Egentligen dricker jag inte te, jag är en kaffemänniska. Undantagen är när jag är på väg eller är sjuk. Då blandar jag ner i teet färskriven ingefära, färskpressad vitlök, honung och en skvätt 80%-ig Strohrom. Därmed är det heller inte mitt ansvar att det finns te här hemma, det är den där tedrickande Klonens ansvarsområde. Men nu har han misskött sig å det grövsta. Det är svårt att göra te med mina specialingredienser när det inte finns te hemma! Vet inte om det går lika bra med varmt vatten istället. Om inte annat får jag köpa placebo på Ica, det brukar ju vara bra mot det mesta enligt vetenskapen.
Begagnade gummin
De ligger och dräller överallt, alla begagnade gummin. Vet inte vad jag ska göra med dom, sälja dom, tvätta dom och använda dom eller slänga dom? De ligger inte bara i sovrummet, de hänger även lite varstans i vardagsrummet, men värst är det i källarförrådet där det ligger en oförsvarlig hög på golvet.
Det hela uppdagades när en spekulant kom för att kolla på den vita Peugeot som jag köpte på ren impuls i våras och som stod i förrådet. Märkte redan när jag var och tittade på cykeln, att den troligen var för stor. Men den var så otroligt fin i lacken, inte en skråma. Det var sådan lyster om den. Det blev ett impulsköp. Men nu är den såld till en ny lycklig ägare som ska fixera den. Och det var när vi var där nere i förrådet som jag insåg, att det inte bara är för mycket cyklar. Det är för mycket däck också. Verkar som jag bedriver någon slags testverksamhet, för i förrådet fanns det minst 10 par ratade däck, som jag inte är nöjd med. Däck som blivit ersätta av andra bättre däck, som greppar bättre, som rullar bättre eller av någon annan orsak som jag inte minns. Förutom dom som finns i lägenheten.
Vårens projekt får helt enkelt bli att minska den där högen av gummin, för gummi är bra, det är tryggt och säkert. Men inte när de dräller omkring överallt. Skärpning!
Tänk på procenten, Helge
När en del ser min nya fina kamera, ställer de nästan alltid frågan hur många pixlar den har. Som om antalet megapixel vore ett tecken på hur bra bilderna blir. Det är inte antalet pixlar som avgör hur bra bilderna blir, det säger bara hur mycket information kameran kan spara i en bild och hur mycket du kan förstora en utskrift. Inget annat.
Att tro att antalet megapixlar är avgörande för hur bra bilder kameran kan ta, är som att tro att ett vin är godare och finare ju högre procent alkohol det har. Vilket alla vet inte är fallet. Det är andra faktorer som avgör vinets kvalité, som vilken druva som används, vilken jordmån vinrankan är planterad i, antalet soldagar respektive regndagar, skördedag och så vidare. Samma sak gäller för choklad, det är inte procenthalten kakao som avgör kvalitén på chokladen, det är samma faktorer som för vin: vilken böna som använts, jordmån, väderlek osv. Liksom att tro att en cykel är bättre och snabbare ju fler växlar den har, när det är cyklistens kondition, styrka och uthållighet som avgör hur fort det går.
Det är många andra faktorer som avgör om det blir bra bilder eller inte med en kamera. Den enskilt största faktorn för att få bra bilder är ett bra objektiv som ger bra skärpa i hela bilden. Sensorn som omvandlar ljuset till de digitala signalerna måste också vara bra, så bilderna inte får rödstick eller andra färgavvikelser. Sen hänger det mycket på fotografen, hur denne ställer in kamerans bländare, tider och andra saker för att få en bra bild. Det spelar ingen roll hur många miljarder pixlar kameran kan prestera, om objektivet ger suddiga bilder, sensorn ger röda bilder eller om fotografen är darrhänt och inte kan hantera kamerans funktioner.
Folks fokus på antalet megapixlar är som när vi var små och vi avgjorde hur snabb en bil var, utifrån hur mycket hastighetsmätaren kunde visa. Det är ok att barn tror sånt, men att vuxna gör det är lite ofattbart. Det är inte antalet procent, megapixlar eller växlar som avgör kvalitén. Det är så mycket annat att det inte går att räkna i siffror alena.
Hör upp!
Lyssna på din kropp, brukar jag säga till vänner som beskriver en symptom och frågar om det är okej att träna. Nu är det min tur att lyssna på min egen kropp. Men det är inte det lättaste. För det mesta råder det full demokrati och råder det konsensus mellan hjärna och hjärta är det ett bra beslut. Nu frågar jag varken hjärnan eller hjärtat om den tunga känslan i halsen är bra att träna med. Jag frågar kroppen, och den säger ”träna inte, vila, sov, slappa”. Min hjärna säger istället ”träna, träna mer, träna hårdare” och mitt hjärta säger ”träna, träna snyggare, träna stilfullare”. Inte lätt med kroppsdemokrati och låta alla få säga sitt. Tror nog ändå att det idag får bli kroppens diktatur som får bestämma.
Prioritera fel i livet
Många gnäller över att det är dyrt att besöka en läkare, och det kan verka som dyrt när man som jag betalade 240 kronor för läkarbesöket samt 200 kronor för röntgen samma dag. Det kan för många kännas saftigt med 440 kronor på ett bräde. Men det är fel tänkt, för högkostnadsbeloppet är 900 kronor, vilket innebär att ingen betalar mer än 900 kronor per år för läkarbesök. Slår vi ut det per månad blir det ynka 75 kronor, och det är nog mycket mindre än vad de flesta lägger på ett krogbesök en enda kväll eller till inköp av starkvaror till hemma på en enda vecka. Tycker man inte att ens egen hälsa är värd 75 kronor per månad, undrar jag hur deras prioriteringar är. Sen kan det bli lite extremt åt andra hållet, som när jag idag bara betalade 10 kronor för ett besök hos fotsjukgymnasten. Sen hade jag ett frikort i min hand.
Riddarlös
Ska det vara på det här viset, kan jag lika gärna börja köra odubbat. Låter jag bara bli att köra ute i terrängen… jag menar cykelbanorna, går det alldeles utmärkt med vanliga däck. Dagens korta 32 kilometer fixieträning bjöd på strålande sol, kvittrande fåglar, droppade istappar och torra fina vägar. Förvisso ger dubbar lite extra träning, men lite läskigt när jag får känslan av att glida på dubbarna i kurvorna, så nu avdubbar jag min brandgula stålhäst.
Vackra ord
Det är något visst med det italienska språket. Förvisso förstår jag absolut ingenting, men vackert är det. Vad sägs om ord som gaggia, manfrotto och farfalla. Låter som en dröm i munnen.
Det första ordet, Gaggia, är märket på min italienska espressomaskin. Bara loggans utseende fick mig att köpa den, underbart vackert. Det andra ordet är namnet på mitt idag inköpta kamerastativ. Ända sen jag började fotografera som liten, var ett stativ från italienska Manfrotto det bästa man kunde köpa, utan diskussion. Och det tredje är det italienska ordet för fjäril. Visst är det vackert? Jämför det med vad fjäril heter på exempelvis engelska: butterfly, eller på franska papillon. Sen finns det språk som inte är lika vackra, som tyskan där fjäril heter schmetterling. Låter som en smäll på munnen.
Vårtecken #2
Andra vårtecknet låg på golvet innanför dörren och väntade när jag kom hem. Det var årets katalog från Cykelcity.
Skit ska skit ha
Det här är en skitblogg! Den är så värdelös och dålig, att de som anser att den är en skitblogg, både läser regelbundet och till och med kommenterar. Och gör det varje dag! Så dålig är den. Det säger väl en hel del om läsaren, som fortsätter läsa, trots att det är en skitblogg. Men serru, det finns inget tvång att varken läsa eller kommentera. Är det en skitblogg, gör som jag, sluta läs skiten då.
Vårtecken #1
Årets första vårtecken är siktat! På Kungsbron stod i morse ett gäng påbyltade byggarbetare med nerdragna mössor och huttrade och stirrade på en annan byggarbetare som passerade. Han hade ett par snickarkilts på sig och såg inte ut att frysa. Lika korta och luftiga som ett par kortbyxor. Våren är i antågande!