hälsa, känslan

Mör och nybankad

1 kommentar

Redan för två veckor sedan när jag gick med armen i slyngan (mitellan), fick jag ont i musklerna vid skuldran, nacken och ryggen. Gick och spände axeln på ett onaturligt sätt. Särskilt en liten muskel vid höger skuldra smärtade hårt. Elin masserade så gott det gick, hårt och länge, vilket var riktigt skönt. Det blev lite bättre, men gjorde fortfarande ont. Så ont att jag till för två dagar sedan fick knapra citodon för att kunna sova på nätterna.

Efter semestern har nu äntligen massagen på jobbet börjat. Lyckades snika till mig femton extraminuter. Och det behövdes. Vår massörska kämpade hårt med den där muskelknuten vid skuldran. Hon fick inte bort all stelhet i muskeln, men märkbart mycket bättre! Nu känner jag mig som ny.

cykel, hälsa

Fem minuter

1 kommentar

Var hos sjukgymnasten idag. Han var nöjd med utvecklingen och gav mig några nya övningar. Några, han fördubblade dom! Nu ska jag börja med statisk träning, alltså stå å trycka mot en vägg i olika positioner. Nästa vecka börjar vi med gummiband. Det går sakta framåt.

På min fråga om jag kan får börja cykla, för jag lider av abstinens, funderade han lite. Stigcykling är uteslutet, det förstår jag. Det blir för mycket belastning på axeln med vibrationer, slag och studs. Men lite lugn gatucykling, snälla herr sjukgymnasten? Jodå, fem minuter får jag börja med, för att prova. Sen kan jag öka tiden allt eftersom det känns bra.

Tjohoo! Jag får cykla fem minuter per dag! Utvecklingen går framåt! Tänk att jag kan bli så glad för så lite.

hälsa

Ingen Banvärk

Lämna en kommentar

Senaste veckorna har jag vaknat mitt i nätterna med oerhörd värk. Troligen för att jag försöker lägga mig på högersidan eller magen. Kroppen börjar väl tycka det är rätt så enehanda att bara kunna sova på vänstersidan och på ryggen, och försöker sig då på lite variation. Med värk och smärta som följd.

Men inatt behövde jag inte knapra Citodon för att kunna sova. Det var nog nyttigt det här med att börja arbeta igen. Banverket skrämmer bort all värk!

hälsa, känslan, livet

Tillbaka till verkligheten

2 kommentarer

Höll på och bli riktig tokig i helgen. Jag var så urless på att vara hemma, att inte få cykla, inte få jobba, inte ha nåt vettigt att göra. Det var så jävla tråkigt! Sen var jag trött på värken i axeln, skuldran och ryggen. Det tar på krafterna att ha ont hela tiden och inte få sova ordentligt och behöva knapra smärtstillande.

Sen var det ju söndag igår också. Som bekant är mina söndagar hemska. Igår var det i och för sig ingen som jag skiljdes ifrån, men saknaden fanns där ändå. Saknaden efter Klonen och saknaden efter Elin. Jag kände mig fruktansvärt ensam igår.

Men äntligen började jag jobba idag igen efter två veckors konvalescents. Härligt att slippa vara hemma ensam, att ha något att göra, att få göra något vettigt, träffa folk och ha någon att prata med. Solen lyser, det är varmt ute och jag har fortfarande kortbyxor. Äntligen tillbaka till verkligheten!

familjen, kärlek, livet

En söndagsdröm

2 kommentarer

Mina söndagar brukar vara fyllda av tomhet. Det brukar vara dagen då man skiljs åt. Dagen då jag ska åka ifrån någon jag älskar eller dagen då någon jag älskar ska åka ifrån mig. Det är tungt, mycket tungt på söndagskvällarna. Därför avskyr jag söndagar.

Men jag har en söndagsdröm. En dröm om hur söndagarna skulle kunna börja på ett trevligare sätt. Och det är att få kaffe på sängen!

Elin lärde sig snabbt hur man gör en dubbel espresso i min espressomaskin. Så det bådar gott. Klonen behöver öva lite mer, så det kanske kommer där med. Men det hjälper inte, det kommer nog ändå alltid att bara vara en dröm. För det mesta vaknar jag ensam, ingen annan är här. Och då är det svårt att få kaffe på sängen. Men när någon väl är här, är det ingen som vaknar före mig. Jag vaknar långt före den andre. Så det lär stanna vid en dröm.

Frågan är alltså hur jag ska kunna få någon att vakna före mig, eller hur jag ska kunna ligga kvar i sängen några timmar och låtsas sova, för att kunna få kaffe på sängen?

livet

Tjugo-över-nio tåget

Lämna en kommentar

Tunnelbanan går cirka tjugo meter från mina fönster. Dagtid går det ett tåg var tionde minut i vardera riktningen, på kvällen varje kvart. Jag kan höra på ljudet vilket tåg som är vilket. Det som accelererar, är det tåget som är på väg söderut och som just startat från min station. Det som bromsar in, är på väg norrut, in på stationen. Tåget in mot stan passerar ungefär en minut efter att tåget från stan passerat, sen är det tyst i nio minuter igen.

När jag flyttade in här för sex år sedan, ”stördes” jag bara av det första tåget som passerade. Sen vande jag mig och hör dom aldrig mer. Utom när jag har balkongdörren öppen. Då går det inte att samtala, prata i telefon eller höra teven. Men det är ju bara var tionde minut på dagtid, och varje kvart på kvällen.

Däremot finns det ett tredje ljud som tågen avger, förutom det inbromsande och det accelererande. Det är tåget som är taget ur trafik och kör tomt på väg in till vagnhallen. Den bromsar inte in helt, utan bara saktar in lite granna för att sedan sakta glida förbi stationen. Det går nästan att ställa klockan efter det tåget, då det passerar min balkong mellan 21:20 och 21:22. Folk tror jag är galen, när jag helt plötsligt utan att kolla på klockan utbrister ”jaha, då är klockan tjugo över nio”. Man blir fort präglad av sin miljö.

gudarnas betraktelser, livet

Ond cirkel

1 kommentar

Har hamnat i någon ond cirkel. Trampar bara runt runt och upplever samma sak om och om igen. Cirkeln håller på att sakta förgöra mig med sina upprepningar. Den tär på omgivningens tålamod med sitt eviga omtag. Jag har skitsvårt för att komma ur den. Dock börjar den bli vidare och vidare, så på sikt kanske den blir så stor att den upplöses av sig själv. Men jag behöver någon som puttar till mig, så jag tappar balansen och ramlar ur cirkeln. Vill börja gå rakt fram igen, komma någonstans. Här vill jag iallafall inte vara längre. Ta mig härifrån nu.

gudarnas betraktelser, känslan, kärlek, livet, platser, resa

Sexkommasju meter

2 kommentarer

Det är 296,4 kilometer mellan mig och Elin enligt Hitta.se. Det tar förvisso endast två och en halv timme med X2000, men det får plats hemskt mycket saknad och tomhet på den sträckan och på den tiden. Inga spontana kramar, inga hastigt påkomna kyssar, inga små trevliga blåbärsplockningar tillsammans. Ingenting sånt.

Enligt Eniro är det värre, hela 303,1 kilometer mellan oss. Alltså 6,7 kilometer längre. Men oavsett vem som har rätt, är det ändå för långt. Helst skulle jag vilja att det som mest bara är 6,7 meter mellan oss.

cykel, gudarnas betraktelser, hälsa, kärlek

Jag är en försening

3 kommentarer

Om cirka två veckor är det dags för Tour de Retard. Förra gången det begav sig för två år sen, körde jag kvastbilen i brist på lämplig retrocykel. Nu har jag min fina Peugeot från 1980, men tyvärr kommer nog inte min sjukgymnast låta mig sitta på en cykel så snart. Men som tröst har jag utrustat mig och Elin med adekvat klädsel. Texten Je suis un Retarde betyder just Jag är en försening. Eller fritt översatt; Jag är efterbliven. Och kan man vara annat än efterbliven, att cykla 10 mil grusväg från Nynäshamn till Stockholm på en enväxlad cykel?

gudarnas betraktelser, känslan, livet

Varm höstkänsla

5 kommentarer

Större delen av året har jag sovrumsfönstret öppet på glänt dygnet runt. Det blir annars så instängt och kvalmigt. Vaknade imorse av att det var varmt i sovrummet, trots att fönstret stod öppet på glänt. Och trots att utetermometern bara visade 10 grader. Kände på elementet, och det måste vara rekordtidigt för Svenska Bostäder, värmen var på!

Så det är över nu? Är det slut nu? Blir det ingen mer värme? Är det kylan som är på väg? Nej! Jag vill inte, det är för tidigt, jag är inte beredd. Låt den varma sommarkänslan vara kvar!