familjen, hälsa

Oväntat besök

3 kommentarer

Klonen pratar väldigt tyst i normala fall, men när jag knappt hör honom i mobiltelefonen förstod jag att något var fel. Det var högtalaren som var kass i mobilen. Så imorse fick jag en ny svart liten sak. När jag gick för att rehabträna, ringde jag Klonen för att testa om jag kunde höra vad han sa. Vilket jag gjorde, och det med besked. För när jag frågade vad han gjorde fick jag svaret ”sitter på bussen på väg till dig”! Skämtar han aprillo? Det var ju inte alls vad vi planerat, det var först nästa helg han skulle komma. Han hade helt enkelt tagit fel fredag.

Tänk om jag inte fick för mig att provringa till honom? Eller om jag rest bort den här helgen? Då hade han stått där på Cityterminalen ensam och övergiven. Något fick mig att ringa det där samtalet, en halvtimma innan han kom. Ska jag bli religiös nu , eller tro på små troll under gatstenarna?

cykel

Peppar, peppar, det gick ju bra idag med

Lämna en kommentar

Det var samling på parkeringen bakom Drottningholms slott för ännu en pannlampstur. Vi kunde cykla utan lampor första halvtimmen, sen kom skymningen. Den tiden på dygnet när det är för ljust att köra med lampa, men ändå för mörkt för att köra utan.

Gjorde två misstag idag. Det ena var att jag missbedömde stigens längd totalt. Efter 5 kilometer var jag mentalt inställd på att vi kört hälften, och käkade bara lite russin. Men Fornstigen är 18 kilometer lång! Det andra misstaget var att jag luftade däcken lite för bra före avfärden. Inte så konstigt att det var tungtrampat ett tag. Så med mer luft och Snickers klarade jag den sista milen också.

Egentligen var det tre misstag. Har ännu inte lyckats trimma in klädvalet, hade för mycket på mig idag med. Får skärpa till mig. Men jag är ändå tacksam för dessa bagatellartade misstag, det kunde varit värre. Som en illa landad vurpa. Så det gick ju bra idag med. Peppar, peppar.

hälsa

Trött, långsam och sen

4 kommentarer

Nackdelen med att vakna utan väckarklocka har jag märkt av den senaste veckan. Kommer upp mellan halv åtta och åtta. Den tiden då jag helst gärna redan vill vara på jobbet, för att slippa alla vardagscyklister som vinglar omkring. Saken blir ju inte bättre av att jag tar min singlespeed med utväxlingen 32/18 till jobbet. Normalt tar det cirka 18 minuter att cykla till jobbet, idag tog det 28.

Min kropp får det den behöver, inte vill ha. Vad min kropp vill ha, är det något helt annat än vad den behöver. Behöver min kropp sova tio timmar två nätter i rad, så får den det. Lade mig tio igårkväll och likadant i förrgår. Och ändå sover jag till nästan åtta. Men är det någon som vet hur mycket min kropp behöver i sömn, så är det just min kropp. Och jag lyssnar på min kropp.

hälsa

Sne och vinn hela jag

Lämna en kommentar

Hon körde in båda sina tummar i nederdelen av skuldrorna och konstaterade kallt att ”den högra skuldran sitter så här mycket högre upp” och måttade två centimeter med tummen och pekfingret.

Så snett har de överarbetande musklerna dragit mig, för att rotatorcuffen blivit skadad och inte hållit emot. Åter liggandes på magen igen tryckte hon till med båda händerna rakt på ryggraden så det knakade till, och den inandningen jag precis höll på att göra, trycktes ut. Där låg jag totalt platt nedtryckt i bänken utan luft, och jag riktigt hörde hennes tysta triumf.

Näst efter själva luxationen, är det här de mest smärtsamma jag varit om. Jag håller andan, stönar och småskriker av smärta. Det gör så inihelvete ont när hon försöker mjuka upp mina stenhårda muskler med sin råstyrka. ”Du tål mer än de flesta”, sa hon. Jisses, hur smärtsamt måste det inte då vara för de andra?

cykel

Vådligt äventyr i mörkret

Lämna en kommentar

Det var mer än ett år sen jag sist cyklade med pannlampa. Det har inte blivit så bara. Men ikväll var det dags! Batterierna var laddade, både till pannlampan och den egenbyggda styrlampan. En lampa på styret behöver jag. Med bara pannlampan blir allt så platt, ser inte alls hur höga stenarna och det andra stöket är. Med styrlampan blir skogen tredimensionell igen.

Det är ju som så, att är man skadad någonstans och har ont på nåt ställe på kroppen, så självklart är det alltid den kroppsdelen man slår i först, landar på eller gör sig illa på. Därför var jag faktiskt lite rädd ikväll. Annars så är pannlampscykling alltid lite vanskligt för mig. Mitt taskiga djupseende blir inte direkt bättre av mörker och två koncentrerade ljuskäglor. Så nu tog jag det extra försiktigt, mer försiktigt än i lördags då jag var själv. Vi var flera stycken ikväll, men de fick vänta på långsamma jag flera gånger. Så när vi var på väg upp till Nackamasterna, hoppade jag och tre andra av, och tog lite andra mer lättcyklade stigar tillbaka mot Sicklaskiftet.

Hem kom en lycklig men blöt cyklist. Det var inte för att det den sista timmen regnade, för jag var blöt på insidan. Jag missbedömde temperaturen och hade för mycket kläder på mig. Kortbyxor hade räckt, likaså kunde vindjackan varit kvar hemma. Men inga missöden, lite öm i axeln av släpandet på ocykelbara stigar. Det här gav blodad tand. Nu är batterierna på laddning igen. Det här måste jag göra om! Snart på en stig nära mig.

hälsa, livet, mat

Jag blir så chokglad chokglad

6 kommentarer

Att hitta fin och god ljus och mörk choklad i affärerna är inte så svårt. Svårare är det att hitta fin och god vit choklad. Så jag tänkt inhandla lite sådant på årets Chokladfestival.

Vid Femtorps bord utbrast en säljare ”dig känner jag igen!” när jag sträckte fram handen för att ta ett smakprov som han höll fram. Jo, det var av honom jag köpte ett kilogram vit Opal på förra årets mässa, efter en lång diskussion om smak och tycke. Den chokladen är av den krämiga och feta sorten, inte den torra och dammiga som är vanligast.

Han måste träffa tusentals besökare på mässan varje år. Så det är imponerande att han kommer ihåg mig efter ett år. Känner mig smickrad som kund och människa. Choklart köpte jag Opal av honom iår med. Tog emot påsen med den köpta chokladen och tackade med orden ”vi ses nästa år”, varvid han svarade ”ja, det gör vi”.

Jag blir så chokglad chokglad!

cykel

Buu eller bää i Boo?

2 kommentarer

I jakten på nya stigar och leder att utforska, började jag snegla på Booleden och Värmdöleden på Boo och Värmdö. Jag och Mattias planerade att cykla där i slutet på sommaren, men min luxation satte stopp för planerna. Men nu har det blivit såpass bra att jag ville prova hur det går att cykla. Tyvärr så var Mattias krasslig så det skulle bara bli jag och min kamrat Johan från LFC (Lattefarsornas Cykelförening). Trodde jag tills imorse, även han blev krasslig.

Det var med en viss nervositet som jag började cykla på Booleden. Det var andra turen efter luxationen, förra var på SSSM07. Samt att denna gång var jag ensam, det enda sällskap jag hade var Johans bilnycklar. Så jag tog det väldigt lugnt, ville inte riskera några vurpor och skador. Leden började vackert på släta fina motionspår men övergick till lite mer stök och bök. Axeln klarade sig fint i stöket men jag tog det lugnt hela tiden, tog inga som helst chanser.

Vid Velamsund där jag stannade och fikade medhavd kaffe, finns en vinodling med anor från 1600-talet. Vet inte om de får något vin, men rankorna såg ju levande ut, trots bara +5 grader.

Efter cirka 15 kilometer tog Booleden slut och Värmdöleden tog vid. Då var det bara att trampa tillbaka till Boo hembygdsgård där jag parkerat Johans bil som jag fått låna. Tack Johan, du är en riktig hederstryffel! Någon mil på asfalt med singlespeed, så det tog sin lilla tid. Men solen sken och det blåste inte så mycket.

En trevlig liten tur som totalt blev 3 mil på min singlespeed. Så hur var Booleden då, buu eller bää? Leden är av varierad karaktär, släta motionsspår, stigar med lite stök och bök, grusvägar genom skiftande landskap samt välmarkerad. Aldrig någon tvekan om var den gick. Den var bää, med andra ord helt godkänd.

livet

Snygga omslagspojken

2 kommentarer

– Vår egen omslagspojke, var det många som sa till mig på jobbet.

Naturligtvis förstod jag ingenting. Syftade dom på artikeln i Karlstads Tidningen? Nej, det var något de hade sett på vårat intranät på verket. Till slut fick jag se det själv. Jag är på omslaget till en folder från en annan enhet på verket.

Vet inte hur länge den foldern funnits, eller dess omslag på vårt intranät. Minns knappt när bilden togs. Men jag tycker den blev bra. Är bara lite förundrad varför dom tog en bild på mig? Jag jobbar ju inte ens i deras enhet, jag är på en helt annan. Jaja, är man snygg så är man!

cykel, känslan

Nafs i öronsnibbarna

Lämna en kommentar

Tredje dagen jag cykelpendlar till jobbet efter sju veckors uppehåll. Vilken känsla! Wow! Äntligen. Hann bara köra med kortbyxor i två dagar, för imorse låg det runt nollan.

Vad skönt det är, när det är soligt och tempen är runt nollan, och det biter lite sådär skönt i öronsnibbarna. Lite lätt upphetsande. Och inte blir man så svett heller. Skön känsla.

Hemvägen var trevligare. Regn som slog i ansiktet, kyla som nafsade i öronsnibbarna och mörker som började falla. Mulligt att få börja cykla igen, jag riktigt rös av välbehag. Kan inte bärga mig tills det börjar snöa också. Då kommer det definitivt nafsas i öronsnibbarna.