinden, men motvinden hade redan tagit två offer, men nej, de fick inte cykla hem själva eller ta pendeln. Vi sänkte farten och höll koll på dom.

Som vanligt blev det raggmunk och fläsk med kaffe och en Heineken på Farsta gård. och då jag hade hela sju tjejer i min grupp, satte jag mig såklart vid tjejbordet! Hamnade brevid exet och la in en hint om att jag gärna följer med till Åre igen.

Svaret på frågan måste räknas i liter. Minst.

Rô rôvhäng

Det viktigaste på en cykel tycker jag är sadeln. Det är där i princip hela min kroppstyngd vilar och på sadeln ska jag sitta många timmar i sträck. Min nuvarande en Specialized Toupe Comp Gel, perfekt för oss tunnhåriga gubbar, satt som en smäck fast under rôven, redan första turen när jag köpte den för nästan två år sen. Under de sista regniga nio milen i lördags började jag få ont runt vänster sittbena, och väl hemma såg den lite ledsen ut. Det konstgjorda skinnet på vänstra halvan av sadeln var skrynkligt och klämde jag på den kändes det som all stoppning var borta. Klonen fick klämma utan att han fick veta varför och sa samma sak.

I söndags skulle jag ta ett lugnt återhämtningspass för att lösa upp låren lite. Lugn blev det, jag lovar, men kort blev det inte. Vid Färentuna kyrka insåg jag nämligen att det är fem mil hem också. Och det gjorde ondare och ondare runt vänster sittknöl. Obra rôvkänsla helt enkelt.

Men tror ni inte att sadelskapet återhämtat sig när jag klev in på Cykelcity på måndagen och ville reklamera den missformade och stoppningsförlorade sadeln? Flera klämde på den och ingen märkte nåt fel på den, inte ens jag. Typiskt. Dock så tyckte Marcus att den var “välanvänd” och vi började diskutera alternativ till ny sadel. Jag kan ju inte köpa likadan rätt av, för reklamera såg jag som utsiktslöst när den var som den skulle i butiken. Började klämma på en likadan fast av modegenren Toupe Expert med mindre stoppning och därmed lite hårdare, samt 55 gram lättare. Gud vad snabbare jag kommer bli! Men bara köpa utan att prova funkar ju inte, så jag fick med mig en lånesadel att testa en vecka.

Nu har jag testat den 9 mil idag och inte fick jag ondare i rôven iallafall. Men helt smärtfritt var det inte. Å andra sidan smärtade hela bäckenet i den hårda motvinden. Den får ny chans på lördag.

Visst matchar min ram perfekt i rött och vitt? Den passar utmärkt till våra klubbkläder dessutom! Synd att jag inte får behålla den, utan måste köpa en vanlig tråksvart.

Autentisk vätternträning

Caroline, Elin, Mikael och Elin laddade inför regncykling

När Elin kallar är det bara att ställa upp. I lördags var det dags för hennes sub12-grupp att träna och jag la mig förstås i och ritade ihop en runda där målet var mer än 15 mil och fika vid Saltå kvarn. Allt gick bra dit och hummusmackan var lika god som alltid. Men sen började problemen. Först ut var Caroline som inte kunde växla ned bak. Hon försökte och försökte och tappade fart. Vi stannade och jag drog och drog i vajern och jag fick ned kedjan manuellt. Väl vid Mörköfärjan där färjekarlen snällt körde en extratur så vi slapp vänta 25 minuter på nästa, såg vi att vajern hade fransat upp sig på flera ställen. Lika glad som alltid utbrister Caroline “första gången jag får ringa pappataxi“.

På väg mot Ösmo började regnet tillta men inte värre än att vi fortsatte utan regnkläder. Väl där fyllde vi på vatten och tog på oss regnjackorna då det hade börjat regna ordentligt. Men då ville Elin inte åka med längre. Hon hade tappat all ork men jag övertalade henne att åka med till Västerhaninge då det därifrån går fler tåg per timme än från Ösmo. I Västerhaninge valde ungefär hälften att ta pendeln men efter en microsekunds tvekan valde jag att trampa vidare hem. Hellre vara blöt och varm på cykeln, än blöt och kall på pendeltåget. För blöt var jag. Redan efter tio minuter i den nya klubbregnjackan kände jag hur det skvalpade i ärmarna! När jag höll upp handen för att göra stopptecken, kände jag hur det rann vatten utefter armarna! Vilken skitjacka! Troligen är ventilationen i armhålorna för stora, att det är där det läcker in. Den får duga som en dyr vindjacka.

Det blev totalt 16 mil, varav de sista 9 milen i ösregn. Bra träning inför Vättern, vilken jag inte ska köra. Mer om det en annan gång.

Firmafesten

Anders går igenom tvåpar

Allt går alltid att göra bättre! Men jag har svårt att tänka mig hur arrangörerna för Roslagsvåren ska kunna förbättra det som blev perfekt. Tillochmed vädret fick de till igår

Roslagsvåren är där alla samlas, från de som vill lattecykla runt i Roslagen till de som vill träna tillsammans i någon sub-grupp inför Vättern. Som på en firmafest går jag omkring och hejar och snackar till höger och vänster på bekanta och obekanta inför starten där över 1000 förväntansfulla cyklister hade samlats denna härliga vårdag. Jag och Anders, liksom flera andra, skulle vara ledare för mastergrupper och Anders tycker jag är en bra ledare så det såg jag fram mot.

Caroline, vad säger stilpolisen om gråa strumpor?

Ibland funderar jag på om jag kanske är lite för hård i mitt drillande när jag leder, men snabbt insåg jag att jag är relativt snäll i jämförelse med Anders. Inte alls menat att Anders är osnäll. Ånej! Men han är hårdare än vad jag är på att hålla ordning i leden, vilket jag som sagt tycker är jättebra. Jag gillar ordning och reda, då blir det säkert. Jag kan alltså andas ut, jag är inte för hård. Det är de andra som är för snälla.

Tyvärr blev det två vurpor, varav den andra resulterade i att Caroline gick i diket. Då samma man var inblanda i båda vurporna, morrade jag till och tydliggjorde för hela gruppen att jag inte gillade nivån på säkerheten. Efter det skärpte dom till sig och resten av resan blev så där stabil och bra som det bara kan bli i en fin grupp.

När Caroline kom upp ur det där diket utbrast hon med ett leende (hon ler iofs alltid) överlyckligt att hon äntligen varit med om sin första vurpa. “Dumt fôlk” som Gustaf Fröding skrev. Inte en gnällig fotbollsspelare säger jag, Caroline är en tuff cyklist.

Gnäller inte som fotbollsspelare

Cyklister är tuffa, cyklister är hårda. De gnäller inte som fotbollsspelare. Som jag skrev för en vecka sedan, fick två i gruppen besöka akuten. Den ena kom till träningen två dagar senare, rejält omplåstrad. Den andra kom idag efter en vecka med lite ont i axeln som hade gått lite ur led, men gnällde inte som en fotbollsspelare. Fick senare idag av vederbörande ett meddelande: “Tack för att du fick mig till träningen idag är så nöjd nu. Skickar med en bild som säger allt om cyklister vs fotbollsspelare“. Och så bifogade hon nedanstående tidningsurklipp, som säger allt utan vidare kommentarer än att det även gäller kvinnor.

Har du inte fikat har du inte cyklat

Cykling och kaffe är så förknippat med varandra att jag brukar säga att har du inte fikat har du inte cyklat. Fler av personerna på bilden har inte cyklat, trots vad bilden säger. När ett fåtal av oss åkte och fikade efter gårdagens härliga runda på 9 mil med 28,2 i snitt i 21 graders värme – åkte vissa hem till viktigare ärenden och några satt på Huddinge sjukhus och väntade på röntgen.

Alla mår bra. Så bra att de grämer sig för att de inte fick fika och därmed inte cyklat. Men lugn, jag kan gå i god för er. Ni har cyklat och det med bravur. Trots att ni inte fikade. Hoppas få se er på träningarna snart igen!

Ledarskapets fördelar

Tydlighet är det positiva omdömet jag oftast får höra om mitt ledarskap. Både på jobbet och på träningen. Även om alla inom klubben inte uppskattar mitt ledarskap, så fick jag idag inte bara muntlig uppskattning, utan fysisk. Och nu menar jag inte att jag fick skjuta på två flickor med en hand på deras rumpor när de var trötta. Utan riktiga grejer liksom. Först var det Carina som kom med en bunt bars med presentsnöre runt. Det var som tack för att jag tvingade i henne en bar i onsdags när hon bonkade.

Muta #1 från Carina

Tillbaka på Farsta gård efter dagens nybörjarträning, bjöd Valentina mig på bakelse, kaffe och öl. Som om det vore det mest naturliga i världen, tog hon fram ett tårtljus ur en tändsticksask som hon förvarat i ryggfickan hela cykelturen, och tände på. Snacka om seriös överraskning!

Muta #2 från Valentina

Ibland känner jag mig som en jobbig ledare, som tjatar, övertalar och tvingar mina medcyklister att växla till bättre växel, inte avbryta träningspasset samt äta och dricka. Men så kommer sånt här som uppskattning för att jag just är en finne i röven på dom.

Fick jag hångla då? Nej, det erbjudandet fick jag aldrig. Men det närmaste jag kom var när jag lånade ut min Symbicort till Camilla som fick svårt att andas.

Tack flickor och alla andra som visar uppskattning för det jag gör!

Rosornas krig

rosen Gunilla

Första majcykling med start redan klockan 12 för att komma hem tidigt. Trodde vi.

Härligt väder och ganska snabbt insåg jag att vintertröjan var för varm. Målet för dagens tur var att köra i sub12-tempo för att träna den gruppen inför Vättern, vilket innebär 26-27 i rullsnitt.

Men vilken röra det blev. Jag brukar aldrig glömma dricka och brukar hålla koll på andras intag. Men inget av det lyckades jag med. Hade fullt sjå att få folk att trampa. Det började med kedjebrott redan efter 50 m! Och redan på Ågestavägen var det luckor delux, och på Glömstavägen var vi nere i 22 i marschfart på platten. Då går de inte att hålla planerade 26 i snitt! Och sådär höll det på, det blev ryckigt då många inte ens orkade med 24 i snitt. Undrar hur de ska klara 26-27 i snitt i 30 mil om två månader, när de inte ens klarar 24 i snitt efter 5 mil?

Sakta minskade skaran från 12 till de 8 som kom fram till Farsta efter 11 långsamma men ändå jobbiga mil. Samtidigt, är det svårt för mig att hålla igen och köra långsammare än under min förmåga. Nåt jag verkligen måste träna på, att anpassa mig till en låg hastighet.

När realiteten hinner ikapp

I höstas anmälde jag mig till en av Fredrikshofs mastergrupper för årets Vätternrunda. Tänkte jag skulle klara under 10 timmar någon gång. Men tyvärr har jag inte hunnit bli så kurant i höften som jag hoppats på, även om vi nu gör framsteg med laser. Mejlade därför de andra i min sub10-grupp att jag tyvärr får avböja. Svaret jag fick från en av deltagarna värmde.

Synd att det inte funkar med SUB10 fysiken och man kommer att sakna dina glada tillrop 🙂 i cykeltåget.

Nu är bara frågan om jag klarar sub12, den gruppen saknar nämligen ledare och Elin är pepp på att vi ska leda dom. Får fundera en vecka till. Återkommer i ärendet.

Skärp dig för fan!

över 80 cyklister samlade i Fartsa

Jag är en dålig människa. Jag är en dålig bloggare. Skärpning på det. Kan det bero på att euforin över att våren äntligen är kommen och klubbträningarna i Farsta satt fart med besked? Därmed gör jag här en liten sammanfattning om vad som hänt, hur det känts och vad jag har för reflektioner på det.

Nu senast i lördag var det över 80 cyklister som samlades vid Farsta simhall för att träna med oss. Enligt rykten är det över 200 som samlas ute i Brostugan. Så det här med att cykla i grupp på asfalt är trenden. Av dessa 80 som alltså var i Farsta, var det 30 nybörjare vilket är jätteroligt att så många är nyfikna i den ädla konsten att cykla snyggt i grupp. Dock kände vi en liten ledarbrist vid denna anstormning, men det finns gott om dioder, sån halvledare som jag var en gång. Hoppar in vid behov.

Extra roligt var att jag fick med Ove min gamla läromästare i ledarollen, i min nybörjargrupp efter delningen. Han har varit sjukskriven en längre tid, men är nu äntligen uppe i sadeln igen. Han verkade dock lite timidare än förr, men kunskapsförmedlingen fanns kvar. Härligt!

Mika går igenom hur tvåpar fungerar,
och Ove hänger på cykeln

Att harva runt med glada nybörjare är utvecklande för mina ledaregenskaper och även om farten faktiskt blev runt 25 i snitt, så utvecklar det mig inte som cyklist. Därför satsade jag på söndagsträning igår, även om motvinden till Farsta och stummande ben försökte övertyga mig om att sängen hade varit bästa platsen en solig söndag. Vi blev åtta personer i min grupp med målsättning på runt 27 i rullsnitt vilket vi höll med råge. Ingrid droppade tyvärr av redan vid Tullinge och hon må vara en stark och duktig pensionerad cyklista, men cykla två dagar i rad var nog inte hennes grej. Men efter ett tag fick vi påfyllt av en kille som missat hela samlingen med en halvtimme och jagat ikapp oss. Efter Pålamalm och fartsträckan där de starka fick trötta ut sig, blev vi grymt jämna och vi höll bra fart utan ryck och konstigheter. Alla var lika lyriska över hur bra vi jobbade ihop, så vi struntade i alla brukliga fartsträckor och jaktstarter. Det var sådär gudomligt härligt flyt hela vägen hem i medvinden att jag fick gåshud.

Och det är så cyklingen ska vara, glädjefylld, härlig och lustfylld.

Cykla snyggt och kramas i trafiken!