Fröken L trodde inte att jag var 171 centimeter lång som det står i passet. För att hon själv är så lång sa hon, och för att hon är lite längre än mig. Dopade av en flaska vin drog vi fram vattenpass och centimeterstock och mätte upp oss igår kväll. Döm om min förvåning när det visade sig att jag bara är 170 centimeter lång! Antingen har jag krympt de senaste åren, eller så mätte passpolisen fel för 20 år sen. Även fröken salt blev förvånad över sin nyuppmätta längd; 172 centimeter. En centimeter mer än vad hon själv trodde. Och det är nu så här på morgonen efter, som jag börjar ana sambandet. Hon har helt enkelt någon natt när vi sovit tillsammans, snott en centimeter av mig. Hur kunde det bli såhär?
Kategoriarkiv: kärlek
Lika olika
Vi är lika nördiga på våra egna insnöade områden, fröken L och jag. Förutom det gemensamma cykelintresset, har jag mina spårvagnar och hon sina berg och tunnlar. Skickade henne en bild på två vagnar som såg ut att pussas. Varvid hon svarar ”ja du är ju inte bättre än mig… bara lite annorlunda”. Det var fint sagt av henne, tog det som en komplimang. Varvid jag replikerar ”vi är lika på ett annorlunda sätt”.
Insättning
Det behövdes bara ett enda telefonsamtal med en vänlig och söt röst för att underskottet skulle bli påfyllt. Får jag bara sova ordentligt ikväll så kommer jag vara fullt återställd både mentalt, emotionellt och fysiskt.
Segerns sötma
Vaknade nyss med en fadd smak i munnen. Det var inte segerns sötma, det var en bitter eftersmak. Helgen var underbar på många sätt och vis; många trevliga människor, god mat, hög stämning och mycket cykling. Avslutningen igår kväll kunde gärna fått vara i samma sköna stil. Efter några glas vin rann allt bara rakt av mig och ned genom parketten till grannarna under. Fastnade i soffan halva natten och det blev inte mycket kvalitetssömn inatt. Just nu känner jag mig både mentalt, fysiskt och emotionellt tom. Behöver påfyllning…
I skolbänken igen
Sitter i skolbänken igen, är på utbildning. Eller kanske jag ska säga fortbildning? En återupprepning av fjolårets hårda kurs i konsten att vänta. Ska lära mig vänta igen, vänta på något som jag vet är trevligt. Likt ett spänt barn den 23:e har jag tjuvtittat lite och jag vet att det är något fint som väntar. Det är underbart, det är både söt och salt. Vilket är en utmärkt kombination.
Hav tålamod säger folk, lättare sagt än gjort. Vill glida fram tillsammans i en komfortabel fart, känna rörelsen av framåt. Hela tiden komma någonstans och se nya vyer, inte ligga på bromsen. Har dock legat på rulle några gånger, så vi rör på oss. Sakta men säkert framåt. Men jag har inget val, eller det har jag visst. Jag gör ett medvetet val, jag ska lära mig det där igen, det som är så svårt. Tålamod. Det är som i Carlsbergsreklamen, ”worth waiting for”.
Ovan tomhet
Fort går det, att vänja sig vid nya vanor. Märkte det när jag vaknade ensam imorse. Det fattades något vid min sida. Någon var inte där. Men snart är det utfyllt igen, tomheten bredvid i sängen.
Återfall
Det blev bättre i helgen, men så igår sjönk jag djupare och djupare i kontorsstolen. Gav upp efter ett telefonmöte och cyklade hem för att vila. Men det är tråkigt att vara hemma sjuk och ensam, när man kan vara sjuk tillsammans. Åkte och väckte fröken L som låg och snusade. Med mig tog jag diverse huskurar som jag tänkte vi skulle inmundiga tillsammans. Vad sägs om en kopp kanelthé med en pressad vitlöksklyfta, en tesked färskriven ingefära, en tesked honung samt valfri trevlig mängd 80%-ig Strohrom? Mumsfilibabba! Till efterrätt några Esberitox och en Berocca brustablett. För bästa effekt upprepades delikatessen imorse till frukosten. Iallafall gjorde jag det.
Oroligt i klungan
Det märktes att jag cyklat för sällan på landsvägscykeln och med andra i klunga. Det blev lite oroligt i början, jag var lite för het på gröten, men när jag väl fick spurta av mig lite, rättade jag in mig i ledet och låg sen på rulle hela den trevliga turen. Lika trevligt är det inte att bli väckt av en väckarklocka på morgonen.
Snuvad igen och fortfarande
Klonen var den ende startande junioren, så höll han sig bara på banan utan att göra sig illa eller krascha cykeln, så var juniormästartiteln hans. Och Amelie behövde inte heller kämpa hårt för att knipa titeln mästarinna, ensam som hon var i damklassen. Kampen på SM i singlespeed stod därför mellan herrarnas mästartitel och DFL. Första heatet gick ut på att när den som ledde hade kört 40 minuter, skulle alla sen köra ett varv till på den tre kilometer långa tekniska banan. Då varken jag eller Klonen hade anledning att vara snabba, tog vi det lugnt, så första varvet tog 41 minuter. Under tiden hann de andra köra tre fyra varv. Kampen var hård i början mellan mig och Mike, flerfaldig DFL. Men han tröttnade väl på att vänta på oss och körde före. Men det fick jag igen i anda heatet.
Andra hetat var en rolig överraskning, startfältet delades in i sex grupper som skulle starta med 30 sekunders mellanrum. De som hade kommit först i första hetat, fick stå i sista startgruppen! Och helt plötsligt upptäckte vi som satsat på DFL och hade kommit sist i första hetat, att vi var stående i första startledet. Vilken taktik skulle jag lägga upp nu tänkte jag? Satsar jag hårt på den avkortade banan och inte släpper förbi någon på de smala stigarna, kan jag ju knipa mästartiteln! När jag hade kommit 200 meter, blev jag omcyklad av andra startgruppen, så den planen föll direkt. Kampen föll istället mellan mig och Thomas, som absolut inte ville ha mig bakom sig. Vi stod länge och trackstandade före mål innan han tröttnade och jag gled över mållinjen som DFL. Trodde vi… Då dök Mike upp med sin plunta i högsta hugg och med ett nöjt flin. Någonstans hade han gömt sig i skogen och inväntat rätt tillfälle. De är sluga de där britterna, konstigt att de behövde hjälp av amerikanarna för 60 år sen.
Återigen snuvad på DFL, och som Mike sade igårkväll på hotellet ”det krävs lång träning”. Får lägga mig i hårdträning inför SSSM09 som blir i Karlstad. Ikväll får jag trösta mig med en snuvig bekantskap. Blir en skön avslutning på helgens flängande.
Slump eller plan?
Det var ingen slump att jag och Klonen möttes på järnvägsstationen i Linköping vid lunch. Det var planerat, för imorgon ska vi köra sm i singlespeed. Däremot var det en slump att vi utanför hotellet träffade på massa lycraklädda cyklister som var på väg ut i skogen för en guidad tur. Ännu mer slump var det väl när tre glada britter dök upp med dricka på hotellet, som också skulle köra sssm08. Men jag undrar ändå om det inte var en slug plan av fröken L att ”råka” befinna sig i Linköping samma dag. Eller var det bara en slump? Oavsett, var fikat trevligt, och jättegrytorna intressanta.