Första överraskningen kom i höjd med Globen. Pang så slog jag i högerknät och högeraxeln. Det var snorhalt, och jag hade utan förvarning gått omkull. Efterföljande cyklister gick vingligt som Bambi på hal is förbi mig. Underligt att man alltid slår i kroppsdelar man redan har ont i, som höger knä och axel.
På cykelbanan på Munkbron hade intelligensmaffian sandat cykelbanan, och lösgrus på asfalt är värre än blankis. Däför undvek jag cykelbanan och tog gatan istället, men när jag svängde in på Vasabron släpte det igen. Pang, så låg jag och sprattlade mitt i vägbanan! Snabbt kom det fram två kvinnor som gick med sina cyklar på grund av halkan, och undrade hur det gick. Den ena hjälpte mig upp och den andra kastade sig över styret och drog det rätt. Se där, en kvninna som vet vad som är viktigast här i livet.
Hade så jävla ont i knät efter två vurpor på raken, så jag fick bara ur mig några ”tack, va snällt” till de hjälpsamma kvinnorna. Skulle lagt på charmen och bjudit ut dom som tack. Men jag hade så ont i högerknät. Underligt att man alltid slår i kroppsdelar man redan har ont i, som höger knä och axel.
Tror jag ska vurpa där imorgon med. Det här var ju trevligt, bli uppraggad klockan sju på morgonen av två cyklande kvinnor! Förutom att jag har jävligt ont i knä då förståss.