Det man inte har i huvet, får man ha i bena. Och några ben hade jag inte alls idag. Att köra ett distanspass bara 12 timmar efter ett hårt pass med fartlekar spurter och annat skoj, var vågat. Jag tog en chansning och det höll. Två mil, sen började bena gnöla.

Nackagänget utlovade distans på 14-20 mil med ett rullsnitt på 28-30 km/h. Och det klarade vi galant. När vi skiljdes åt vid Tyresö, låg rullsnittet på 29. Får anses godkänt dagen efter. Annars underkänt, jag som nu klarar både >31 och måste klara 33.

Hade inga problem att hänga med på platten, men uppför märktes tröttheten mer å mer. Vid Rosenhill erbjöd jag mig att avvika för att inte sinka de andra, men vår ledare Björn “tvingade” mig att fortsätta. mest troligen för att Björn inte hittade på Södertörn och hade utsett mig till vägväljare. Jag både hittar och hade gps. Blev några felkörningar, men alla var nöjda med vägvalet.

Ingen leverpastejmacka den här gången. Får vara slut såna dumheter, benen dör ju bara. Blev två feta wienerbröd istället. En i vardera benet. Dom satt fint.

Hur många liter ösregn får det plats i skorna, i handskarna, skoskydden och i byxans stoppning? Kunde krama ut åtskilliga deciliter ur alla kläder. Det var dock uppehåll när vi var i Brottby, där alla i klungan skanderade KORV när vi äntligen såg den efterlängtade korvdepån. En trevlig och jämn sjumannaklunga som hjälptes åt, höll igen uppför, spurtade på nedför, skojade och snackade. Bland den trevligaste klungan jag kört med. Kanske det miserabla vädret fick oss att försöka muntra upp oss? För jag var blöt ända inpå benmärgen. De flesta i klungan ska köra sub 11 och är de sådär trevliga på Vättern, hotar jag med att byta grupp.

Tack Gunilla för skjutsen och korven!

Stôni är jag, men det finns gränser för tolamådet. Det här tränade inte bara konditionen, styrkan och humorn. Utan framförallt pannbenet