Gnälliga tedrickare


Det finns folk och folk. Vissa som nöjer sig med det lilla, och så finns det de som ska särbehandlas och inte nöjer sig med det som finns. Tedrickarna är sådana, bortskämda och krävande. Det är nämligen dags att köpa in te tyckte kollegorna, earl grey är slut. Jag inventerade snabbt vårt teförråd och det finns massor kvar av andra sorter. ”Drick upp det vi har först, innan jag beställer mer”, föreslog jag. ”Men vi vill ha flera tesorter att välja på…”, förkunnade de.

De nöjer sig alltså inte med de tesorterna vi har, de ska ha fler att välja på. Vi kaffedrickare får minsann nöja oss med en enda sort. Jag vill också ha flera sorters bönor från olika länder och rostningar att välja på. Det vore något det. Men nej, en enda kaffesort får vi stå ut med. Tedrickarna är bortskämda och gnälliga och ska bara ha mer och mer. Kan de inte lära sig dricka kaffe så det blir fôlk av dom?

Stödbenet

Ingen av mina cyklar har stödben. Behöver jag ställa ifrån mig cykeln, lutar jag den mot en vägg, mot en stolpe, eller lägger ned den på marken. Men när det där inte fanns någon vägg eller stolpe att luta den mot, eller någon mark att lägga den på, fanns stödbenet där. Ett hittills osynligt stödben fälldes ut och tog emot cykelns tyngd och gav den stöd. Stödbenet gav cykeln det stöd den behövde exakt precis då så den inte föll omkull utan kunde behålla sin stolthet.

Tack Carina!

Kvinnofällan

Det måste vara den nya kvinnofällan, trafiken. Vägar, gator, cykelbanor och gångbanor är inte alls anpassade efter kvinnorna och deras behov. Det är ju alldeles för mycket begärt att de ska behöva vrida på huvudet åt båda hållen och se sig för innan de kliver ut i körbanan. Vad tänker trafikplanerarna på egentligen? Trafikmiljön måste omedelbart anpassas för kvinnor, så de slipper se sig för och kan kliva rakt ut i cykelbanor och rakt ut framför tunga lastbilar med sina barnvagnar före, utan att det händer något. Tänk att som kvinna inte behöva ta ansvar för sina egna handlingar. Vilket paradis det vore.

Kallelseorder

Till slut kom kallelsen till operationen jag väntat på i snart ett år. Det började redan i januari då jag besökte min vårdcentral. Sen var det remisser, väntan, röntgen och ännu mer väntan med tio månaders kötid för att få komma till specialistläkaren. Det tog inte tio månader, det tog ”bara” 4 månader. Sjukvårdsgarantin säger 30 dagar, jo tjena tjena vad fin sjukvård vi har. Sen ville dom sätta kniven i mig mitt i sommaren. ”Aldrig i livet att jag förstör en sommar till” sa jag, och så ville dom kasta ut mig från kön. Måste varaa härligt att få jobba inom sjukvården och känna makt över andra människors liv?

Det känns att det är dags, det värker i tån bara jag sitter. När jag går ska vi inte tala om vad ont det gör. Går snett så knät börjar ta stryk. Det är skönt att det äntligen blir av. Till helgen ska jag fylla frysen och skafferiet, för jag räknar med att inte komma utanför dörren på minst en vecka. Foten kommer att vara i paket i några veckor och lagomt till jul kommer jag att kunna gå. Undrar när cykelabstinensen sätter in? Jag gissar att den kommer efter fem dagar. Senast, troligen tidigare.

Polo med förhinder

Kom fem minuter över fyra. Planen var helt tom. Efter en kvart kom några inrullande. Utan klubbor. Svingade fram väskan för att ta fram min egen klubba för att lira lite själv. Men däri var ingen klubba! Någonstans på Götgatan efter Skanstull hade jag tjongat i en stolpe med den utstickande klubban, och antagligen trillade den ut därefter nånstans. Nu har jag cyklat förbi två gånger, och gått förbi en gång med fyra ögon. Ingen klubba kunde återfinnas.

Nu börjar jakten på en skidstav och en gul rörbit att bygga klubba av. Måste hinna bygga en ny till nästa helg, för kvar hemma står Klonens klubba ensam, och han kommer troligen till helgen och vill nog ha sin klubba själv.

På bilden jag på CPSM08 med den tappade klubban.

Tegelsten

Kan förstå att man förr hade tegelbruk ute på Bogesundslandet. Hela ön är ju gjord på lera. Det var slirigt, halt och alldeles underbart. Solen värmde och leran sprutade. Säkert bra för hyn, jag kommer se ut som en 20-åring imorgon. Just nu befinner sig en stor del av Bogesundslandet i badkaret och har bildat en kletig propp i avloppet.

Spotta ut

Kanske börjar bli uttjatat det där uttrycket som inte alla förstår humorn i, att ”en riktig karl ska tåla lite sprut på rumpan”. Idag vidareutvecklade jag det till ”… och lite sprut i ansiktet… undvik dock att svälja leran”.

Falla för grupptrycket

Förvisso har jag haft planerna i några år, men av flera orsaker har det inte blivit av. Har hela tiden sagt att jag ska göra det innan jag fyller 50, så det är tid kvar. Hade inte bråttom att göra det.

Trodde jag var stark nog att stå emot, men jag föll för grupptrycket. För idag föll motståndet ihop totalt och jag anmälde mig. Nu är det gjort, nu är det försent, det är betalat och klart. Finns ingen återvändo. Jag har anmält mig till Vätternrundan! Ska köra i klunga med som det ser ut nu, 20 andra. Och vi ska alla köra på fixie! Det ska bli kul, utmanande, spännande. Tror dock inte jag vill köra på en 34 år gammal stålram, så jag får väl börja leta efter en modern sak. Kan intyga att jag var spik nykter när jag fattade beslutet för fem minuter sen och anmälde mig. Jag är ju på jobbet, och där gör man allt i nyktert tillstånd. På gott och ont.