Kategoriarkiv: velo noir
Lätt packad
Har nu provpackat mina två packväskor och vägde in dom. Det blev 14,6 kg tillsammans. Kan låta mycket, men så innehåller de sovsäck, kläder för fem dagar, mat för fyra dagar, gasolkök med tre timmars kokning, regnkläder, en bok och lite cykelgrejer. Styrväskan vägde in på 5,2 kg och innehåller sånt som jag behöver snabbt tillhands som myggspray, pengar, slang och pump, telefon, pengar och andra småmåsten.
Får se hur det här äventyret avlöper. Har aldrig cykelsemestrat förut. Än mindre tältat förut – om vi bortser från två tätningar i Hultsfred och Roskilde. Då var jag varken nykter eller ansvarig för tältresningen. Tältet har jag lånat av Gunilla och hon demonstrerade ihopsättningen i sitt vardagsrum, så jag vet hur det ska sitta ihop. Dock utan tältpinnar i parketten. Blir spännande och se hur tält fungerar på gotländska parkettgolv.
På pakethållaren kommer tält, liggunderlag och vanliga skor att surras fast. De väger tillsammans 7,7 kg. Total packvikt blir med de två sidoväskorna, styrväskan samt grejerna på pakethållaren 27,5 kg. Och varför har jag med så himlans mycket grejer? Jag vill så långt som möjligt vara helt självförsörjande och oberoende av bensinmackar och campingplatser. Visst kanske det händer att jag kommer att äta några gånger på lokal, eller slå upp tältet på en campingplats. Eller jag kanske till och med tar in på något boende för att sova i riktig säng. Men det är inte huvudmålet för resan. Det blir som det blir.
Målet är att cykla så länge och långt jag finner kul. Gärna hela Gotland runt. Men blir det för struligt med tältandet, jobbigt att cykla med tung packning eller att vädret är emot mig, så åker jag hem. Ska börja med att från Visby cykla söderut utmed västkusten så långt jag hinner, då båten angör Visby först klockan 14 imorgon måndag. Så första dagen blir kort. Sen ska jag se om det går att cykla 10 mil om dagen. Onsdag och torsdag har museijärnvägen i Dalhem öppet, så det ska jag försöka pricka in. Sen får vi se hur jag gör. Mot Visby eller fortsätta norrut. Hemresan är alltså inte bokad. Jag tar en dag i sänder och ser hur det blir helt enkelt. Senast fredag eller lördag åker jag hem.
Ska försöka rapportera på denna blogg varje dag. Kanske flera gånger om dagen. Så håll utkik. Imorrn går båten.
Egen depå
Det kan inte vara hälsosamt att cykla i 30 graders värme. Många fick problem i värmen, och det blev lite av Tio små negerpojkar över dagens Farstaträning. En efter en började krokna och det blev trångt om plats att få ligga där bak och vila. Söder om Brandbergen var det min tur, men det var inte en vanlig bonk med tömda depåer, utan det var värmen. Trots att vi stannade och fyllde på vatten några gånger, tog det slut.
Vi hoppade över fikat, men vad gör det när vi får en egen depå! Dagens absolutaste höjdpunkt var Svante som hade smällt upp en depå mellan Tungelsta och 73:an. Han bjöd på kallt vatten, jos, saltgurka och tunnbrödsrullar med nån gegga i. Grumt trevligt initiativ! Tänk om vi kan bli såhär bortskämda varje lördag.
Bästa cyklingen
Efter Vätterrundan är det som bäst att cykla! Då är det bara vana cyklister som tränar. Det är jämnt, stabilt och tryggt – inget vinglande och ryckande. Oves ”cirka 30” i rullsnitt var ett tag uppe och nosade på 31,9, men vid Trångsund var vi nere i 31,5.
Idag var jag mycket piggare, snabbare och starkare än förra onsdagen. Och snyggare. Det sa iaf den snygga mörka tjejen som drog i min tröja!
Vätternrundan 2011
Efter bara några timmars dålig sömn i en lokal med massa tjatteregon som inte kan hålla käft när folk försöker sova, klev jag upp två och inmundigade frukosten i lugn och ro. Klädde på mig och rullade ned till starten som skulle vara 4:04 och träffade de andra. Lite småkallt, men inte så jag frös. Visste att det skulle bli varmt när vi kommit igång. Började som grindvakt med Jonas, och det var faktiskt rätt behagligt och trevligt att ligga där. Jonas hade nästan stenkoll på allas namn, och sa till när den som var sist i högerledet skulle växla över till vänster. Jag lärde mig rätt många namn med tiden, så det var en bra lektion i minneshantering.
Det var bra mot- och sidvind ned mot Jönköping, men vi höll ett bra rullsnitt på cirka 31,5. Tyvärr så gick en kille på hjul redan efter några mil och fick smaka asfalt. Men varken han eller cykeln fick några skador, så vi drog vidare allihopa. Vi hakade på en sub 9 grupp tidigt och kunde ligga bakom och rulla med. Men på något sätt så började vi köra om och vi var en del i båda grupperna som undrade med ett flin varför en sub 10:a kör om en sub 9:a. Hejhej till Lizette som ledde den gruppen.
Före Jönköping kom Lisette ikapp oss och hade tappat bort sin grupp. Så hon lade sig bakom oss ett tag. Han även se Johanna och Paula vid en omkörning och hann både heja och få ett svar tillbaka. Där nånstans så kom även en annan sub10-grupp ikapp oss, och Carolina gick upp jämsides med mig och frågade om farbror behövde hjälp. Sådär höll hon på och terroriserade oss med glada tillrop ett tag. Backarna ned till Jönköping plockades därför i ett nafs med sådana roliga kamrater med glatt humör. Allt kände roligt, trevligt och behagligt utan några problem.
Genom Jönköping gick det det kanske lite långsamt och efteråt hamnade vi i någon komfortzon. Så efter splash & go:n strax efter Fagerhult proklamerade Jonas att vi ligger lite efter schemat och var tvungna att öka farten lite. Rullsnittet hade sjunkit till 30,4. De värsta backarna var över och vi skulle få medvind minst 10 mil till, så det skulle bli en enkelt match. Men det var då det började.
Antingen var fartökningen på gränsen till vad jag klarade, eller så var det bara ryggen som inte fått vila ordentligt efter fyra timmar i bil och fyra timmar på en inte hundra procentigt komfortabel luftmadras. Eller så har jag för dålig styrka i korsetten. Förty, efter 17 mil och några förningar, som i sig gick bra, började ryggen göra ont. Och det blev bara värre. I Hjo gick jag ned som grindvakt för att spara på ryggen, men det blev inte bättre. Det gjorde riktigt jävla ont helt enkelt. Och ryggvärken gjorde att jag inte kunde ta i ordentligt i backarna, utan jag blev efter uppför, men kunde spurta ikapp. Det var alltså inte benen som var trötta eller slut, de var pigga. Snackade med Anders och han försökte peppa mig, vilket var snällt. Men eftersom jag började tappa uppför, så riskerade jag att sinka de andra. Så vi gjorde upp, att jag hänger med så länge det går, och tappar jag, skulle de strunta mig. Vilket skedde redan i nästa backe.
Gick ut på en p-ficka och drog några sträck med Linnex på ryggen klädde på mig och drog vidare med bara något lägre fart. Det var bra en stund i ryggen, men sen blev det bara värre och värre. Sänkte farten mer och stannade flera gånger och insåg att det kommer inte fungerade. Efter tre mil strax före Karlsborg, kom en sub11:a ikapp mig med bla Petter och Peter jag körde ihop med på Roslagsvåren. Vi hejade glatt på varandra, Där vid depån anmälde jag att jag ville bryta. Lämnade in nummerlappen och chipet och hade sån tur att skambussen hade en plats över och precis skulle gå mot Motala. Därinne satte andra som brutit av flera skäl. Men det gick inte fort, det saknas vägren in mot Motala och det var mötande trafik, så bussen fick ligga i cykelfart hela vägen. det tog lika lång tid som om jag cyklat med gruppen. Så jag kom fram till målområdet ungefär samtidig. Tog min mattallrik och öl, men blev ju utan medalj.
Kollade på nätet och såg att min grupp hade gått i mål på 9:37. Bra jobbat! Och lite surt, för det hade varit kul och fått följa med ända in.
När jag käkade maten kom reflektionerna. Distansen klarar jag av, har cyklat både 30 mil och 20 mil förr, och iår minst två stycken tjugomilare. Och jag kan cykla snabbt numera, utan problem över 31,5 i rullsnitt. Men kanske jag inte klarar av just kombinationen cykla fort en lång sträcka. Får jag samma utvecklingskurva till nästa år, som från förra året, kommer det inte bli några problem alls om jag försöker igen.
Det jag däremot ska satsa på rejält, är att öka bålstabiliteten, om det nu är det som är problemet. Har ju cyklat både långt och länge förut, utan ryggproblem. Jo en gång, och då visade det sig att sadeln var 5 millimeter för lågt. Vet inte hur sadelhöjden var idag. Borde ha mätt den. Dock har jag gått några gånger hos naprapaten det här åren, för att ryggproblem tilltagit, och fått lite övningar. Men dags att ta ett större grepp om problemet. Sen skadar det kanske inte att få bort extradäcken runt magen. Räcker med två extraslangar i sadelväskan.
Är lite besviken att jag var tvungen att bryta, men det kändes rätt då och nu såhär efteråt. I övrigt gjorde jag allt rätt. Rätt klädsel, rätt val av dryck; två flaskor med Vitargo och två med Resorberat vatten. Och sen påfyllning för en omgång till vid den där splash & go. Benen blev heller aldrig trötta, hade mer att ge, men det var ju ryggen som bromsade.
Nu ska jag försöka sova i lokalen med alla egon som snackar och stör utan hänsyn till de som försöker vila. Räknar med att Johanna och Paula inte är imål förrän framåt åtta tiden så vi kommer nog inte iväg förrän framåt tio ikväll.
Trots mina ryggproblem är jag ändå hyfsat nöjd. Gruppen var väldigt stabil och bra, även om jag var lite skeptisk till vissa innan. Vi var duktiga på att ropa kommandon och repetera. I korsningar och uppför höll vi hop riktigt bra. Ledarna Jonas och Anders var super hela tiden. De höll ihop oss, manade på oss, höll reda på allas namn, höll kol på tiden, sa från om vi gjorde något fel. Allt var perfekt i gruppen. Tack alla i sub 10A för förmånen att få åka med er och ett sort tack till Jonas och Anders för superbra ledning!
Jag har lyft mig rejält från förra året och cyklar riktigt snabbt nu. Tack vare genomtänkt träningsplanering och jag fick av Gunilla. Tack! Nästa år är jag ännu snabbare och kommer inte ha några ryggproblem alls. Jag SKA under tio timmar. Om det nu inte går med sub nio…
Abstinens
Planen var att sluta dricka kaffe helt denna vecka, för att vänja mig av med behovet lagomt till lördagen. Syftet är att minska vätskedrivningen genom att inte intaga koffeinhaltiga drycker. Men det går lite sisådär.
I måndags blev det bara en dubbel espresso i latten, och inget mer på hela dagen. Normalt dricker jag minst tre till fyra koppar på jobbet. Men receptionisten tyckte jag var lite gnällig som upprepade mantrat ”kaaffee” stupp i ett. När jag kom hem somnade jag en timme. Dock så sent att jag sen fick svårt att somna när jag tog kvällen. I tisdags tog jag bara en enkel espresso i morgonlatten. Men jag somnade en stund i vilrummet efter lunchen och var tvungen att ta mig en liten kopp för att överleva resten av dagen. Igår lyckades jag hålla mig från kaffedrickandet på jobbet, men så sov sov jag en timme när jag kom hem. Idag är det inte mycket bättre. Ögonen går i kors och jag vilade en stund i vilrummet. Får sova en stund när jag kommer hem efter jag hämtat Gunillas bil och hämtat Klonen från bussen.
Självklart vet jag att koffein är centralstimulerande och uppiggande. Men inte trodde jag att jag skulle bli så här trött och slö utan kaffe. Hela min sömncykel blir rubbad i brist på denna stimula. Hur ska det gå på lördagmorgon klockan 2 utan kaffe?
Benprovning
En lugn kontrollstatusprovningsrunda. Fick korta rundan för att hinna hem före regnet så vi skulle slippa bli grusiga nu när cykeln är topzad. Ben och hjul håller ihop. Så nu tar jag aktiv vila med hjälp av SL resten av veckan.
Plus i ryggfickan
Det bads om pissepaus mellan Uppsala och Märsta på gårdagens tur, vilket jag glömde skriva. Vi siktade en p-ficka och gled in. Där p-fickan tog slut gick det en bäck under vägen och lägligt stod där en skylt ”Stockholms län”. Vi slog våra sista droppar i Uppsala län, när jag såg en slang hänga på vägräcket. Aha, tänkte jag, nån som fått punka och slängt sin slang. Tog upp det och det visade sig vara ett däck, en GP4000 med vit slitbana.Triumferande visade jag upp min trofé för de andra och började syna den. Såg inga som helst fel på den, inga hål eller så. Vek ihop den och den fick följa med hem i ryggfickan. Så gårdagens gick ekonomiskt plus om jag nu vill köra med ett vitt däck, och om den verkligen är hel.
I Roslagens famn
Det här kommer jag ångra inatt: solskyddskräm är för fjollor. Nio timmar i solen har bättrat på cykelbrännan ännu mer. Bosse-diesel kallade till långtur på 20-mila randoneursturen från Täby. Gruppen var lite ojämn, mest bestående av sub12:are, nybörjare och annat löst folk som jag. Vi blev 20 personer och det är lite för många för ens stabil klunga, särskilt om alla är olika erfarna. Efter första fikastoppet i Rimbo, delade vi upp oss i två grupper. det blev en jämn grupp på åtta personer. Dock var några lite vingliga och vinglade halvmeter i sidled. Sånt gör mig nervös, särskilt när jag ligger bredvid och blir prejad. Det måste vara härligt att vara sådär perfekt att sakna alla fel att det en tillsägelse bara besvaras med ”jag vinglar inte”, trots att vi var flera försökte påpeka det.
Vägen mellan Hallstavik och Uppsala var en skakande upplevelse. Vägen var så i bedrövligt skick att i var många som fick problem i händer och rumpan av vibrationerna efter ett tag. Det är då man gläder sig för det lilla, när det några hundra meter vid en vägkorsning blir slät och fin asfalt. Det hördes många ”åh” i klungan över den korta vilan. Sen började skakningarna igen. Den sista milen in mot Uppsala bjöd på ett härligt vägbygge med slalomåkning, grus och trängsel.
Efter den stabbiga lunchen i Uppsala – kallas det så klockan fyra? – var det dags att ta sig an motvinden. Den var hård och förödande. Så ja, vi tog faktiskt pendeln hem från Märsta. Då slapp vi iallafall att försöka cykla genom Täby. För det vet ju alla, att det är hopplöst cykla igenom Täby.
Tur att Bosse påminde om att ta med Resorb, så jag hann åka in till Apoteket. Men nähä. Det var tvärtomt på hyllorna, all Resorb var slut. Fick köpa apoteket egen variant, funkade väl den med. På Upplandsslätten, som inte alls är slät, rätt backig, var det heta 30 grader. Så det var bra att jag körde med Resorb i vattnet hela tiden.
Har fått ihop 56 mil den här långhelgen. Får väl duga. Dock inte i tempot som jag vill. Det får bli nästa helg det. Bara två veckor kvar…
Sökes: Personlig assistent
Planen var att jag skulle köra Siljan runt idag. Men det glömde jag helt bort. Dumma jag. Räddningen hade varit om nån frågade om jag ville hänga med. Vilket ingen gjorde. Ska se över min vänlista på Facebook tror jag. Behöver en personlig assistent som säger till mig vad jag ska göra. Som påminner om evenemang så jag inte missar dom. Någon som är intresserad?
När jag försökte ställa mig bland 28-30 gruppen vid samlingen i Farsta imorse, pekade Ove med hela handen och sa med myndig stämma att ”Bruse, du ska köra med 30-gruppen”. Det var ord och inga visor det! Inte vågade jag säga emot inte. Bäst och göra som tränaren säger.
Blev en egendomlig tur, då vi var vid Rosenhill för fika redan efter 90 minuter. Nå, benen var inte helt kompatibla med övriga kroppen sen i torsdags, så beställningen löd ”det kletigaste wienerbrödet ni har”. Minsann fick jag det kletigt wienerbröd de hade. Och smarrigt var det också. Egendomlig kort var dagens träningsrunda dessutom. Träning och träning… hm jojo… Vid Trångsund var vi inte ens uppe i 8 mil. Iochförsig med ett rullsnitt på 30,8 km/h, men ändå.
Med transport till Farsta och hem samt en nyfikentur till Sjöstaden, blev det ändå 10 mil. Förty, inte ens åtta mil träning! Allt under 10 mil är ju bara uppvärmning. Vad är det vi värmer upp för? Det är träna jag vill göra. Är det inte nu vi ska öka distanserna och tempot?
Mitt i alltihopa så stängde GPS:n av sig. Vafan, nu igen! Dret! Samt att jag inte klarar av att skilja på knapparna ”varv” och ”start/stopp” så jag missade några kilometer. Nej, jag är inte alls nöjd med dagen. Grumt besviken.