Det var nog för att dagen var för perfekt, som den även skulle sluta så. Solen sken, det var över 20 grader och jag slutade tidigt. Åkte förbi Hattbaren och köpte en ny sommarkeps i linne, beställde ett nytt bakhjul till Klonens nya fixie, träningen gick bra och dejten på Medborgarplatsen var både söt och trevlig. Vi satt och snackade i fem timmar och drack vin och tiden bara rann iväg. Vi pratade om dit och datt, allt mellan himmel och jord. När vi skiljdes åt spikade vi tiden för söndagens cykeldejt, då vi ska cykla sex mil tillsammans inför hennes Vätternrunda. Då kändes det bra, att det här kan bli nåt. Men den braiga känslan försvann illa kvickt när jag upptäckte att min Peugeot var borta! Nån jävel hade stulit min sköna fixie! Chockad irrade jag omkring planlöst på Medborgarplatsen för att se var tjuven eventuellt kan dumpa en fixie med bara frambroms och som saknar vanliga pedaler som det är svårt att cykla på med vanliga skor och utan erfarenheter.

Det är inte en cykel som jag blivit stulen på, det är min älskade! Det är en del av min själ. Jag har lagt ned massor av tid och kärlek för att fullända cykeln med olika delar och egenskaper. Visst, det mesta går att ersätta, men inte själva stålramen från 1980. När jag sitter här känns det tungt, det känns tomt. Det är inte en cykel som jag blivit bestulen på, det är samma känsla som när en flickvän gjort slut efter ett långt och kärleksfullt förhållande. Det är bara tomt, fullständigt tomt. Samtidigt är skallen är full av tankar som ”tänk om jag ställt cykeln där istället” eller ”tänk om jag tagit det andra låset istället” och så vidare. Det snurrar.

Livet är ironiskt, här försöker jag träffa en kvinna att leva med. Men istället blev jag av med min älskade cykel. Vad är värst, rida en gudomlig cykel och vara singel, eller behöva åka tunnelbana med en livskamrat?