Braess paradox

Fler vägar leder till mer trafik och därmed mer köer. Se på Södra länken, den slår i kapacitetstaket ständigt, vilekt den gjorde redan för tre år sen när den var klar. Fenomenet har tom ett namn: Braess paradox.

Braess paradox, att mer trafikkapacitet kan leda till långsammare trafik, har sitt namn efter den tyske forskare, Dieter Braess, som upptäckte den redan på 60-talet.
Om vi har en bilväg med köer så borde väl en ny genväg eller en extra fil medföra bättre framkomlighet? Nej inte alls så säkert!
Ty den nya möjligheten kan vara så utomordentligt attraktiv att den drar till sig mera trafik, mer än vad som motsvarar dess nya kapacitet.
Onekligen motsäger Braess upptäckt vår intuition även om den logiskt noggranne kan konstatera att det inte handlar om någon ”riktig” paradox. Detta beteende är nu inget som är begränsat till vägtrafik utan gäller även för datatrafik och telekommunikation så Braess har fått förnyad aktualitet.

För kan någon påstå att biltrafiken har minskat trots alla nya vägbyggen? Braess paradox kan även implementeras på cyklandet: fler cykelbanor ger fler cyklister! Och det är ju klart bättre för miljön, hälsan och ekonomin än fler bilar.

Tack för den du

Nit och redlighet i rikets tjänst var något som jag trodde premierades. Så lättlurad jag är! Tyckte nog att jag och chefen var kvicka att skicka in kvittot till löneservice. Tyvärr ska det sedan handläggas av en herrans massa andra människor som inte verkar ha bättre för sig än att söla. Så någon utbetalning fick jag inte lagomt inför semester. Det skulle ju bli sååå bra när löneservice flyttade över till Vägverket, ondskans hemvist i Sverige. Det är väl här ordspråket ”som man ropar får man svar” passar in. Nu är jag trött på att lägga ned tid och själ, gör härmed som alla andra: minsta möjliga.

Vem behöver bil

Klonen tyckte det var coolt att skidda med fixie. På snö. När det sen blev vår och torrt tyckte han inte det var roligt på torr asfalt. Det är liksom högre friktion då. Men när han förra påsken skiddade runt i Årsta på Smiras gamla Crescent, så syntes det att han ville ha en fixie. Så det var bara att köpa den och ta hem den. Och vad gör man när man jämt cyklar? Tar den på ryggen förstås! Scand och jag utnyttjade alla remmar som fanns på Bagabooväskan. Det gick fint att cykla hem bred som lagårdsväg, fick ta det försiktigt i trånga passager. Vad ska jag med bil till, när det går att cykla hem grejerna?

Skogsrået

Skogsrået är klurig, gör allt för att locka män i fördärvet. Idag stod hon med sitt blonda hår vid cykelbanan utmed Glömstavägen och påstod sig ha problem med att få på bakhjulet efter en punktering. Som tack för hjälpen lurade hon mig uppför den långa och sega backen till Tullingeberg, jag som redan hade sju mil i benen. Men jag lyckades slita mig från hennes magi och kom hem tryggt med alla sinnen i behåll. Lycka till med SM:et om några veckor Lena!

Nakenschock!

Den nakna sanningen är att jag helt glömt bort hur det känns. Det känns som en smutsig dammpippa med vassa hullingar rakt upp i näsan och ögonen. Har de senaste tio åren klarat mig helt ifrån allergiska besvär, tack vare hyposensbehandlingen, men nu börjar verkan ta slut. Det började redan i söndags med klåda i ögonen och nysningar. och det fortsatte idag, men först när jag kom till jobbet. Vilket sänkte min livsfart rejält. Gör allt i halvfart, pratar i halvfart och cyklar i halvfart. Usch, jag beter ju mig som alla andra vanliga sega långsamma människor. Hoppas det går över så jag blir mitt kvicka jag igen.

Ta ned skylten

Svåra beslutsångest, skulle den långa ofasade delen på stolpen vara uppåt eller nedåt? Vi satte upp den med en långa delen nedåt, men efter gårdagens gin & tonic beslöt vi oss för att den långa delen skulle vara uppåt, för att hållplatsskylten och en eventuell belysning skulle få plats. Så vi tog ned skylten i Hosjö igen och tog med en tillbaka till köpingen för pluggning och ommålning. På Östersjöns hållplats däremot vände vi den rätt, eller det vi nu tror är rätt, och skruvade fast skylten. Efter att vi fått ta ned den ett par gånger för justering av fästena.

Det görs mycket här varenda helg, men sällan som det syns vad som gjorts. Men förutom uppsättningarna av nämnda hållplatsskyltar, har vi idag satt upp en informationstavla i Hosjö. Det var den vi fick flytta ena fundamentet 44 centimeter för igår. Den invigde vi med att sätta upp tre likadana affischer för den kommande jazzkonserten den förste juli. Samt att vi var första ordinarie trafiktåg att köra på det nya förbigångsspåret i Hosjö. Två turer på rad, tyvärr helt utan passagerare. Och jag var först! Jag hängde ut framåt över plattformen så Katarina kom två decimeter efter mig. Det kändes stort det där och få vara först.

Var skåpet inte ska stå

Det är lätt att höra fel på 116 centimeter och 160 centimeter. Vilket vi upptäckte när skylten skulle sättas fast i stolpfundamentet och vi upptäckte att de satt för långt ifrån varandra. Det vara bara att gräva upp den ena, flytta den 44 centimeter och skotta igen igen. Bara och bara. Bara att betongfundamentet var 70 centimeter högt och nedgrävd hela den biten, och marken utgjordes av vattensjukt grus och stora stenar. Till slut kom duracellkaninen och hjälpte oss i ett jehu. Den här gången lämnade vi kvar skylten när vi åkte, den slapp åka spårvagn tillbaka idag också.

Vilken röra

Färgat varmt vatten med härdat fett och snabba kolhydrater och antydan till grönsaker kallar inte jag för lunch. En lunch ska för mig vara näringsriktig, innehålla energi nog för att jag ska orka fram till middagen. Därför har aldrig soppa varit min grej. Det är i stort sett thé med energilös sallad i. Inte står jag mig på sånt många minuter innan jag blir hungrig igen. Soppa är en förrätt, eller nåt man tar i en kopp på kvällen för att få i sig något varmt en kulen kväll. Inte något som på något sätt ger energi för 6 timmar. Möjligtvis 6 minuter, sen kommer hungern igen. Men så har många soppdrickare stora magar, för de försätter kroppen i svältläge i brist på energi.

Tacka vet jag en fet vitlökskorv i en spårvagn mitt ute på en järnvägsbank en midsommarafton illustrerad av en simmande älg ute på Östersjön. Sagolikt så det förslår.