Idag (ska det ju vara!) är det dags igen för årets cykeltur. För fjärde året och för mig tredje gången, är det dags för Happy Witch Ride -07! Vilket innebär att cykla på Roslagsleden på hösten när det förhoppningsvis är som överjävligast väder som regn och kyla. Vi kör den i två varianter, den långa från Grovsta på 10 mil och den korta från Domarudden på 6 mil. Båda med målgång vid Danderyds kyrka. För er som inte vet, är Roslagsleden en vandringsled som till större delen slingrar sig fram genom Roslagens skogar på smala stigar. Torra stigar, leriga stigar, steniga stigar, rotiga stigar, ja alla dess sorters stigar.

De som kör den långa turen från Grovsta får starta tidigt på morgonen innan solen gått upp och sluta i Danderyds mörker. Därför väljer jag som jag gjort tidigare år, den korta från Domarudden. Då kan vi både starta och sluta i dagsljus, och slipper släpa på pannlampor och batteripack.

Första året som jag körde Happy Witch Project II var år 2005. Då körde Kaj och jag från andra hållet. Vi började vid Danderyds kyrka och cyklade norrut och mötte upp de som kom från Grovsta och sen cyklade vi tillsammans söderut igen.

Min riktiga Witch blev Happy Witch Ride -06. Då var det bara jag och Kaj som körde från Domarudden, och som det hör till på en en Witch Ride, så var vädret perfekt. Bara några plusgrader och regn hela dagen. Och kan man köra vilse, så gör man det. Vi körde fel en mil och kom tillbaka till vår utgångspunkt Domarudden! Då var det bara att bita ihop och bara börja om igen.

Iår verkar det som vi blir fyra stycken från Domarudden. Jag, den gode vapendragaren Kaj, Nisseson och Jocke. Vi får se vilka som klarar sig fram helskinnade, vilka som blir vilse i skogen, eller blir kvar för alltid. Vädret blir tyvärr annat än bra. Det blir +10 grader och soligt. En Witch Ride kräver regn och max fem plusgrader.

Tänkte försöka kicka upp bilder live direkt från skogen på min nya fotoblogg ”Zonens mystik”.

Jag undrar hur det står till egentligen. Är jag inte riktigt klok, eller är jag fisk?

Letandet efter nya stigar och leder fortsatte med uppstigning halv sju en lördagsmorgon. Två tappra stålhästryttare startade i arla morgon vid Saltarö för att bege sig ut på Värmdöleden. Marken var frostnupen och ryttarna ville snabbt få upp värmen, och cyklade fel redan efter två meter. Bra jobbat! Men varma blev vi.

Värmdöleden var med få undantag cykelbar hela vägen. Märkningen var överlag klart godkänd, utom på vissa ställen där den var usel. Metoden att kartan är sann och verkligheten är felaktig, brukar för det mesta fungera, men inte idag. Leden var omdragen på några ställen, sedan min nyinförskaffade Terrängkartan var tryckt. De felkörningarna vi gjorde värmde inte i en kartfetischists hjärta.

Vi dividerade länge vem som hade bästa utväxlingen på sin singlespeed, jag med mina 32/18 eller Mattias med sina 32/16. På cirka 34 kilometer stig var det nog jag som oftast hade mest rätt utväxling. (Här ska jag väl påpeka att med en singlespeed är det sällan man har rätt växel, det liksom tillhör konceptet, oftast är det bara fel.) På grusvägarna och framförallt på de 18 kilometrarna asfalt på transportsträckan hem, hade nog Mattias smartare utväxling. Där fick jag trampa mig varm på hög kadens för att hänga med.

Vädret var kanon! Vindstilla, några få plusgrader, molnfritt och värmande sol på många ställen. Första timmen frasade det i marken under våra hjul, men snabbt fick vi lätta på klädseln för att inte bli genomsvettiga. Värmdöledens början vid Strömmen, där vår resa slutade, låg i skugga. Den medhavda pluntan värmde fint, så fint att sista biten ner till fiket i Velamsund var ganska snacksalig.

I jakten på nya stigar och leder att utforska, började jag snegla på Booleden och Värmdöleden på Boo och Värmdö. Jag och Mattias planerade att cykla där i slutet på sommaren, men min luxation satte stopp för planerna. Men nu har det blivit såpass bra att jag ville prova hur det går att cykla. Tyvärr så var Mattias krasslig så det skulle bara bli jag och min kamrat Johan från LFC (Lattefarsornas Cykelförening). Trodde jag tills imorse, även han blev krasslig.

Det var med en viss nervositet som jag började cykla på Booleden. Det var andra turen efter luxationen, förra var på SSSM07. Samt att denna gång var jag ensam, det enda sällskap jag hade var Johans bilnycklar. Så jag tog det väldigt lugnt, ville inte riskera några vurpor och skador. Leden började vackert på släta fina motionspår men övergick till lite mer stök och bök. Axeln klarade sig fint i stöket men jag tog det lugnt hela tiden, tog inga som helst chanser.

Vid Velamsund där jag stannade och fikade medhavd kaffe, finns en vinodling med anor från 1600-talet. Vet inte om de får något vin, men rankorna såg ju levande ut, trots bara +5 grader.

Efter cirka 15 kilometer tog Booleden slut och Värmdöleden tog vid. Då var det bara att trampa tillbaka till Boo hembygdsgård där jag parkerat Johans bil som jag fått låna. Tack Johan, du är en riktig hederstryffel! Någon mil på asfalt med singlespeed, så det tog sin lilla tid. Men solen sken och det blåste inte så mycket.

En trevlig liten tur som totalt blev 3 mil på min singlespeed. Så hur var Booleden då, buu eller bää? Leden är av varierad karaktär, släta motionsspår, stigar med lite stök och bök, grusvägar genom skiftande landskap samt välmarkerad. Aldrig någon tvekan om var den gick. Den var bää, med andra ord helt godkänd.