Det var när jag försökte klicka i cykelskorna i pedalerna som jag förstod varför folk glodde på mig. Jag hade glömt att ta av mig de blåa skoöverdragen när jag gick ut från gymmet. Tyckte väl det prasslade när jag gick.
Etikettarkiv: ego
Dagens gummitips
Mer på temat gummi kommer här. Så håll i er, dra ned persiennerna och ta fram hushållsrullen, här blire grejer!
Rekommenderar alla som mekar med cyklar eller som cykelpendlar, att ta med ett par engångshandskar i gummi, särskilt om du måste brottas med en skitig kedja ute i fält. Ett par våtservetter är också bra att ha med sig, det och handskarna tar varken plats eller väger massa gram. Köpte en kartong med gummihandskar på Clas Ohlson för 29 kronor. Nästan gratis! Strax efter att jag hade köpt dom, var jag på en dejt. Hon blev liiite reserverad när hon såg en kartong med 50 gummihandskar i min väska. Jag förstod inte alls, gummihandskar som är så praktiskt.
Akterseglad
Nackdelen med att lyssna på Spotify eller på egen musik på dagarna, är att jag tappat greppet om vad som nu gäller. Läste i DN häromdan vilka som vunnit Grammis, hälften av artisterna kände jag inte ens till. Det blir dags att återigen börja lyssna på P3 med andra ord, så jag iallafall vet vilka artisterna är.
Mer eller mindre
Bättre, snyggare, roligare, friskare och skönare. Det är mina mål för 2010, inte mer än så, mindre är mer. Samt att jag under 2010 ska cykla minst 1000 mil inklusive allt. Inte en meter mindre, mindre är inget.
Due stagioni
I Sverige har vi två årstider: Den Korta Årstiden och Den Långa Årstiden. Den korta årstiden sträcker sig från april till september och den långa årstiden från oktober till mars. Som ni märker är de två årstiderna exakt lika långa, sex månader vardera. Namnen har de fått från byxornas längd som jag bär under de respektive årstid. Under den korta årstiden, april till september, bär jag bara kortbyxor hela tiden. Analogt bär jag då långbyxor under den långa årstiden mellan oktober och mars.
I morgon är det den första oktober och då inleder vi Den Långa Årstiden. Nu ska kortbyxorna av och långbyxorna ska på. I sex månader måste jag tyvärr ha långbyxor. Men sen får jag äntligen bära kortbyxor igen! Undrar hur de gör där nere i det farliga Ävråpa, där dom har fyra årstider. Har de fyra olika längder på byxorna också?
Vänner
Inte lika många vill bli vänner med mig på Facebook som med Bill Gates, men förty får det mig att fundera på vad en vän är. Både i det verkliga livet och på internet som Facebook. I det vekliga livet är det enkelt, en vän är någon jag kan lita på, som jag kan anförtro mina innersta känslor och det stannar mellan oss. En vän är någon som stöttar mig när jag behöver stöd. En vän kan även vara någon som säger ifrån när jag gör fel. Helt enkelt en vän som alltid är ärlig och uppriktig.
På internet är det lite annorlunda. Särskilt då på Facebook, där det verkar som alla blir lite ”vän” med med kleti och pleti. Lite hur som helst liksom. Jag tycker det är svårt att dra en gräns vilka jag ska vara ”vän” med på Facebook. Åtminstone bör jag vara vän med de jag är vän och bekant med på riktigt. De jag umgås med hyfsat flitigt med några gånger om året. Som barnen och ledarna på ungdomslägret i Malmköping. Men sen börjar det bli svårt. Ska jag bli vän med gamla skolkamrater? Varför inte, det är ett bra och mycket enkelt sätt att hålla den minimala kontakten med varandra. Hur göra med folk som jag inte varit skolkamrater med eller aldrig träffat? De jag tjattar med flera gånger i veckan får vara mina vänner. Hur ska jag göra med arbetskamrater? Ska alla på min division vara mina vänner? Inte lätt det. Där försöker jag dra en gräns vid sådana som jag iallfall har en regelbunden yrkesmässig kontakt med, så det blir inte alla. Varför bli ”vän” med kollegan i Målilla eller Jokkasjärvi som jag aldrig träffat eller ens pratat med på telefon eller haft korrespondens via e-post med? Cheferna då, hur göra med dom? Där har jag satt gränsen till nej tack, jag vill hålla lite distans till cheferna, de behöver inte, eller ska inte ha insyn i mitt privatliv. Där går gränsen.
Det är inte lätt det här att försöka definiera vad en vän eller en ickevän är. I verkligheten är det avsevärt mycket svårare. För mig handlar det absolut inte om att ha så många vänner som möjligt på Facebook när jag dör. Det händer att jag till och med tar bort några som ”vänner” ibland. De som är kvar, ska vara sådana personer där jag kan stå för att vi är vänner. Och det är inte lätt. Men jag försöker iallfall.
Manlighet
Bara riktiga män vågar bära rosa. Nu menar jag inte dom som bär rosa skjorta under sin kostym, utan Riktiga Män. Riktiga Män som vågar bejaka sin kvinnliga sida. I Italien får bara Riktiga Män bära rosa cykeltröja. Det är grymt manligt att cykla runt Italien snabbast. I Frankrike får samma Riktiga Män bära gul tröja. Inte lika Manligt som en rosa tröja. Men förty väldigt Manligt att cykla snabbast runt hela Frankrike. Det gör inte vilken kärring som helst, oavsett kön.
Så manlig är tyvärr inte jag, att jag cyklar snabbast runt Frankrike och får bära en gul tröja eller är snabbast runt Italien och får bära en rosa tröja. Min manlighet sträcker sig till att bejaka min kvinnliga sida genom att dricka rosévin. Särskilt om den är riktigt kall. Som nu. Tjillevippen vad manlig jag är som dricker rosévin en lördagskväll.
Nakenschock!
Den nakna sanningen är att jag helt glömt bort hur det känns. Det känns som en smutsig dammpippa med vassa hullingar rakt upp i näsan och ögonen. Har de senaste tio åren klarat mig helt ifrån allergiska besvär, tack vare hyposensbehandlingen, men nu börjar verkan ta slut. Det började redan i söndags med klåda i ögonen och nysningar. och det fortsatte idag, men först när jag kom till jobbet. Vilket sänkte min livsfart rejält. Gör allt i halvfart, pratar i halvfart och cyklar i halvfart. Usch, jag beter ju mig som alla andra vanliga sega långsamma människor. Hoppas det går över så jag blir mitt kvicka jag igen.
Antiklimax
Idag gäller det. Idag är den stora dagen. Dagen jag gör min debut runt pölen. Not.
Att inte cykla överhuvudtaget på två veckor och därefter bara cykelpendla, och dessutom vara drabbad av någon luftrörsinfektion som inte riktigt vill ge sig, är ingen bra formtoppning inför Vätternrundan. Därför beslöt jag mig redan för en vecka sedan att stå över. Dels måste jag bli frisk, hostar fortfarande efter tre veckor, dels måste jag ha hunnit toppa formen två veckor innan.
Det är bara den eventuella stoltheten som får sig en kläm, startavgiften får jag tillbaka via en försökring. Fördelen är att nu kan jag träna desto mer, och bli starkare, snabbare, uthålligare, snyggare och bättre till nästa års debut! Jag börjar på måndag när det slutat regna.
Orutinerat
Efter två veckors hemmavarande kom jag helt ur rutinerna. Packade inte väskan kvällen före som brukligt, utan gjorde det imorse. Och så blev det som det blev. Det märktes dock inte förrän jag kom till gymmet. Gymkortet har jag tidigare tappat bort, så jag fick stå där vid receptionen med skammen och rabbla personnummer. När jag skulle låsa skåpet saknade jag hänglåset, ut igen till receptionen för en ny skamomgång och låna ett hänglås. Tio kronor ville de ha för lånet, och då upptäckte jag att jag glömt plånkan hemma. Så jag fick be om anstånd av den åtråvärda guldpengen. Men lugn, det är inte slut där. När jag väl började byta om, hade jag inga strumpor med mig. Fick välja mellan att vara strumplös i gympadojorna (äckligt) eller återanvända strumporna jag nyss cyklat i (lika äckligt).
När jag kom hem trodde jag det var slut på eländet. Inte då. När jag skulle betala på Ica kom jag på att kortet låg kvar hemma. Bara att kuta hem och hämta det och tillbaka.
Kontentan och sensmoralen av denna dag är att inte vara sjuk. Inte var inte hemma två veckor. Utan fortsätt jobba och träna så kommer allt annat att fungera per automatik. Nu bävar jag för mina tre veckors semester i juli…