När lägret började i söndags klockan 14, ville inte Klonen att jag skulle vara pappa, utan lägerledare. Därför titulerade han mig hela veckan med:
– Herr Lägerledare!
Jag svarade då alltid med:
– Ja, unge herr lägerdeltagare?
Nu är lägret slut och han börjar åter titulera mig pappa. Skönt att bli pappa igen.
Vaknar:
Hallå?
Eko…
Tomt!
Till frukost vill jag förutom gröten och kaffet, läsa min Dagens Nyheter. Har inte tidningen kommit när det är frukostdags, blir det en konstig frukost. Sitter då och läser innehållsförteckningen på frukostmatsförpackningarna istället. Jag bara måste läsa något när jag äter frukost.
Tidningen har jag därför eftersänt till Malmköping så jag får min morgontidningen även här. I adressändringen finns tillägget ”brevlåda saknas, lägg tidningen på lastbryggan”. Det fungerade fint förra året, men iår verkar det inte som tidningsbudet vet vad en lastbrygga är, då denne har lagt tidningen på ett bord varje morgon. Helt ok för mig, utom de dagarna det regnat och jag fått en genomblöt oläsbar tidning. Inte så smart av budet.
Meningen var att jag skulle sätta upp brevlådan när jag kom på midsommaraftonen. Inte bara för min skull, utan för andras som också vill eftersända sin tidning och sin post. Men av olika skäl har det inte blivit av. Men igår började några av juniorerna tjata på mig ”glöm inte brevlådan”, så jag letade upp den och tog den under armen. Vet inte riktigt hur det gick till, men av någon anledning la jag ifrån mig den på ett bord igår kväll. Där blev den liggandes tills jag idag ånyo tog den under armen och knallade omkring med den en stund. Kände mig skitviktigt, som att brevlådans existens var köpingens viktigaste sak.
Efter många om och men sitter den nu uppe på stationshusets gavel, nära den där lastbryggan. Nu borde väl tidningsbudet se den och förstå att tidningen ska ligga däri? Det tog en vecka att skruva i två skruvar, så jag kommer iallafall inte glömma brevlådan.
Varje morgon klockan åtta är frukosten serverad i Braxrummet. Två juniorer har matlag och ansvarar för dukningen och självklart serveras det gröt. Ett snabbt överslag finner jag att ungefär 75% av ungarna käkar gröt och ser en parallell till vilka som arbetar bäst. De andra käkar sockerflingor eller bara mackor. Själv skulle jag bli väldigt kinkig utan gröt, känna mig ouppvaknad. Jag skulle helt enkelt braxera långt före lunch.
Efter många om och men skaffade jag mig kabel-tv med en herrans massa kanaler. Inte för att det blev fler bättre program att titta på, men några favoriter kan jag nu få se. Jag tror jag ser på tv cirka 3 timmar i veckan. På måndagar är det 24 på TV 4 och på fredagar är det dubbelavsnitt av Stargate Atlantis på TV 6. Började kolla på Battlestar Galactica på fredagsnatten på femman, men abstinensens tog över så jag laddade ned alla tre säsongerna och glanat flera timmar i sträck på dem. Svårt att slita sig.
Här i Malmköping har jag inte kollat på tv en enda sekund. Och jag saknar det inte alls. Så befriande! Har mest slösurfat några minuter men framförallt bara umgåtts med de andra på kvällarna. Men även om jag velat se på tv går det inte. Tv:n har varje kväll varit okuperad av juniorerna som kollat igenom alla avsnitt i dvd-boxen av Hipp Hipp. Varje kväll, varje år samma dvd-box om och om igen. Som en liten tradition. Fast ibland kommer någon med en diggarfilm från någon spårvägsstad och då går diskussionerna höga om växlar hit och linjesträckningar dit.
För säkerhetsskull har jag dock programmerat videon hemma och spelar in mina favoritavsnitt. Helt tevefritt liv vågar jag inte ha. Inte ens en vecka.
För några år sen jobbade jag i Sundbyberg. Brukade då klippa mig hos frisören på Järnvägsgatan. Först efter några års besök, tog hon fram spegeln så jag kunde se hur det blev där bak. Då fick jag se tomheten. Tycker det oerhört fult med frisyrer där håret är långt och flinten lyser igenom på toppen. Så det var bara att gilla läget och jag bad frisören ta bort allt hår. Hon protesterade med att hon lagt ned en halvtimma med att klippa håret. Men jag gav mig inte, så tillslut körde hon med trimmern inställt på tre millimeter.
Senare köpte jag mig en egen trimmer och kör numera helt utan distansen. Så håret brukar vara max en millimeter. Mycket praktiskt, lättskött och billigt.
När vi idag målade Malmakvarns hållplatskur var jag glad att jag har stubbat hår med en tomhet på skulten. Fick en färgklick mitt på flinten, så det var bara att torka av. Praktiskt och lättskött var det.
Några deltagare är mer svårväckta än andra på lägret. Klonen har tagit det som sin uppgift att väcka dom med kastrullock och vi andra står bakom och skådar spektaklet.
Imorse saknades Klonen själv vid frukostbordet, så Mathias tog då över rollen som kastrullocksväckare. Klonen vaknade med kommentaren:
– Nu vet jag hur det känns.
Bussen från 1968 gillar inte regn. Vindrutetorkarna braxerade när de behövdes som mest. En ny buss kallades ned från våra samlingar i Uppsala. Det är rätt spännande att sitta med 16 hungriga barn på en bussdepå under Essingeleden och vänta. Men till slut efter två timmar, kom vår H80 och tog oss vidare hem mot köpingen. Även den bussen är från 1968, så vi höll tummarna.
Braxera är ett internt ord inom Svenska Spårvägssällskapet. Vanliga döda brukar säga att något trasigt har blivit fel. Andra som exempelvis inom sjöfarten, säger kuka ur. Vilket är ganska symboliskt för idag.
Det blev inte mycket sova inatt. Långa nattliga samtal sista kvällen med tidig uppstigning. Lägret ska på utflykt och Elin ska flyga iväg. Vid Östra station följer jag med henne ned i tunnelbanan, så hon kommer iväg åt rätt håll. Medvetet missar hon ett tåg så vi får tio minuter extra för avsked. Tio långa minuter. Tio tunga minuter.
Utfärden gick med gammal trävagn på Roslagsbanan. Sakta smygande kom Tomheten och avväpnade mig och jag välkomnade Tröttheten. Jag slumrade in. Besöket på den jättefina trädgårdsjärnvägen var tyvärr en mellanakt, en lång väntan på att spelet skulle börja igen. Väl tillbaka på vårt utfärdståg, återkom Tomheten och Tröttheten. Jag somnade in stenhårt ända ned till Östra.
Ikväll ska jag välkomna Tröttheten och förvalta Tomheten. Njuta av ensamheten och ladda upp inför återföreningen om sex veckor.
I fyra dagar har vi nu umgåtts, mer eller mindre hela tiden. Förutom några timmar igår och idag då jag skrapat färg och målat en hållplatskur. Imorgon åker hon för att mönstra på i Dublin och blir borta i sex veckor. Undrar vad jag kommer att känna under den tiden. Sakna henne kommer jag göra, men hur mycket? Galet mycket, sjukligt mycket eller bara? Det återstår att känna.
De här fyra dagarna har iallafall varit underbara med mycket skratt och glädje. Tyvärr har vi känt oss lite påpassliga med 16 barn runt omkring oss hela tiden. Så vi har en längtan efter att få vara bara vi. Vilket vi ska ta igen när hon mönstrar av. Då kommer jag stå där på Arlanda som en matroshora och välkomna min sjöman.