Det är mycket elakhet och ovänskap numera, tycker jag. Och jag verkar inte vara själv om den känslan, men andra lyckas bättre sätta ord på det.
– Som trendspanare får jag väl konstatera att hatberoende är årets sjukdom. År 2007 kanske kommer att gå till historien som elakhetens år. Någonstans verkar vi ha tappat det grundläggande sunda förnuftet.
Uttryckte Ebba von Sydow det hela i dagens DN. Jag kunde inte sagt det bättre själv; elakhetens år.
Att hitta fin och god ljus och mörk choklad i affärerna är inte så svårt. Svårare är det att hitta fin och god vit choklad. Så jag tänkt inhandla lite sådant på årets Chokladfestival.
Vid Femtorps bord utbrast en säljare ”dig känner jag igen!” när jag sträckte fram handen för att ta ett smakprov som han höll fram. Jo, det var av honom jag köpte ett kilogram vit Opal på förra årets mässa, efter en lång diskussion om smak och tycke. Den chokladen är av den krämiga och feta sorten, inte den torra och dammiga som är vanligast.
Han måste träffa tusentals besökare på mässan varje år. Så det är imponerande att han kommer ihåg mig efter ett år. Känner mig smickrad som kund och människa. Choklart köpte jag Opal av honom iår med. Tog emot påsen med den köpta chokladen och tackade med orden ”vi ses nästa år”, varvid han svarade ”ja, det gör vi”.
Jag blir så chokglad chokglad!
– Vår egen omslagspojke, var det många som sa till mig på jobbet.
Naturligtvis förstod jag ingenting. Syftade dom på artikeln i Karlstads Tidningen? Nej, det var något de hade sett på vårat intranät på verket. Till slut fick jag se det själv. Jag är på omslaget till en folder från en annan enhet på verket.
Vet inte hur länge den foldern funnits, eller dess omslag på vårt intranät. Minns knappt när bilden togs. Men jag tycker den blev bra. Är bara lite förundrad varför dom tog en bild på mig? Jag jobbar ju inte ens i deras enhet, jag är på en helt annan. Jaja, är man snygg så är man!
Det var klar himmel och solen värmde trots att termometern inte visade många grader. Idag var det dags, första gången på sju veckor. Jag ska cykla till jobbet! Tog den ”femte cykeln” och trots motvind svävade jag fram, flög fram. Det spratt i benen och ett stort flin infann sig. Hemvägen gick lika galant den, då hade jag medvind och jag tror inte jag nuddade marken ens.
Betänk, att en så enkel sak som att cykla till jobbet kan ge en sån glädje och tillfredsställelse. Nästan bättre än att älska. Men bara nästan. Får ju inte orgasm av att cykla. Men bara nästan.
Efter en helg i barndomstaden, är jag åter i den såkallade verkliga civilisationen. Det är måndag morgon och jag kom ut på den överfulla plattformen. Ur högtalaren hörde jag meddelandet från trafikledningscentralen:
– (mummel) gröna linjen (mummel mummel) Farsta strand (mummel mummel) Gullmarsplan (mummel mummel) Hagsätra
SL var lika informativa som vanligt. Kändes som början på en vanlig måndagsmorgon i storstan. Stopp i trafiken och en informatör som inte kunde prata ordentligt.
Efter en stund kom ett tåg, men vi fick gå av efter tre stationer för att byta tåg. Men det tåget var redan överfullt. Det går inte att få in passagerare från två tåg i ett enda tåg. Så jag promenerade till Gullmarsplan och tog fyrans buss. När bussen var full och det stod lika mycket folk kvar på utsidan, så hände ingenting. Först efter tio minuter stängde föraren dörrarna och körde. Eller kröp fram kanske jag ska säga. Som en vanlig måndagsmorgon i storstan.
Kom 45 minuter försent till naprapaten. Men det gjorde inget, hon var lika sen hon också. Som en vanlig måndagsmorgon i storstan.
Tog fredagen ledigt från jobbet, för att vi skulle runda av snyggt. För att avsluta och skiljas som vänner. Men middagsdejten svek och flydde från stan. Det var tur jag inte åkte tåg för 800 spänn, utan fick skjuts fram och tillbaka.
Med mig hem fick jag ingen vänskap, utan åtta äggkoppar från Ikea. Sextio mil och sextio timmar för åtta äggkoppar. Jag kan lova, det var inte värt det.
Vi kan acceptera många saker utan att alltid förstå dom. Inte många förstår hur jorden snurrar runt sin egen axel, men vi har lärt oss att acceptera det. Men det underlättar accepterandet om vi även kan förstå hur och varför.
Det är att göra det enkelt för sig, att kräva absolut acceptans utan att förklara. Finns där något att förstå, försöker man förklara. Allt annat är bara ett sätt att komma undan för att dölja sin egen rädsla och osäkerhet.
Tretti mils resa
utlovad sista måltid
svekets fega flykt
Elaka grinet
bryter stålet och hoppet
ingen skall våga
Solstrålad kanal
änder bryter tidlöshet
barndomens dofter
Svekfulla inkast
självcentrerad egoism
i tysta trapphus
Vill man inte, så kan man inte! Det går aldrig att lyckas med något, om man redan i förväg bestämt sig för att det inte går. Om man inte försöker, så får man aldrig veta om det går. Många säger gärna ”det går inte” eller ”det fungerar aldrig”. Men vad är de rädda för? Rädda för att det kommer att gå eller för att det kommer att fungera? Det är väl bra om det går eller fungerar. Så varför vara rädd för det som är bra?
När någon frågar om man kan något, låt oss säga flyga ett flygplan, svarar de flesta ”nej, det kan jag inte”. Jag svarar istället ”jag vet inte, för jag har aldrig försökt”! Jag är övertygad om att man kan göra allt, bara man vill, bara man försöker. Lyckas man inte, har man inte velat eller försökt tillräckligt mycket. Att ingen ännu lyckats ta ned månen, är för att ingen velat tillräckligt mycket.
Klart att det inte går, när man inte ens vill att det ska gå! Jag försöker alltid! För hur ska jag annars veta om det går eller inte? Jag är hemskt vetgirig, och jag vill inte leva i ovisshet. Alltså försöker jag ta reda på om det går. Eller inte. Och om det inte går eller fungerar då? Vad bra då! Då kan jag gå vidare utan att behöva fundera mer på saken. För ovissheten har förbytts i kunskap. Och kunskap är makt!
Just nu är jag på väg att försöka. Försöka ta reda på om det går eller fungerar. För jag vill försöka, jag vill veta. Jag vill! Inte leva hela livet med ovetskapen om hur det kunde gått eller kunde fungerat. Synd bara att inte alla tänker så. Tråkigt att inte alla vågar försöka, utan sätter upp en massa hinder för sig själva. Som ”vet inte”, ”vill inte”, ”vågar inte”, tänk om” samt alla dessa ”men”.
Vill man, så kan man! Jag kan, därför att jag vill! Så enkelt är det. Varför krångla till det?
Sakta sakta blev hon svagare och orkade inte riktigt med längre. Försökte med att ge henne lite pulver, men hon blev inget piggare av det. Till slut fanns ingen annan utväg än att åka iväg och lämna in henne. Jag kommer och sakna hennes brummande sällskap på morgonen och hennes lena doft på eftermiddagarna. Undrar om de har besökstider?
Om en vecka är hon klar för hemfärd. Då borde hon vara lika pigg och allert som förr. Då kan jag få mina espresso till frukost igen. Saknar dig redan min älskade Gaggia, min sköna espressomaskin! Snart är det vi två igen.