Vem fan sköter inköpen här hemma? Ingen mat, inget vin, bara 6 flaskor absinth!
Kategoriarkiv: cykel
Vansinne, dårskap eller bara modigt?
Idag (ska det ju vara!) är det dags igen för årets cykeltur. För fjärde året och för mig tredje gången, är det dags för Happy Witch Ride -07! Vilket innebär att cykla på Roslagsleden på hösten när det förhoppningsvis är som överjävligast väder som regn och kyla. Vi kör den i två varianter, den långa från Grovsta på 10 mil och den korta från Domarudden på 6 mil. Båda med målgång vid Danderyds kyrka. För er som inte vet, är Roslagsleden en vandringsled som till större delen slingrar sig fram genom Roslagens skogar på smala stigar. Torra stigar, leriga stigar, steniga stigar, rotiga stigar, ja alla dess sorters stigar.
De som kör den långa turen från Grovsta får starta tidigt på morgonen innan solen gått upp och sluta i Danderyds mörker. Därför väljer jag som jag gjort tidigare år, den korta från Domarudden. Då kan vi både starta och sluta i dagsljus, och slipper släpa på pannlampor och batteripack.
Första året som jag körde Happy Witch Project II var år 2005. Då körde Kaj och jag från andra hållet. Vi började vid Danderyds kyrka och cyklade norrut och mötte upp de som kom från Grovsta och sen cyklade vi tillsammans söderut igen.
Min riktiga Witch blev Happy Witch Ride -06. Då var det bara jag och Kaj som körde från Domarudden, och som det hör till på en en Witch Ride, så var vädret perfekt. Bara några plusgrader och regn hela dagen. Och kan man köra vilse, så gör man det. Vi körde fel en mil och kom tillbaka till vår utgångspunkt Domarudden! Då var det bara att bita ihop och bara börja om igen.
Iår verkar det som vi blir fyra stycken från Domarudden. Jag, den gode vapendragaren Kaj, Nisseson och Jocke. Vi får se vilka som klarar sig fram helskinnade, vilka som blir vilse i skogen, eller blir kvar för alltid. Vädret blir tyvärr annat än bra. Det blir +10 grader och soligt. En Witch Ride kräver regn och max fem plusgrader.
Tänkte försöka kicka upp bilder live direkt från skogen på min nya fotoblogg ”Zonens mystik”.
Jag undrar hur det står till egentligen. Är jag inte riktigt klok, eller är jag fisk?
Mycket värme på Värmdöleden
Letandet efter nya stigar och leder fortsatte med uppstigning halv sju en lördagsmorgon. Två tappra stålhästryttare startade i arla morgon vid Saltarö för att bege sig ut på Värmdöleden. Marken var frostnupen och ryttarna ville snabbt få upp värmen, och cyklade fel redan efter två meter. Bra jobbat! Men varma blev vi.
Värmdöleden var med få undantag cykelbar hela vägen. Märkningen var överlag klart godkänd, utom på vissa ställen där den var usel. Metoden att kartan är sann och verkligheten är felaktig, brukar för det mesta fungera, men inte idag. Leden var omdragen på några ställen, sedan min nyinförskaffade Terrängkartan var tryckt. De felkörningarna vi gjorde värmde inte i en kartfetischists hjärta.
Vi dividerade länge vem som hade bästa utväxlingen på sin singlespeed, jag med mina 32/18 eller Mattias med sina 32/16. På cirka 34 kilometer stig var det nog jag som oftast hade mest rätt utväxling. (Här ska jag väl påpeka att med en singlespeed är det sällan man har rätt växel, det liksom tillhör konceptet, oftast är det bara fel.) På grusvägarna och framförallt på de 18 kilometrarna asfalt på transportsträckan hem, hade nog Mattias smartare utväxling. Där fick jag trampa mig varm på hög kadens för att hänga med.
Vädret var kanon! Vindstilla, några få plusgrader, molnfritt och värmande sol på många ställen. Första timmen frasade det i marken under våra hjul, men snabbt fick vi lätta på klädseln för att inte bli genomsvettiga. Värmdöledens början vid Strömmen, där vår resa slutade, låg i skugga. Den medhavda pluntan värmde fint, så fint att sista biten ner till fiket i Velamsund var ganska snacksalig.
Peppar, peppar, det gick ju bra idag med
Det var samling på parkeringen bakom Drottningholms slott för ännu en pannlampstur. Vi kunde cykla utan lampor första halvtimmen, sen kom skymningen. Den tiden på dygnet när det är för ljust att köra med lampa, men ändå för mörkt för att köra utan.
Gjorde två misstag idag. Det ena var att jag missbedömde stigens längd totalt. Efter 5 kilometer var jag mentalt inställd på att vi kört hälften, och käkade bara lite russin. Men Fornstigen är 18 kilometer lång! Det andra misstaget var att jag luftade däcken lite för bra före avfärden. Inte så konstigt att det var tungtrampat ett tag. Så med mer luft och Snickers klarade jag den sista milen också.
Egentligen var det tre misstag. Har ännu inte lyckats trimma in klädvalet, hade för mycket på mig idag med. Får skärpa till mig. Men jag är ändå tacksam för dessa bagatellartade misstag, det kunde varit värre. Som en illa landad vurpa. Så det gick ju bra idag med. Peppar, peppar.
Vådligt äventyr i mörkret
Det var mer än ett år sen jag sist cyklade med pannlampa. Det har inte blivit så bara. Men ikväll var det dags! Batterierna var laddade, både till pannlampan och den egenbyggda styrlampan. En lampa på styret behöver jag. Med bara pannlampan blir allt så platt, ser inte alls hur höga stenarna och det andra stöket är. Med styrlampan blir skogen tredimensionell igen.
Det är ju som så, att är man skadad någonstans och har ont på nåt ställe på kroppen, så självklart är det alltid den kroppsdelen man slår i först, landar på eller gör sig illa på. Därför var jag faktiskt lite rädd ikväll. Annars så är pannlampscykling alltid lite vanskligt för mig. Mitt taskiga djupseende blir inte direkt bättre av mörker och två koncentrerade ljuskäglor. Så nu tog jag det extra försiktigt, mer försiktigt än i lördags då jag var själv. Vi var flera stycken ikväll, men de fick vänta på långsamma jag flera gånger. Så när vi var på väg upp till Nackamasterna, hoppade jag och tre andra av, och tog lite andra mer lättcyklade stigar tillbaka mot Sicklaskiftet.
Hem kom en lycklig men blöt cyklist. Det var inte för att det den sista timmen regnade, för jag var blöt på insidan. Jag missbedömde temperaturen och hade för mycket kläder på mig. Kortbyxor hade räckt, likaså kunde vindjackan varit kvar hemma. Men inga missöden, lite öm i axeln av släpandet på ocykelbara stigar. Det här gav blodad tand. Nu är batterierna på laddning igen. Det här måste jag göra om! Snart på en stig nära mig.
Buu eller bää i Boo?
I jakten på nya stigar och leder att utforska, började jag snegla på Booleden och Värmdöleden på Boo och Värmdö. Jag och Mattias planerade att cykla där i slutet på sommaren, men min luxation satte stopp för planerna. Men nu har det blivit såpass bra att jag ville prova hur det går att cykla. Tyvärr så var Mattias krasslig så det skulle bara bli jag och min kamrat Johan från LFC (Lattefarsornas Cykelförening). Trodde jag tills imorse, även han blev krasslig.
Det var med en viss nervositet som jag började cykla på Booleden. Det var andra turen efter luxationen, förra var på SSSM07. Samt att denna gång var jag ensam, det enda sällskap jag hade var Johans bilnycklar. Så jag tog det väldigt lugnt, ville inte riskera några vurpor och skador. Leden började vackert på släta fina motionspår men övergick till lite mer stök och bök. Axeln klarade sig fint i stöket men jag tog det lugnt hela tiden, tog inga som helst chanser.
Vid Velamsund där jag stannade och fikade medhavd kaffe, finns en vinodling med anor från 1600-talet. Vet inte om de får något vin, men rankorna såg ju levande ut, trots bara +5 grader.
Efter cirka 15 kilometer tog Booleden slut och Värmdöleden tog vid. Då var det bara att trampa tillbaka till Boo hembygdsgård där jag parkerat Johans bil som jag fått låna. Tack Johan, du är en riktig hederstryffel! Någon mil på asfalt med singlespeed, så det tog sin lilla tid. Men solen sken och det blåste inte så mycket.
En trevlig liten tur som totalt blev 3 mil på min singlespeed. Så hur var Booleden då, buu eller bää? Leden är av varierad karaktär, släta motionsspår, stigar med lite stök och bök, grusvägar genom skiftande landskap samt välmarkerad. Aldrig någon tvekan om var den gick. Den var bää, med andra ord helt godkänd.
Nafs i öronsnibbarna
Tredje dagen jag cykelpendlar till jobbet efter sju veckors uppehåll. Vilken känsla! Wow! Äntligen. Hann bara köra med kortbyxor i två dagar, för imorse låg det runt nollan.
Vad skönt det är, när det är soligt och tempen är runt nollan, och det biter lite sådär skönt i öronsnibbarna. Lite lätt upphetsande. Och inte blir man så svett heller. Skön känsla.
Hemvägen var trevligare. Regn som slog i ansiktet, kyla som nafsade i öronsnibbarna och mörker som började falla. Mulligt att få börja cykla igen, jag riktigt rös av välbehag. Kan inte bärga mig tills det börjar snöa också. Då kommer det definitivt nafsas i öronsnibbarna.
Nästan bättre än att älska
Det var klar himmel och solen värmde trots att termometern inte visade många grader. Idag var det dags, första gången på sju veckor. Jag ska cykla till jobbet! Tog den ”femte cykeln” och trots motvind svävade jag fram, flög fram. Det spratt i benen och ett stort flin infann sig. Hemvägen gick lika galant den, då hade jag medvind och jag tror inte jag nuddade marken ens.
Betänk, att en så enkel sak som att cykla till jobbet kan ge en sån glädje och tillfredsställelse. Nästan bättre än att älska. Men bara nästan. Får ju inte orgasm av att cykla. Men bara nästan.
Surrogatcykling
Bortrest och cykellös. Funderade ett tag på att släpa med en cykel, men det verkade så bängligt. Istället tillägnas denna helg åt själslig rehab, till skillnad från de sju senaste veckornas fysiska rehab. Det går sådär. Eller egentligen inte alls. Det går fullständigt åt skogen.
Tar till lite hjälpmedel för att komma så nära cyklingen så mycket som möjligt i min själsliga rehab. Vad passar då inte bäst med cykelvin, i brist på cykel och cykling? Är nu inne på andra ”varvet” på två dagar. Till veckan ska jag börja cykelpendla igen. Då behövs ingen surrogatcykling på flaska längre. Jag får ju äkta vara!
Snuvade på placeringar
Klonen var taggad och revanschsugen. Förra året vurpade han efter fem minuter och fick bryta och vara tacksam att alla tänderna satt kvar. Iår skulle det knipas juniormästartiteln i Svenska Mästerskapen i Singlespeed (SSSM07). Vet inte hur det var hos honom, men mina tävlingsnerver var på noll. Har dragits med en grym förkylning som har gjort mig totalt orkeslös. Orkar inte ens gå tre trappor upp till lägenheten. Men starta skulle jag, och tanken var att bryta efter bara några meter.
När jag väl satt där på sadeln och trampade, kände jag vad skoj det var! Tog det lugnt och chansade absolut ingenting, utan gick istället när det var som värst. Ville ju inte vurpa och landa olyckligt. Men banan var snäll, inte en enda sten, och väldigt lite rötter. Däremot var det väldigt mycket upp och ner. Så jag trampade på, och helt plötsligt var jag i målområdet för varvning. Hur gick det här till? Jag skulle ju bryta efter starten? Det var så kul att jag glömde bort det helt.
I målet stod Klonen besviket, han kom tvåa. Efteråt tröstade jag honom med att det var ju klart bättre än fjolårets placering; utanför resultatlistan. Han var måttligt road. Att vara nästbästa junioren i singlespeed i Sverige, dög inte. Suck, dagens ungdomar.
Själv fortsatte jag glad i hågen ut på andra varvet. På den blev jag omkörd av de två sista, så jag var helt övertygad om att jag var sist och skulle få knipa titeln DFL. När jag till slut rullade in mot mål, saktade jag in och fick veta av tävlingsledningen att jag var sist, och jodå, jag skulle bli DFL. Stolt som en lärka, rullade jag över mållinjen, som DFL! Vilket jag inte fick vara länge till. Efter cirka femton minuter tjoades det i målområdet, Mike var på ingång. Helvete, han blir ju DFL, inte jag!
Så det var två glada med besvikna cyklister som styrde kosan hem i den hyrda bilen. Förkylda och snuvade på våra titlar som juniormästare och Dead Fucking Last.
Kattis tog bilden.