Det tog sju år för Daniel och Victoria att komma till skott och förlova sig. I sju år har deras vänskap växt till kärlek och nu en förlovning med kommande bröllop och familjebildning. De har låtit saker och ting tagit sin lilla tid, gett både vänskapen och kärleken en chans att växa sig stark. Det är skillnad mot de så kallade moderna kvinnor jag träffar, som stressar sig fram genom livet. Som ser kärleken som en förbrukningsvara, där de kastar dejten som en sliten pryl om inte tycke eller förälskelse uppstår den timmen första fikat tar. Det är tydligen prinsessor jag ska satsa på, inga kvinnor ”av folket”, de har inte lärt sig uppskatta vänskap och kärlek. Ska bara köpa en vit springare först och bli av med min hästallergi. Sen ska jag ut och fria till prinsessor.
Tvi tvi, spot och spe
Ingen nål till gamla vinylspelaren. Inga cd på marknaden. Det är hål i min musiksamling, saknar en del skivor som jag har på vinyl men som jag inte kan lyssna på. Har jagat efter cd-utgåvor men misslyckats. Men så kom Spotify! Jag såg ljuset, jag har hittat mina gamla godingar. Just nu har jag hittat Bill Nelson och hans tidiga utgåvor från 80-talet, innan han flippade ut och spelade abvivalent musik. Åh, det ryser i ryggraden av vällust, det var inte igår Bills flinka gitarrspel och österländskt influerade synthar spelade i mina öron. Se där, ännu en i raden av bloggar som hyllar om Spotifys förträffliga tjänst (får jag spons nu?).
Viktig information
Hörde på radion att det skett en singelolycka imorse. Hur vet nyhetsuppläsaren att bilföraren är singel? Är det en relevant fråga som räddningstjänsten ställer när de kommer till olycksplatsen; ”är du singel eller är du ihop med någon?”
Himmel och helvete
Vi hade inte lust att knalla runt i snöovädret och välja ställe att ta ett glas vin på, så det blev första bästa. Trodde vi, det var långt från det bästa. Ännu en ny erfarenhet att lägga på listan, och som aldrig mer behöver upprepas. Alltså att hångla till death metall på hög volym, det är så långt ifrån romantik man kan komma. Hångelobjektet däremot vill jag träffa fler gånger.
Tungt och dumt
Vad vore livet utan utmaningar, utan att testa lite nya gränser? Trist som ett akvarium. Idag har jag nog överskridit mer än en gräns, men lärde mig tre saker på köpet. Här är dom listade helt utan inbördes ordning:
- Kör inte tokhård intervallträning på spinning en fredag eftermiddag och sen försöka dig på att köra distanspass på landsväg med en fixie dagen efter. Låren blev hur trötta som helst redan vid Årstaberg.
- Dreva inte om fixien till ett mindre bakdrev och därmed tyngre utväxling (42/15 = 2,8), utan att första cykla någon vecka efter flera månaders uppehåll med den ursprungliga utväxlingen (42/16 = 2,6). Låren blev hur trötta som helst redan vid Skärholmen.
- Det är skrämmande hemskt att cykla på stadens cykelbanor när det gömmer sig ett centimetertjockt lager av lösgrus under snön. Inte ens dubbdäck hjälper. Höll på att vurpa flera gånger. På vägbanan där bilarna kör, är det av någon konstig anledning både plogat, grusfritt och snustorrt. Märks att bilen är normen i Sverige.
Dessa erfarenheter erfor jag under dagens uttråkningspsykling ut till Ekerö och hem. Totalt blev det 57 km för mig. De andra lekte varvlopp runt FRA, så de fick säkert ihop några mil till.
Äsch, tar en fjärde erfarenhet när jag är igång. Det är att min stenhårda ostoppade lädersadel från Brooks är hur jävla skön som helst, även med cykelbyxor. Vet av erfarenhet att det går att cykla någon timme med bara vanliga kalsonger (jaja, och byxor förstås… vad trodde ni?) på den sadeln, men med cykelbyxor är det mumma för rôva.
Nu kommer det svåra. Att dra lärdom av dessa erfarenheter så jag inte gör om dom.
Tar en latte i ångan från maskin
Ögnar igenom några bloggar på morgonkvisten med musen i ena handen och latten i den andra. Vissa bloggar berör mig mer, andra mindre. Imorse fastnade jag vid ett blogginlägg som berörda mig, men varken själsligt, emotionellt eller intellektuellt. Det berörde min teknokratiska ådra. Det var utvecklarna på Google Maps som i sin blogg annonserade en ny finnes till kartorna. Det bar sig inte bättre än att jag började kolla på exempel, läste den uppdaterade dokumentationen för API:n och funderade på hur jag skulle kunna implementera det där på mina sajter. Hade inte Tony ringt och väckt mig ur min törnrosadröm, hade jag satt mig och börjat programmera lite kartor och helt glömt bort att det är arbetsdag idag.
Salta gossar
Drack vatten igår som en kamel och vakande imorse med halva Sahara i munnen. Snustorr. Kanske kan bero på det lilla missödet häromdagen när vi skulle göra omelett. Råkade vända saltkaret åt fel håll och jag hällde med den stora öppningen och det bara rasade salt ner i omelettsmeten. Det blev nästan en matsked istället för ett halvt kryddmått. Klonen fick ett skrattanfall och kompletterade det hela med att hälla i för mycket lökpulver. Inte konstigt jag lider av vätskebrist,
Minneslapp
Notering till mig själv: kör inte tunga benpress dagen innan ett spinningpass med intervaller. Det enda som blev kvar efter mig var en blöt fläck. Funderade på att ta taxi till tunnelbanan…
Modigt att fly
Minns inte hur det kunde komma sig. Men som tioåring lånade jag varenda bok som fanns om honom på Karlstads bibliotek och de var alla på engelska. Lånade dom om och om igen. Jag till och med gjorde en egen tidning om honom och tvingade på alla i släkten en prenumeration. Med åren föll han i glömska för mig, han hade lämnat mitt liv totalt. Men minnet väcktes till liv igen när jag såg en liten oansenlig film om hans hjältemod. En hjälte som hade en klok regel, och det var att kunde han inte vinna ett slag, flög han därifrån. Han ansåg att ”feghet och klokhet låg nära varandra”. Precis så är det, det krävs stort mod att våga vända om och gå därifrån. Lämna det obehagliga, det obekväma, ta det kloka beslutet och gå vidare. Han var min första förebild, en hjälte som jag beundrade redan som tioåring. Tyvärr dog han redan vid 25-års ålder, Manfred von Richthofen, aka Röde Baronen.
Oförstående
”Det kan du göra någon annan dag” – ett typiskt svar från någon som inte själv motionerar när jag ska iväg och träna. Ett förlorat träningspass går aldrig att ta igen, det är för alltid förlorat. Ska det vara någon vits att träna, ska det ske regelbundet, inte hoppas över bara för att jag har besök eller liknande. Motionerandet är mitt sätt att hålla mig frisk, min medicin för att hålla min kropp igång och inte bli sjuk eller få besvär i diverse kroppsdelar. Undrar hur det skulle mottas om jag sa till min hjärtsjuka pappa när jag är på besök hos honom, att ”din hjärtmedicin kan du ta någon annan dag när jag inte är här”…