Tåget kränger och svänger, bromsar och skakar. Släntdrinkan ligger stilla och stadigt på bordet, när vi smuttar på whiskyn.
Släntdricka. Smutta på ordet. Kommer av flaskans trekantiga form. Perfekt att lägga i en slänt när man vilar under en vinglig cykelfärd.
Klockan är bara 15 på eftermiddagen och den nu halvfulla släntdrinkan ligger stilla och stadigt på järnvägsvagnens bord.
“Vågar man inte följa med tidens utveckling, kan man lika gärna bli fågelskådare, titta sig själv i en spegel och säga: bu, en mes“. Trevlig föreläsning på torsdagskvällen av framtidanalytikern Troed Troedsson om vår vilja och om att våga ta till sig det paradigmskifte som föreståndar. Där kunskap värderas mindre och andra värdegrunder kommer att gälla. Mycket tänkvärda två timmar med skratt utblandat med djupt allvar. Det var komplext så jag avstår från att försöka återge mer. Men se upp nästa gång du ser dig själv i spegeln efter paradigskiftet, och du inte vågat följa med. “Bu, en mes“.
Kvart över fem. Jag vill sova mer. Men det går inte, ska med ett tåg om en timme. Det är inte mänskligt det här. Rena djurplågeriet. Undrar vad Djurskyddsmyndigheten säger om det här. Eller de är väl redan nedlagda? Kan vi inte lägga ned tidiga tågresor istället? Jag vill sova mer, minst 2 timmar till. Tack.
Trampa, trampa, flåsa, flåsa, skaka, trampa, flåsa, studsa, trampa, trampa, sörpla, flåsa, trampa….
Euforiskt flög jag över stock & sten, genom stök & bök. Flera svåra passager plockades en efter en. Svåra tvåmetersdropp avverkades utan tvekan.
Med ett stärkt självförtroende klev vi över tröskeln. Först kom jag, efter kom ett fånigt leende och sist Caballeron. Vi var alla en lycklig treenighet.
En religiös upplevelse i Sicklaskiftet! “Världens bästa skog“?
Så här kanske det diskuteras:
– Vilken cykelstil har du?
– Jag har Armstrongstilen.
– Och jag har Bassostilen.
– Jag kör med Kalleankastilen.
När jag cyklar till jobbet brukar jag studera andras cykelstilar. En förhärskande stil är vad jag kallar Kalleankastilen. Den ser lustig ut och är komisk. Folk sätter halva foten på pedalen, så endast ledknölen under stortån är i kontakt med pedalen. Andra fothalvan hänger ned på utsidan av pedalen då många kör med mjuka skosulor. Sen har de vridit in hälen i den linje som den ska vara. Så det ser precis ut som Kalle Anka med sina breda utstående fötter cyklar.
Det är riktigt kul att cykla till jobbet!
Undrar vilken cykelstil jag har?
Fick höra att jag “har en speciell åkstil” när jag kör mtb. Att jag “kör med armarna brett isär… armbågarna står rätt ut“. Vad ska man kalla en sån stil? Krogköträngselstilen – som när man försöker tränga sig fram? Är väl det jag försöker göra, tränga mig fram mellan snår och slyn.
Undrar vilken åkstil jag har på räcern?
– Den har ju bromsar, sa hon uttrycksfullt.
– Det är ingen fixed, svarade jag.
Hann upp Simona på Johanneshovsbron och lade mig brevid. Var ett tag sen jag pratade med henne. Brukar se henne svischa förbi på stan då och då.
Hon beundrade min singlespeed, en gammal Peugeoträcer från 1980. Tror jag, hittade en sajt om hur man fick fram årsmodellen från ramnumret. Köpte cykeln förra året och tog bort växlarna. GurraG ekrade om bakhjulet så jag erhöll en rak och superfin kedjelinje. Bak blev det 20 tänder och fram är det nu 50 efter en del experimenterande. Styret är nu ett avsågat uppochnervänt bockstyre med begagnade bromshandtag som jag rotade fram hos Gamla Stans Cykel. Styrlindan är brandgultsvart tigermönstrat och valdes av E. Cykeln är krönt av en begagnad Brookssadel, bland den skönaste sadeln jag har! PX-10:an som modellen heter, har jag som pendlarhoj, den vågar jag ställa ifrån mig på stan.
Men det var det där med bromsarna. Stefan/Scand var på mig igen i torsdags på Mästerkatten. När han kom ikapp mig flåsande vid rödljusen tyckte han jag också skulle gå över till den andra sidan. Att börja köra fixed. Men jag är för feg. Eller för lat, vill kunna frihjula ibland. Ska väl våga någongång. Kanske.
– Riktigt fin, gratulerar, sa Simona, gjorde honnör och svängde ned mot kolerakyrkogården.
Jag är en stôni jävel. Ger mig inte i första taget. Skulle jag mot all förmodan ge upp, så är det endast fullständig kapitulation som gäller.
Vet inte varför jag skulle börja pilla, det har ju fungerat bra hittills. Men imorse fick jag för mig att öppna några portar i brandväggen. Trodde det skulle fungera bättre än bra. Istället blev det tvärtom. Nätverket slutade fungera helt och totalt. Bootade om alla burkar och datorer utan resultat. Resetade brandväggen och fick sätta mig och grundkonfa om den. Smart att försöka notera inställningarna efter reseten.
Till slut fungerade det, men färre öppna portar än innan. Men då började mjukvarubrandväggen skrika om att någon vill in genom specifika portar. Det var fildelningsprogrammet som triggat igång besökarna. Efter 30 klick på ok att godkänna alla besök, funderade jag på om jag kan byta allt mot en kulram istället?
Boota om allt och reseta allt igen. Suck… Efter en timme så fungerade det utan gnäll och gnöl från ditt och datt.
Dagens lärdom som upprepats förr:
Den stôniga jäveln som inte ger sig kom senare än avsett till jobbet. Tur jag har flex.
* stôni, värmländska för enveten
Imorse när jag duschade på jobbet efter pendlarcykelturen, så bara kom det. Rakt in i skallen kom den och tog mig. Jag var någonstans mellan att tvåla in ryggen och huvudet när det kom. När jag sedan sköljde av mig var den klar, bara att skriva ned den. Fick väldigt bråttom att duscha klart, torka mig och klä på mig, för att hinna skriva ned den innan den lämnade mig igen.
Jag hann.
Jag tror det är nästan fyra år sen jag skrev en dikt senast. Innan dess fyra år ytterligare. Ett tag skrev jag flera i veckan, men efter flytten till Storastaden bara slutade de komma till mig. Vet inte var de tog vägen. Kanske Storastadens puls och nerv inte tillät mig reflektera och betrakta. Nånting tillät dom inte komma in i mig, inte släppte in dom.
Så imorse blev jag tagen i duschen. Det var skönt.
Även du, min Bruse?
Ja, även jag har blitt med blogg.
Det var sju år sen jag la ned min första blogg. Långt innan ordet blogg ens var uppfunnet. Började september 1998 och slutade februari 2000. Synd, hade varit världens första bloggare.
Se vad nytta denna nya kan göra. Kan den diska, städa, meka, tvätta? Nähä. En ventil kanske, en förnedringskanal eller bara en stillsam förnöjelse? Fåse vad det månde bliva.
Brevet kom fram och mottagaren tackade så mycket för det fina brevet via textmeddelande på nallen. Efter lite SMS-korrespondens fick jag äntligen höra vederbörandes röst. Det kändes skönt att få tala med varandra efter ett halvår. En sten lättade från mitt hjärta och jag kände mig lugn och tillfreds. Nu ska vi bara försöka träffas också, vilket jag verkligen ser fram emot.