Vaknar:
Hallå?
Eko…
Tomt!
Kategoriarkiv: känslan
Hårborttagning
För några år sen jobbade jag i Sundbyberg. Brukade då klippa mig hos frisören på Järnvägsgatan. Först efter några års besök, tog hon fram spegeln så jag kunde se hur det blev där bak. Då fick jag se tomheten. Tycker det oerhört fult med frisyrer där håret är långt och flinten lyser igenom på toppen. Så det var bara att gilla läget och jag bad frisören ta bort allt hår. Hon protesterade med att hon lagt ned en halvtimma med att klippa håret. Men jag gav mig inte, så tillslut körde hon med trimmern inställt på tre millimeter.
Senare köpte jag mig en egen trimmer och kör numera helt utan distansen. Så håret brukar vara max en millimeter. Mycket praktiskt, lättskött och billigt.
När vi idag målade Malmakvarns hållplatskur var jag glad att jag har stubbat hår med en tomhet på skulten. Fick en färgklick mitt på flinten, så det var bara att torka av. Praktiskt och lättskött var det.
Känslan av väckning
Några deltagare är mer svårväckta än andra på lägret. Klonen har tagit det som sin uppgift att väcka dom med kastrullock och vi andra står bakom och skådar spektaklet.
Imorse saknades Klonen själv vid frukostbordet, så Mathias tog då över rollen som kastrullocksväckare. Klonen vaknade med kommentaren:
– Nu vet jag hur det känns.
Välkomna tröttheten
Det blev inte mycket sova inatt. Långa nattliga samtal sista kvällen med tidig uppstigning. Lägret ska på utflykt och Elin ska flyga iväg. Vid Östra station följer jag med henne ned i tunnelbanan, så hon kommer iväg åt rätt håll. Medvetet missar hon ett tåg så vi får tio minuter extra för avsked. Tio långa minuter. Tio tunga minuter.
Utfärden gick med gammal trävagn på Roslagsbanan. Sakta smygande kom Tomheten och avväpnade mig och jag välkomnade Tröttheten. Jag slumrade in. Besöket på den jättefina trädgårdsjärnvägen var tyvärr en mellanakt, en lång väntan på att spelet skulle börja igen. Väl tillbaka på vårt utfärdståg, återkom Tomheten och Tröttheten. Jag somnade in stenhårt ända ned till Östra.
Ikväll ska jag välkomna Tröttheten och förvalta Tomheten. Njuta av ensamheten och ladda upp inför återföreningen om sex veckor.
Sista natten med matrosen
I fyra dagar har vi nu umgåtts, mer eller mindre hela tiden. Förutom några timmar igår och idag då jag skrapat färg och målat en hållplatskur. Imorgon åker hon för att mönstra på i Dublin och blir borta i sex veckor. Undrar vad jag kommer att känna under den tiden. Sakna henne kommer jag göra, men hur mycket? Galet mycket, sjukligt mycket eller bara? Det återstår att känna.
De här fyra dagarna har iallafall varit underbara med mycket skratt och glädje. Tyvärr har vi känt oss lite påpassliga med 16 barn runt omkring oss hela tiden. Så vi har en längtan efter att få vara bara vi. Vilket vi ska ta igen när hon mönstrar av. Då kommer jag stå där på Arlanda som en matroshora och välkomna min sjöman.
Några extradagar
Egentligen gillar jag inte sms. Har svårt att uttrycka mig med bara tio tangenter. Det går åt så många sms innan man fått sagt det man vill och sedan ska man reda ut alla missförstånd. Nej, jag gillar att samtala med folk. Men ibland får jag trevliga sms. Imorse fick jag ett sådant från Elin.
Påmönstring England ons 27 juni.
Två osäkra dagar har helt plötsligt förbytts till fem säkra. “Njutning och flow” som Tobias skrev i sin blogg. Nu har vi flow. Jag ringer upp henne och svarar “då får du stå ut med mig i fem dagar“.
Klockan är inte ens nio på morgonen, och jag avslutar redan dagens andra samtal. Vi skakar virtuellt på huvudet åt varandra. Vi är inte kloka. Men äntligen ska vi få träffas igen, det var två månader senast.
Så nu känns det lite pirrigt det här. Vet inte hur det kommer sluta, men jag känner att det kommer att bli någonstans mellan bra och skitbra. Blir det bättre än så är det kanoners, men jag vill inte hoppas för mycket utifallatt. Fem spännande dagar kommer det iallfall att bli. Nu är det 52 timmar kvar. Det pirrar…. snart så…
Känslan för tänket
“Låt förnuftet råda” brukar det låta. Eller “använd sunt förnuft“. Men vad är förnuft? Hur använder man sitt sunda förnuft? Svårt att förklara, kan inte sätta fingret på det, men jag har en känsla för vad det innebär, förnuftet. Jag är ingen filosof, men att använda sitt förnuft är när man tänker till, använder sitt eget tänk utifrån sina egna erfarenheter. Inte återanvänder andras tankar. När man använder sin egen logik och rationellitet. Men det kan vilken simpel leksak som helst göra numera, komma fram till en logiskt tanke.
Det dessa leksaker inte kan, är känna känslan. Känslan av ords olika betydelser, känslan för andra människor, känslan bortom sunt förnuft, känslan bortom det egna tänket. Där är vi unika, vi människor. Vi har en känsla.
Känslan finns där, har alltid funnits där. Men förr förlitade jag mig nästan uteslutande på mitt logiska tänkande. Följde mitt sunda förnuft och de rationella besluten. Det var ju det enda logiska, att förlita sig på sin egen intelligens. Dum vore jag ju annars!
Men det blev inte alltid rätt när jag följde det sunda förnuftet och det logiska tänkandet. Det blev ofta fel. En mycket avgörande händelse i mitt liv fick mig dock att vakna upp. I flera år innan hade jag känt en känsla, men inte följt den alls. Men efter denna händelse insåg jag att den känslan var rätt hela tiden! Insåg att jag borde våga lita på min känsla.
Ju mer jag följer känslan blir det oftare rätt, än när jag enbart förlitade mig på tanken. Inte alltid, men märkbart oftare. Men jag har inte slutat helt att använda mitt tänk eller använda mitt sunda förnuft. Försöker bara hitta en balans mellan dom, tänket och känslan. Låta båda komma till tals. Står jag inför ett viktigt beslut lyssnar jag på båda, men går mer och mer på känslan om den är stark. Uppstår det en konsensus mellan känslan och tänket är det perfekt. Då kan det aldrig bli fel!
Mitt självförtroende har växt sedan jag vågade lita på känslan. Vågar numera släppa fram mer av mig själv, och mer av min känsla. Känner mig därav tryggare och starkare i mig själv. Jag har kommit ut ur förrådet!
Värmande omslag
Sist min syster satt vid mitt frukostbord grimaserade hon.
– Vad är det, frågade jag?
– Det är så äckligt, svarade hon och såg riktigt äcklad ut.
– Men varför äter du det då?
– Det är det enda jag kan hålla mig mätt på fram till lunch, svarade hon och lassade in ytterligare en sked havregrynsgröt.
Jag äter havregrynsgröt varje morgon. Det värmer så skönt, lägger sig som ett varmt omslag runt magen och jag håller mig mätt länge. Det värmande omslaget gör mig lugn och trygg vilket håller i sig länge under dagen. Precis som mättnadskänslan. Och de hänger ihop de där två, mättnadskänslan och lugnet. Får jag inte gröt till frukost utan måste hålla till godo med bara mackor, eller hu hemska tanke, sockerflingor, så infinner sig inte lugnet på samma sätt. Jag blir lättare orolig och lite uppåtjagad. Kanske inte så konstigt om man trycker i sig socker till frukost.
Sedan i söndagskväll har jag samma sköna känsla runt bröstet. Ett varmt omslag har lagt sig runt bröstet och håller mig lugn och trygg. Ingen oro kan tränga igenom den tjocka väggen av varmt omslag. Jag känner mig helt enkelt emotionellt mätt. För i söndagskväll fick jag en stor portion emotionell gröt. Portionen var så stor att den iallafall kommer att hålla i sig långt över midsommar.
Gröt är da shit! För båda kropp och själ.
Inställd ångest
Det blev ingen ångestsöndag igår. Den blev inställd.
Gårdagen var intensiv och det var fullt upp hela tiden. Ta emot artisterna och hälsa dom välkomna. Presentera artisterna för publiken. Tacka artisterna och hälsa dom välkomna nästa år. Blev absolut ingen tid för eftertanke eller reflektion under hela gårdagen. Men vad hade jag att reflektera över? Ingenting! Klonen var ju med hem igen på kvällen, han åkte inte iväg som brukligt på söndagarna. Vem kan då känna ångest?
Gårkvällen avslutades sedan på ett klargörande och utredande sätt. Tog chansen att bränna mina skepp, men många gotiska knopar löstes istället. Vakumet hade imploderat och jag somnade med ett leende i bröstet. Vem kan då känna ångest?
Likadant var det idag med tidig uppstigning, klonavvinkning och massage på jobbet. Sen träffade jag L i Gamla stan för att rekognisera för Nattkatten. Vi kände oss som turister när vi fikade på Chokladkoppen i den värmande solen. Vem kan då känna ångest?
Ångestsöndag inställd på grund av bristande intresse – skulle det kunna stå på dörren. Vem fan har tid och lust att känna ångest efter en sådan trevlig och upplyftande veckoövergång?!
Det är några timmar kvar av måndagen…
Drömmen om Vakum
Nu var den där igen. Den kom inatt igen, Drömmen. Drömmen med vagheter och tveksamheter, om förhalande och uppskjutande. En dröm om tomhet och väntan, en dröm med känsla av ingenting. Det är Drömmen om Vakum.
Försöker somna om. Vakumet har blivit fysiskt och sitter tungt i bröstet. Men vakum är ingenting, bara tomhet. Hur kan det då kännas så tungt? Hur kan ingenting kännas som allting? Hur tar man bort ingenting, som upplevs som allting? Kanske genom att låta det implodera?
Jag vill bara somna om. Men jag drömmer ändå drömmen, Drömmen om Vakum.