Slank in på kvarterskrogen Jesses på väg hem från ECI där jag köpt nya däck. En av dagens tre rätter var kalvlever. Trodde inte krogar serverade sånt, med tanke på vad många i min bekantskapskrets som får kräkreaktioner bara jag säger lever. Åh, det var gudomligt gott med kalvlever, kokt potatis och lingonsylt! En fröjd för gommen och en härlig känsla för magen. Förstår inte vad det är med folk, det är ju en delikatess. En delikatess som serveras som dagens rätt.
Inför trängselskatt på gymmen
Det slår aldrig fel, samma sak varje år. Under hela januari är det enorm trängsel på gymmen av folk som ska infria sina nyårslöften. Det är trångt, det är rörigt och lång vänta till maskiner och vikter. Men jag har lärt mig med åren att härda ut. Redan i februari börjar det tunnas ut och i mars är det som vanligt igen. Det blir åter lugn och ro på gymmet.
Tydligen gäller ett nyårslöfte bara i några månader, till skillnad från ett gymkort som gäller ett helt år. För hur smart är det att köpa ett årskort som de bara använder några månader?!
Nu blev det sex iallafall
Skrev om det förut, att jag inte vill ha sex, för det är trångt redan med fem. Men ibland trillar jag dit och tror jag hittat min dröm, och då kan jag inte hejda mig. Så nu blev det sex iallafall! Då tänker jag inte bara på helgens skönhet, utan jag hittade även en brandgul skönhet som jag ska strippa! Bort med skärmar, pakethållare, lampor och annat krafs. Sen ska den få nytt styre och nya pedaler och det nya fixedbakhjulet. Peugeoten får fortleva som singlespeed med frihjul.
Kolla vilken skönhet, vilka linjer, vilka färger. Observera de vitmålade muffarna! Åh! Jag får ståpäls för mindre.
Hitta felet
Snabb och senfärdig
Bostadsbolagen är ivriga att få upp julgranarna redan i november, men då har jag inte fått julkänsla. När julkänslan väl infinner sig veckorna före jul, ser jag inte julgranarna längre. De har då smält in i stadsmiljön, och jag har vant mig vid att se dom. Men nu står de där fortfarande, fyra veckor efter jul och över en vecka efter tjugondaknut. Nu borde de tas bort, julen är slut för länge sen!
Vagn 1297
Åkte direkt till Sumpan imorse på jobb och fick då åka med ett äldre tunnelbanetåg av modell C14. Gillar dom gamla vagnarna från runt 1986. De frustar och pustar, skakar och rister, gnisslar och gnäller. Det är mer känsla i dom äldre vagnarna än de nyare C20, de är lite mer mänskliga. Särskilt vagn 1297 jag åkte med, den mänskliga 1297.
Ovanligt bra söndag
Det är vårkänsla i luften! Himlen är klar, solen lyser och fåglarna kvittrar så där vårligt. Egentligen borde jag sova mer, tre nätter i rad har jag sovit för lite. De föregående två på grund av axelvärk, och inatt var det svettigt och trångt. Men med kroppen fullpumpad av endorfin tog jag istället ut Peugeoten för att testa det nya bakhjulet med fixednav. En annorlunda upplevelse att cykla utan frihjul och vara tvungen att trampa trampa trampa hela tiden. Tog det lugnt så jag inte skulle behöva panikbromsa, för då hade det inte slutat bra. Bakdrevet är inte riktigt åtdraget ännu, så det lossnar lite när jag håller emot med fötterna.
För ovanlighetens skull var det en riktigt skön och behaglig söndag. Det är vår i luften!
Grattis de lux
Igår var det på dagen fem månader sedan axeln luxerade. Det firar jag inatt med att ta en Citadon för att kunna sova. Grattis.
Måste lära mig säga ifrån direkt
Är det något som gör mig irriterad och förbannad är när folk inte lyssnar på mig. Inte så att alla alltid måste lyssna på mig, det kan jag ju inte tvinga folk till. Men om man för ett samtal, en dialog eller en diskussion där det faktiskt går ut på att vi ska lyssna på varandra och den andre inte lyssnar – då blir jag först irriterad och försöker frenetiskt få den andre att lyssna. Fortgår det tillräckligt länge blir jag till slut förbannad.
Gick från jobbet igår förbannad, gick och la mig igår förbannad. Vaknade inatt ”bara” arg och ringde min chef imorse lika arg, för att säga att jag vägrar arbeta under sådana omständigheter. Ska vi arbeta ihop och lösa problem tillsammans och kollegan helt blankt skiter i vad jag säger och bara pratar på med sitt, kör sitt eget race och kör över mig, då sätter jag stopp. Det har pågått tillräckligt länge, men nu säger jag ifrån. Chefen förstod mig och höll med att jag borde vara hemma och lugna ner mig, annars skulle jag skälla ut kollegan så han skulle skita i brallan.
Samma sak hände flera gånger i somras. Hon var så självupptagen i sina egna tankar och på sin egen röst att hon inte lyssnade på mig. Kände mig övergiven och oälskad så jag bet ihop och svalde och svalde, trodde det var tillfälligt, trodde det skulle bli bättre. Men när det hade pågått tillräckligt länge, så kunde jag inte svälja mer utan det kokade över. Det blev en fullständig explosion. Det skrämde iväg henne, vilket jag förstår, jag skulle också dra. Men hon får skylla sig själv.
Det är därför jag varken pratar eller umgås med min mor längre. Hon lyssnade inte på mig, bara pratade förbi mig hela tiden. Ställde hon en fråga, så avbröt hon mig och ville inte lyssna på svaret, för hon hade ju redan innan bestämt vad jag skulle tycka och svara. Tyckte då att det inte var någon idé att vi pratade med varandra längre. Finner mig inte i att känna mig oälskad och förödmjukad hela tiden. Så jag vill ha så lite med henne att göra överhuvudtaget. Så numera pratar vi kanske högst fem gånger per år.
Och det är just det som gör mig först irriterad, sen arg och sen jävligt förbannad. Det är när folk låtsas bry sig om mig och låtsas lyssna, men egentligen inte gör det. Utan bara självupptaget pratar förbi mig som om jag var mindre värd, som om jag inte existerade. Då känner jag mig osedd och oälskad. Och det gör mig förbannad när dessa egoister bara bryr sig om sig själva och skiter i hur andra mår.
Jag måste lära mig sätta stopp och säga ifrån tidigare, men jag är för snäll. Vilket innebär att jag måste sluta vara så snäll jämt. Svår balansgång.
Snörvlig klon stannar hemma
Som tidigare nämnts, var det inte så lyckat att göra uppehåll med styrketräningen några veckor. Först en vecka över jul, och sedan mer än en vecka på grund av förkylningen. Direkt började jag få ont i axeln på grund av den uteblivna träningen. Så ont att jag åter började få svårt att sova. Då insåg jag hur viktigt det är att träna regelbundet utan uppehåll för att axeln ska bli bra. Så för en vecka sedan har jag börjat träna igen, och efter bara två pass är värken borta. Skönt!
Ringde Klonen idag för att vis av erfarenhet, bocka av att han kommer imorgon. Det skulle han, sa han med snörvlig stämma. Jag reagerade direkt i ryggmärgen. Nej! Jag har varken råd eller tid att bli förkyld igen och vara tvungen att avstå från träningen och därmed få värk igen. Jag vill inte bli smittad!
Kände mig lite taskigt ego, men som tur var förstod Klonens styvfader det hela. Han blev till och med glad, då han utbrast ”va bra, jag har inte hunnit köpa biljett än”. Han förstod precis mina besvär, och hur viktigt det var för mig att träna min axel. Skönt att vi numera kan prata med varandra utan att bli ovänner. Så nu får jag planera om helgen, men det gör inget. Sånt är livet och jag får ju cykla istället!